november2010

Tisdag 1 november

Efter fyra blanka besiktningsprotokoll spräcktes idag nollan. En kärvande frambroms fick besiktningsmannen – eller faktiskt besiktningskvinnan - att slå bakut. Så där kunde vi ju inte ha det, tyckte hon. Alltså måste det åtgärdas. Nu vet jag ju inte om man ska skylla på besiktningskvinnan, men jag kan bara konstatera att jag aldrig haft tur med kvinnorna.

Nåväl, nu måste det ju beställas tid på någon bilverkstad. Vilken har visat sig inte vara det lättaste. Att boka en tid för en vanlig service kan man göra lätt på Internet. Men detta gäller inte för reparationer. Då är det telefon som gäller. Och tre gånger fick jag ringa till Toyota. Första gången hamnade jag efter en tid i plåtverkstaden (här fick jag en flashback av att det faktiskt hänt mig en gång tidigare när jag skulle beställa tid på verkstaden), det andra försöket slutade i tystnad och när jag kom till det tredje samtalet hade tydligen växeln packat ihop och gått hem. Så jag får försöka i morgon igen.


Söndag 6 november

Att allhelgonahelgen är en helg för eftertanke och för att minnas är ingenting konstigt. Men för mig har nostalgin varit extra närvarande. Och det på fler fronter.

Torsdagskvällen ägnades åt konsert med Roxette. Och många var minnena som väcktes av deras låtar. Och jag fick höra flera låtar som jag glömt att jag glömt… Men för mig är bandet, eller rättare sagt Per Gessle, mer än hitmakare från förr. Faktum är att Gessles Gyllene Tider gav mig min första konsertupplevelse. Året var 1980, eller möjligen 1981. Jag hade inte ännu tagit körkort, men syrran (den äldre) hade det. Så jag och mina bägge systrar satt oss i min storasysters ljusa Saab 96. Målet var Folkets Park i Skellefteå och på scen skulle Sveriges hetaste band, Gyllene Tider från Halmstad, stå. Jag kom ihåg en fantastisk stämning och att jag för första gången förstod att det här med livemusik överträffar musik på skiva med hästlängder.

Något annat jag minns av denna kväll var några muckande småungar (säker två år yngre än vad jag var) samt en liftare vi tog upp i Gumboda. Denne kille hade tydligen försökt lifta från Umeå till Skellefteå just för att se Gyllene Tider, men liftlyckan var tydligen inte så stor. Så något Gyllene Tider blev det inte. Och inte heller någon längre skjuts med oss. För en dryg mil senare skulle vi svänga av E4:an på väg mot föräldrahemmet.

När jag nu såg Gessle på Globen hade jag dock inte med mina systrar. Men väl min bror. Så på något poetiskt vis kan man ju säga att cirkeln slöts på flera plan. Dock var detta med största säkerhet inte min sista upplevda konsertupplevelse. Redan på lördag ska jag besöka Konserthuset i Gävle för första gången. Och då blir det mer 80-talsmusik.

Den andra nostalgiska höjdpunkten i helgen var fredagens biobesök. På menyn stod Tintin och Enhörningen hemlighet. En mycket välgjord film. Men dessutom innebär den en djupdykning ner i min barndoms litteraturupplevelser. Ja, inte bara barndomsåren förresten. Jag har njutit av Tintin-böcker långt upp i vuxen ålder.

Och just Enhörningens hemlighet var den första Tintin-bok jag läste. Och en av de få av böckerna som faktiskt köptes in till det Nilssonska hemmet. För hemma fanns det inga outtömliga ekonomiska resurser att ösa ur. Och jag tror mina föräldrar tyckte att en Tintin-bok var en ganska dyr serietidning. Jag har ett minne av att ett album kostade 49 spänn (detta minne kan dock vara åt skogen fel). Detta gjorde att Enhörningens hemlighet blev ganska snabbt sönderläst och att besöken på biblioteket på jakt efter nya Tintin-böcker blev många. Den senaste gången jag besökte ett bibliotek för att läsa Tintin var förresten då jag bodde i Sollefteå. Och då var jag nästan 30 bast.

Så nu ser jag fram emot uppföljaren Rackham den Rödes skatt – en uppföljare jag tar för givet planeras i Hollywoods filmfabrik.


Onsdag 16 november

Att använda tekniken i servicesyfte är nog bra, men ibland kan det få lite komiska undertoner. I alla fall på Svensk bilprovning.

Om man har fått ombesiktning kan man om man vi9ll utnyttja företagets drop in-service. Ingen tidsbokning krävs, kom bara till stationen slå in registreringsnumret och då står i kö. På skärmen till den automatiska incheckningsfunktionen dyker då upp ett meddelande. Först förklarar skärmen att det är cirka 25 minuters väntetid. Sedan får man frågan om man vill ha ett sms när det snart är dags för entré. Varför inte, tänkte jag och knappade in mitt mobilnummer. Några sekunder senare kom ett sms som återigen berättade att kötiden var cirka 25 minuter. Mindre än tio sekunder senare kom ytterligare ett sms. Denna gång för att berätta att det snart är min tur. Var tog de 25 minuterna vägen, funderade jag och gick och satte mig i min bil. Nästan 40 minuter senare var det så äntligen dags för min tur. Och jag som nästan gett upp, trodde jag på något mystiskt sätt helt enkelt missat mitt registreringsnummer på den digitala skylten.

Kanske tre minuter senare var min bil godkänd och jag var 200 kronor fattigare. Hög timpenning kan tyckas, men då glömmer man lätt 40 minuters hyra för den några kvadratmeter asfalt på ett attraktivt (?) industriområde.


Onsdag 23 november

Ibland gör man saker som är mer avslöjande än andra. Idag avslöjades till exempel att de gånger jag handlar på Coop är lätt räknade. Skulle bara springa in på Coop i Gallerian Nian för att köpa lite knäckebröd och grabbade dessutom åt mig en burk pepparkakan i farten. När jag skulle betala kom jag för en gångs skull ihåg att dra mitt Coop-kort. Sedan blev jag stående. Den digitala skärmen på kortläsaren gav mig plötsligt ett val. Ett val jag inte förstod. Kort sagt frågade den om jag ville få det inköp lite drygt 26 kronor billigare. Det är ju löning först på fredag så jag tackade och tog emot och gav kassörskan en minst sagt förvånad blick. Vad var det fjolårets bonus eller… prövade jag. Nej, tydligen inte. Det var den bonus som jag tydligen tjänat ihop genom att handla kooperativt. De där bonuscheckerna man tidigare fått hemskickade med jämna mellanrum är nu ett minne blott. Och att döma av kassörskans förvånade uttryck så har det varit på detta sätt ett bra tag. Kunderna borde ha lärt sig. Utom jag då, besöker tydligen sällan Coop. Och då jag gör det glömmer jag ofta att dra kortet.

Men jag tycker om denna nymodighet. Nu väntar jag bara på att ICA ska följa efter.


Hem