November2008

Söndag 9 november

Det är skillnad på väder och väder. Klockan halv åtta lokal tid åkte bussen ut till Lissabons flygplats. Vi hade upplevt några härliga dagar i Portugals huvudstad och vädret hade mer liknat svensk högsommar än tråkigt novemberrusk. På en digital termometer lös siffrorna + 9 grader. Och visst kändes det lite kallare denna dag, men sensommarkänslan hade dröjt sig kvar.

Strax före klockan tre (även detta lokal tid) började vårt TAP-plan att gå in för landning. Pursern berättar att temperaturen på Arlanda flygplats är – självklart – + 9 grader. Men vädret hade ingenting med vår eller sommar att göra. Det var helgrått och regnet hängde i luften. Välkommen till den svenska hösten.

 

Måndag 10 november

Vissa förändringar från myndighetshåll möter man med glädje och andra med både skepsis och ilska. Idag har Gästrike Återvinnare skapat en viss irritation. När jag tänker närmare efter är de ju inte egentligen någon myndighet, utan ett kommunalt bolag, men det gör inte min irritation mindre

Bakgrunden är den återvinningsstation som ligger ett par hundra meter från min lägenhet. Containrarna har varit perfekt placerade. Tidningarna och pappersförpackningarna lite för sig själv, vilket passar mig utmärkt eftersom jag har separata kassar till dessa olika återvinningsprodukter. Containern för hårdplast och den för glas, mjukplast, konservburkar och batterier har däremot nära nog varit dockade, vilket även passat mig perfekt eftersom jag samlat alla dessa förpackningar olika i en och samma påse. När denna plastpåse varit full har jag i precis kunnat stå på en och samma kvadratmeter mitt emellan containrarna och lastat i de olika förpackningarna. En perfekt lösning, alltså.

Men så drabbas Gästrike Återvinnare av stora flyttfebern. Att de flyttade kartongerna och tidningspapperet 20 meter österut gjorde naturligtvis ingenting. Men varför måste de flytta glas/mjukplast/batteri/burk-containern??? Nu måste jag ju småspringa (på grund av regnet) mellan denna och den med hårdplast. Och korkar, burkar och glasflaskor sorterar sig inte själv, så många turer blir det. Det finns roligare och säkert mer effektiva sätt att få sin välbehövliga motion på.

 

Tisdag 11 november

Sakta men säkert börjar min jetlag gourmand att släppa. Tidsskillnaden mellan Sverige och Portugal är bara en timme, så någon risk för sömnrubbningar och liknande finns väl inte precis när man rör sig mellan länderna. Men när det gäller rubbningar i den funktion som har hand om hungerskänslor och matsmältning är det värre.

Portugisen äter middag som tidigast vid åtta-tiden på kvällen (även detta är i tidigaste laget). En vana som man som gäst i landet tvingas ta till sig, eftersom många restauranger inte börjar servera mat innan dess. Nog så svår omställning för en bondson som under sin uppväxt åt middag vid fyrasnåret, som senast.

Men jag anpassade mig. Något som har gjort att hungerkänslorna har lyst med sin frånvaro dessa dagar, då jag nu på hemmaplan gjort mig färdig för middag vid sextiden. Men idag började faktiskt suget efter mat dyka upp redan vid halv sjutiden. En ljuvlig känsla faktiskt, trots att jag faktiskt inte slutade jobben förrän strax före sju.

 

Torsdag 13 november

Jag funderar på att byta efternamn. Det kanske är dags att byta ut det alltför vanliga Nilsson mot något i stil med Gyllenstjärna, Gottlieb eller Nosslin. Anledningen är Postens förmåga att skicka på mig försändelser som absolut inte ska till mig. Eller för den delen skicka på någon granne min post. Den tredje oktober 2006 skrev jag om min eftersända post som hamnade hos min granne en trappa upp. Att det stod Per-Åke Nilsson på posten och P-Å Nilsson på min dörr brydde sig inte brevbäraren om. Han eller hon envisades ändå att ge min post till Roland Nilsson. Det hela förvärrades eftersom mina grannar inte var i sin lägenhet under det varma halvåret.

I dag fanns ett brev från Åklagarmyndigheten i min brevlåda. Jag hann just tänka tanken ”vad f-n vill de mig”, innan jag upptäckte att det var adresserat till Jan Nilsson, i och för sig på Hillmanskroken 8 A, men ändå. Nu är det ju så med sådana här officiella brev att de ska skickas tillbaka till avsändaren om inte adressaten finns på den uppgivna adressen. Och någon på posten hade också bemödat sig med att ta bort den där rutan högst upp till vänster som döljer avsändaradressen. Men sedan har man tydligen beslutat sig för att Jan egentligen var ett alias för Per-Åke. I och för sig satt man ett litet frågetecken vid adressen, men sedan stoppade man in brevet i min brevlåda. Det hade aldrig hänt om jag hetat Gyllenstjärna…

 

Lördag 15 november

Dagens minnestest klarade jag med väl godkänt – Om jag får säga det själv alltså.

Som traditionen bjuder innehöll denna lördag ett besök på affären. Innan mitt besök på Maxi kompletterade jag min inköpslista, och det slutgiltiga listan innehöll inte mindre än 17 olika varor. Och en timmes handlande låg framför mig. Problemet var bara att inköpslistan blev liggande hemma på barskåpet. Något jag upptäckte då jag hade parkerat på Maxis parkering och hade siktat in mig på kundvagnsparkeringen. Under några sekunder övervägde jag att återvända till min lägenhet för att hämta listan, men till slut bestämde jag mig för det stora minnestestet. Hur många varor skulle jag komma ihåg?

Efter att ha snurrat ett bra tag bland butikshyllorna återvände jag vid ettiden till mitt hem och fick möjlighet att kontrollera inköpslistan mot inköpen. Och av de uppskrivna 17 varorna hade jag 16 med mig hem. Det enda jag glömde var jalapênon. Och denna miss uppvägdes av att jag hade kompletterat mina inköp med ytterligare fyra så att säga olistade varor.

Så än finns det ju en del hjärnceller som lever.

 

Måndag 17 november

Det är väl en vecka sedan nu som plötsligt min cykellykta gav upp. Slut på batterier var min snabba diagnos och jag inhandlade samma dag ett antal nya batterier och gjorde ett byte.

Och visst, nästa gång jag använde lyset strålade det vita ljuset med vad jag tyckte stor styrka - i ungefär fem minuter. Sedan försvann plötsligt kraften i ljuset och jag gick snabbt ner till avskärmad belysning för att ganska snart vara mörklagd. Det hela möttes av ett antal väl valda svordomar från min sida. Eftersom jag är övertygad över de tekniska prylarnas självläkande talang upprepades det hela flera gånger. Lyse på, fint vitt ljus, lyse tonar ned, passerar gult ljus och slutligen lyse dött, och min cykel är klart lagvidrig. Och sedan nya svordomar.

Så var läget i går kväll då jag åter fingrade på lyset. Kanske hade jag av misstag satt i de gamla batterierna. Det kan ju hända. Inte minst för undertecknad. Men nej, det var de nya batterierna som var insatta. Nya svordomar. Först på Clas Ohlsson som tydligt hade sålt på mig ett cykellyse med begränsad livslängd. Och dessutom har de mage att sälja på mig fullständigt värdelösa batterier. Sedan svor jag över mig själv, som i ett anfall av snålhet naturligtvis köpt de absolut billigaste batterierna. Betalar man bara 29 spänn för tio batterier kan man ju inte räkna med att få kvalitetsvaror precis.

Under detta ilskna utbrott från min sida, råkar jag komma åt cykellyset som placerats på soffbordet. Med en smäll åker det ner på golvet varvid lyktans innanmäte, den del som härbärgerar batterierna lossnar och glider ut på golvet. Ny svordom och jag plockar upp delarna från golvet och funderar vilket håll nu batterihållaren satt fäst i själva lyktan. Jag vänder och vrider och gör den fasansfulla upptäckten. Visst hade jag satt i tre nya batterier. Men på andra sidan batteriinsatsen satt fortfarande två gamla batterier kvar. Vilket kan vara en bidragande orsak till den något dåliga funktionen under den senaste veckan… Eller vad tror ni?

 

Tisdag 18 november

Så kom den så till slut – årets första snö över Gävle (i och för sig har jag hört det muttras om att det tydligen snöande ordentligt under veckan jag var uppe i Västerbotten, men detta avfärdar jag som illvilliga rykten). Snöfallet var kortvarigt, inte allt för ymnigt och när jag cyklade hem hade den mesta vita varan förbytts till den blöta varan. Men ändå, ett kort tag såg det faktiskt ut som vinter. En vinter som har lyst med sin frånvaro de första två åren jag har bott i Gävle. Frågan är om jag ska stämma kommunen för felaktig marknadsföring. För det jag hade hört om Gävle innan jag flyttade hit var väl i stort två saker. En bock som brann och en snö som föll ymnigt. Och så impregnerar de bocken och byter ut snön mot regn. Men nu har det ju snöat, och tydligen ska inte bocken impregneras i år.

 

Onsdag 19 november

Det var först när jag cyklade hem idag då jag märkte hur halt det egentligen var på stadens gator. Det som jag i det svaga gryningsljuset hade tyckt vara ren asfalt visade sig vara en ganska rejäl isskorpa. Den kalla natten (och dagen) hade förvandlat gårdagens nederbörd till en livsfarlig vägbeläggning. Men med försiktighet lyckades jag komma helskinnad både till och från jobbet.

På tal om däck, så hade jag ganska lägligt beställt tid hos Vianor för däckbyte. Precis som vid mitt förra däckbyte orsakade mitt besök en viss förvirring. Och precis som förra gången berodde det på att de inte omedelbart hittade mina däck. Som tidsstudieman kan jag ju tycka att det inte ska vara så svårt att innan dagens arbete plocka fram däcken till de inbokade bilarna. Det måste ju gå en massa onödig arbetstid då personalen springer omkring och letar däck.

 

Torsdag 20 november

Smärta!!! Igår fick jag för mig att jag skulle åka och plocka några längder i simhallen. Idag betalar jag den fysiska räkningen (den mer ekonomiska fick jag minsann punga ut med redan igår).

Jag hade satsat på 1000 meter. Ingen farlig distans för en vältränad kropp. Men det var väl säkert 10 år sedan jag besökte en simhall senast (och då var det mest för att fotografera babysim med någon av mina systersöner) och då är 1000 meter ett ganska tufft mål.

Det blev 925 meter, sedan fick jag kramp i högra vaden. Och den smärta som detta orsakade följer mig ännu. Dessutom har jag under dagen haft känningar i nacken, eftersom jag inte tillhör de bröstsimmare som gärna doppar huvudet under simtagen. Och att under en timme ta sig fram med huvudet uppstickande likt ett periskop på en rysk ubåt tar ut sin rätt.

Dessutom undrar jag om inte halsen reagerat lite av för mycket svald klor… Men det kan ju också vara en höstförkylning på väg…

 

Fredag 21 november

Idag var det mer trögtrampat än vanligt till jobbet. Och det berodde inte på den tidiga timmen. Detta har jag ju hunnit bli ganska luttrad med. Istället var det kylan som slog till. I och för sig var det väl inte mer än fyra minusgrader, men fallet är så att min cykel inte klarar av minusgrader överhuvudtaget.

Boven i dramat är växelvajern. Eller rättare sagt den plasthylsa som omger nämnda vajer. På grund av regn, kondens eller allmänt svineri lyckas nämligen alltid några vattendroppar komma in i hylsan och vad händer då minusgraderna tar sitt grepp om utemiljön? Jo, vattendropparna fryser, vilket gör att vajern fixeras i ett visst läge och du går snabbt från att ha sju växlar till att på sin höjd ha en. Har man riktigt otur fastnar växeln mellan två lägen och då blir färden extra hackig, eftersom växelsystemet inte kan bestämma sig för vilken växel som ska gälla.

I morse var det dock växel fem som var aktuell. Något som gjorde uppförsbacken upp mot Staffansbron till en riktig plåga.

Lite extra svettig kom jag dock till jobbet och sådär en åtta timmar senare kom jag flåsande tillbaka till mitt lägenhetskomplex. Nu står cykeln inkörd i det småvarma cykelgaraget och frågan är om den kommer att stå där tills vårsolen gör sitt…?

 

Lördag 22 november

Problemet med helgdagarna är att de till stor del försvinner i en dimma av inaktivitet. Jag släpar mig upp, äter frukost till någon sitcom, blir sittandes ett tag och sedan är det dags för kaffe. Och så fortsätter det och plötsligt sitter jag med en drink i näven och tittar på sena filmen på någon reklamkanal.

Men detta borde man ju kunna råda bot på, så idag drog jag iväg till Maxi för den sedvanliga lördagshandlingen redan strax efter halv nio. De öppnar ju redan klockan åtta. Trodde jag…

Jag svängde in på en nästan öde stormarknadsparkering och kunde konstatera att det var nio som gällde. Och jag som alltid har funderat vad det är för egendomligt folkslag som ägnar tid åt att köa utanför affärerna åtskilliga minuter innan öppningsdags.

Nåväl jag hann i alla fall med att sätta på hjulsidorna på min Avensis. Något som jag inte tagit mig tid att göra efter det att jag fick mina vinterdäck monterade i onsdags. Och dessutom fick jag möjlighet att njuta av en underbar morgon med sol, nysnö och sju-åtta grader kallt.

Sedan följde tre kvarts inhandlande av diverse livsmedel innan jag kvart i tio langade in mina inköp i bilen och ställde kosan mot systemets gröna skylt. Det skulle ju ingå vitt vin i den där grytan som jag hittade receptet på i går kväll. Och systemet öppnar ju nio, det vet ju varenda människa… Men… Lördagar var det tydligen tio som gällde. En ny väntan, lite mer besvärande den här gången. För att med min puritanska uppväxt stå tillsammans med ”kallarna” och vänta på Systembolagets öppnande en lördagsmorgon kändes något skämmigt. Och väl inne var jag väl den ende som inte styrde kosan mot den billigaste burkölen. Men å andra sidan kanske ett vitt vin med skruvkork till en kostnad av 55 spänn väl inte heller skvallrade om något findrickande precis.

 

Söndag 23 november

Ute stormar det runt stugknuten och snöflingor flyger i luften som om de drabbas av en självbombare från Al Qaida. Men humöret är på topp, trots att helgen snart är slut. Och det är inte bara beroende på att jag kan kura inomhus i en varm, om än lite dragig lägenhet. För faktum är att det är få vädertyper som inverkar så positivt på mitt humör som ett stilla snöfall kombinerat med en handfull minusgrader. Förutom att luften blir lätt att andas, så blir omgivningen så vacker.

De enda tillfällen då ett stilla snöfall är negativt är om man måste plocka ut bilen i trafiken och om man inte har klätt sig ordentligt. Men Toyotan står där den står och jag har investerat i nya termobyxor (eller skalkläder som det tydligen heter nuförtiden).

I och för sig har ju som sagt var det stilla snöfallet bytts ut mot stormvindar och snöstorm, men då kan jag ju vara lycklig över att kunna stanna inomhus, koka en kopp choklad och kolla in en Wallander-film på TV.

 

Torsdag 27 november

Jag hatar att shoppa kläder. Och speciellt hatar jag att shoppa kläder under vinterhalvåret. Där springer man omkring klädd för en arktiskt midvinternatt mellan klädställningar, som eftersom butiken vill få plats med så många plagg som möjligt på en alltför liten yta, och provrum. Redan när det är dags att prova det första byxparet är man blöt av svett. Man skalar av sig täckbyxor, vinterjacka och tjocktröja (det sista enbart för att nu svettningarna nått astronomiska höjder) bara för att upptäcka att de byxor man valt är ett par nummer för små. Och dessutom har en konstigt placerad söm.

Och när denna procedur har upprepats ett flertal gånger, är det slut på mitt tålamod. Blåjeansen jag just provat är uppskattningsvis ett nummer för små. Och egentligen vill jag ju hellre ha de svarta jeansen. Och när jag kommer tillbaks till klädställningarna ser jag att det faktiskt fanns ett par svarta jeans, som var ett nummer större än de just provade blåjeansen. Jag rycker åt mig dessa, och söker mig mot kassan. Detta utan att överhuvudtaget prova mina nya svartingar. Jag gillar att leva farligt.

I morse skedde premiären. Jag plockade bort lapparna och med viss spänning testade jag passformen. Och visst, den var helt godtagbar, men en aning chockad upptäcker jag att i stället för den vanliga dragkedjan säkras gylfen av fyra knappar, Det hade ju inte den blåa varianten…

 

Fredag 28 november

Jag känner mig lurad av mediadrevet. Jag vet att jag inte är den första och sannolikt inte den sista som känner det så. Men ändå… Här är min story…

I morse vaknade jag som vanligt till Radio Gävleborg. Radioprataren, någon B-kändis i schlagervärlden, pratade (som vanligt) om vädret. Och inte minst om halkan som han påstod rådde utomhus. Det var MYCKET halt var budskapet. Inte minst i Gävletrakten. Och som bevis för hans påstående nämnde han en singelolycka som inträffat mellan Sandviken och Hofors. Säkert minst fyra mil väster om Gävle.

Min första tanke var att det ju faktiskt var över åtta grader kvällen innan. Så hur kunde det vara halt. Men i och för sig kan mycket hända under en natt, så kanske ändå… Sedan talade radioprataren med SMHI. Tydligen var det fyra plusgrader, så hur kan det…? Men enligt Vägverket, berättade meteorologen, var tydligen vägbanorna kalla, så kanske…

Jag hankade mig upp, duschade, åt frukost och fastnade framför lokalnyheterna på TV. Där var det igen nästan ordagrant. Mycket halt, inte minst i Gävletrakten och beviset för detta är en singelolycka mellan Sandviken och Hofors. Därför bestämde jag mig för att det blir ännu en dag med en gångmarsch till jobbet.

Och halkan då, undrar ni…? Hur var det med halkan? Jo, de enda ställen på min väg som det fanns någon tillstymmelse till halka var på vissa övergångsställens vita ränder och fem meter på trottoaren efter Luthergatan. Ingen av dessa ställen skulle jag ha passerat om jag tagit cykeln. Ordentligt lurad, alltså.

Nu ska jag återigen åka till jobbet. Personalfest väntar. Och nu tar jag cykeln. Oavsett vad man säger på TV, radio eller Internet.

 

 

Hem