november2007

Torsdag 1 november

Säga vad man vill om vår nya regering. Det har i alla fall inte varit ett tråkigt politiskt år vi fått uppleva. Där ni, Ian och Bert, kan man tala om drag under galoscherna. Inte nog med att man revolutionerat det svenska skattesystemet med slopad fastighetsskatt, slopad förmögenhetsskatt, nya kapitalvinstregler och införda jobbskatteavdrag. Fredrik Reinfeldt har också fått göra så många pudlar att han snart kan öppna en kennel i Rosenbad, samtidigt som hans moderata polare har åkt ut ur regeringskansliet med jämna mellanrum.

Men man ska inte sparka på den som redan ligger ner, så därför ska jag enbart kommentera TV 4:as roll i den senaste såpan. Att kanalens politiske reporter tar sig något järn på krogen är väl inte så mycket att tala om, han försöker ju bara fylla upp myten om den försupne nyhetsjägaren som lever i sin journalistroll 24 timmar om dygnet. Men att han slätar av det största regeringspartiets statssekreterare några dagar innan han ska bevaka partiets riksstämma är ju inte bara dåligt omdöme, det bryter på otaliga punkter mot den journalistiska etiken.

Men å andra sidan har väl kanske inte fyran precis något etiskt kanonrykte att försvara. Jag minns fortfarande med rysningar Patrik Ekwalls smörande för det svenska handbollslaget under detta landslags storhetstid. Det verkade nästan som om han trodde att han ingick i landslagstruppen. Ungefär med samma status som materialförvaltaren eller massören. Samme Ekwall gjorde sig också samtidigt stora pengar som mediatränare. Även för handbollsfolk.

Kanalens rykte höjdes väl inte heller precis av Trond Sefastssons påstådda samarbete med den undre världen, och det faktum att han delade sin tid som granskande kriminalreporter med tveksamma domar som specialitet, med att på halvtid driva en egen advokatfirma med brottsmål som huvudrätt.

 

Lördag 3 november

Vi har egentligen klarat oss ganska länge i år, men i morse var det så dags. Gräsmattorna hade övergått från grönt till vitt och det krävdes ett visst förarbete innan jag kunde sätta mig i bilen och åka till Maxi för mitt vanlige lördagsnöje – shopping på Maxi. Förarbetet borde ha inneburit snöborttagning med hjälp av en borste, men eftersom min borste nog åkte med när jag sålde Turbon, så fick det bli borstning med bara händer (vantarna låg i min rock, som i sin tur hängde kvar i hallen). Kallt, mycket kallt.

Och väl framme vid Maxi fick jag ytterligare ett bevis på att nu är vintern här. Julgranarna inne i butiken hade kommit upp och julpynt och julkalendrar hade placerats på strategiska platser i affären.

För att fullborda vintertemat avslutade jag dagen med att gå och titta på premiären av filmen solstorm, som till sin huvudsakliga del utspelar sig i ett mycket vinterkallt Kiruna. Men då hade å andra sidan snön på gräsmattorna utanför förvandlas till vatten. Och hösten återvänt.

 

Tisdag 6 november

Igår inträffade något som inte inträffat sedan den dag jag skulle rycka in i lumpen. Jag försov mig. Och allt skyller jag på min klockradio.

Måndag morgon. Jag vänder mig om, halvt i sömnen och med ena ögat halvöppet kollar jag in klockradions digitala siffror. 07.57. Det tar väl så där tio sekunder innan jag reagerar. 07.57, f-n jag skulle ju vara på jobbet 07.45, F-N.

Fortfarande halvsovande studsar jag upp, trycker in en banan i käften, borstar tänderna och rakar mig i stort sett parallellt och sedan iväg. Den vanliga promenaden till jobbet får ställas in. Istället blir det cykel. Cirka 20 minuter efter mitt hastiga uppvaknande befinner jag mig på jobbet (en imponerande tid, måste jag ju säga), uppjagad, stressad och lite andfådd. Men jag var på plats.

Senare på eftermiddagen får jag syn på mitt schema för denna svarta måndag. Siffrorna som innebar avgränsningen av min arbetsdag hånflinade mot mig. 9.30-18.00, ha, ha, ha…

Så långt har det alltså gått, mitt undermedvetna håller alltså bättre koll på mitt schema än vad alla de vakna och medvetna hjärncellerna gör. Och tydligen har min klockradio ingått i komplotten.

Jag blir så deprimerad.

 

Onsdag 7 november

Sakta men säkert håller vintern på att ta grepp om Gävle. Idag var första gången denna säsong jag kände mig föranledd att ta på mig mössan när jag gick till jobbet. Termometern stod på minus en halv grad och frosten hade bitit sig fast i gräsmattan. Min genväg över parkeringsplatsen vid jobbet höll på att kosta mig både ett och två brutna ben. Detta då jag efter mitt spänstiga hopp över det låga metalstaketet landade på en isfläck och högerbenet ville åka i en annan riktning än resten av kroppen. Men gymnastisk som jag är lyckades jag häva sladden och en aning omskakad fortsätta mot jobbets entré.

Vid lunchtid kom så snön, temperaturen steg någon grad och asfalten blev blöt. Men isfläcken på parkeringen fanns kvar, i alla fall tror jag det var samma isfläck som jag slant till på under min hemgång.

 

Torsdag 8 november

Först blev jag förvånad över att jag fick klipptid klockan åtta denna torsdagskväll, sedan blev jag förvånad över priset 280 spänn var 30 kronor mindre än jag betalade förra gången (då klipptes jag dock av en av frisörsalongens ägare) men mest förvånad blev jag nog över att tösen som idag var min frisör i smyg försökte lämna kvar en antydan till polisonger.

Jag är allergisk mot polisonger. Troligtvis beror det på min uppväxt under 70-talet och tidigt 80-tal. Näst efter platåträskorna var väl polisongen den tidens styggelse. Men allt kommer ju tillbaks och numera har dessa blivit accepterade igen. Kanske inte lika yviga som förr, men ändå väl markerade.

Men försöket med polisonger på Nilsson satte jag stopp för. Det fick räcka med att hon i konstnärlig anda lyckades korta mitt hår under den minimigräns som gällt sedan jag var åtta. Men å andra sidan har jag ju haft samma frisyr i hela mitt vuxna liv (om man undantar några fåfänga försök med slingor på åttiotalet) så lite omväxling skadar väl inte.

 

Söndag 11 november

Den står mest stilla för närvarande min Avensis, men idag skulle jag dra igång gamla Bettan för att lasta in vinterdäcken (i morgon ska de bytas, har jag bestämt). När jag kom fram till min parkering märkte jag direkt att det var något som inte stämde. Med bilen var det som vanligt, om man undantar det halvdecimetertjocka snötäcke som jag måste borsta bort. Men de två parkeringsplatserna till vänster om min var borta. Asfalten var bortriven, staketet framför var nedlagt på gräsmattan och framför min bil fladdrade ett gulrött plastband. Och jag hann bli riktigt nervös. För instinktivt kände jag att denna åverkan på p-platsen bredvid måste ju ha hotat min egen kärra. Men efter en okularbesiktning kunde jag andas ut. Min bil var oskadd.

Samtidigt fick en av veckans mysterier sin lösning. I onsdags kom nämligen ett samtal hem till mig när jag befann mig på jobbet. Enligt min skvallerbytta kom samtalet från ett av mig okänt mobilnummer. Nyfiken som jag är kollade jag upp numret i Eniro och det gick till någon som jobbade för någon bygg- och markfirma. Felringt tänkte jag då, men troligare är att de ringt och förvarnat mig om att nu ska det rivas asfalt på parkeringen. Och när jag inte var hemma, så tänkte de väl – vi chansar och kör ändå.

Det känns inte så bra.

 

Måndag 12 november

Alla matlagare med självaktning har väl någon gång stoppat in något i mikron som inte skulle ha stoppats in i mikron. Ett ägg lär vara klassikern, men troligtvis är det vanligare att en sked, kniv eller gaffel följer med någon anrättning in. Jag har aldrig provat ägget, men det rostfria stålet brukar ge blixtar och sprakande fyrverkerier som belöning.

Med anledning av detta undrar jag – vad innehåller djupfrysta hallon?

Under helgen köpte jag sådana för att ha i lördagsdrinken, och dessutom inhandlade jag en bunke med vaniljglass. Tanken var att jag skulle kombinera denna med de hallon som inte fick plats i drinken. Som den praktiker jag är tänkte jag tina upp dessa i mikron, en lätt sak trodde jag. Men det var innan mikron talade om för mig att detta var en behandling den inte gillade. Det blev väl inget nyårsfyrverkeri, men väl ett fyrverkeri värdig dagen efter. Då man på morgonkvisten i fullt dagsljus ska skjuta av de där raketerna som man inte hittade i fylledimman dagen innan.

Så min fråga är återigen – vad innehåller de frysta hallonen?

 

Onsdag 14 november

Ibland känns min förestående flytt extra bra. En sådan dag var gårdagen. Det dök nämligen upp ett papper från min hyresvärd att nu var det dags att fixa badrummen i lägenheterna på Norra Köpmangatan. Äntligen kan man tycka, badrummet var det första jag klagade på när jag flyttade in.

Nu borde det här ju vara en nyhet som skulle få mig lite tveksam till att flytta. För trots allt, ett nyrenoverat badrum är ju inte helt fy skam.

Men det som fick mig att tacka min lyckliga stjärna för att jag snart ska flytta var formerna för badrumsrenoveringen. Det hela skulle göra att varje lägenhetsinnehavare under tre veckor skulle vara utan badrum – duschning och sådant skulle man klara av i baracker som skulle ställas upp ute på gården. Hela arrangemanget fick mig att rysa. Jag som har svårt med offentliga toaletter.

Men som sagt var – jag hinner flytta innan de kommer till min lägenhet (troligtvis i juletid).

Och dessutom är troligare (nåja inget bad – bara dusch) i min nya lägenhet i fräschare skick än badrummen på Norra Kyrkogatan någonsin kan bli.

 

Torsdag 15 november

Inte för att det egentligen har varit några problem med buttra och otrevliga besiktningsmän – men ändå. När jag idag rullade in min Avensis på bilbesiktningen i Gävle, så fick jag för mig att Svensk Bilprovning hade skickat sin personal på charmkurs. För det ”Välkommen” som min besiktningsman bjöd mig på kunde lika gärna ha kommit från en hotellportier. Att han sedan innan han inledde besiktningen i stort sett lovade att min bil skulle klara testet, ska väl ses som bonus för oss Toyota-ägare. ”Den här modellen brukar det aldrig vara något fel på”, sa han, då jag lyckligt visade upp min varningstriangel.

Däremot visade det sig vara en viss skillnad på besiktningsstationen i Gävle, jämfört med den besiktningslokal jag är van vid i Umeå. Kaffet kostade nämligen någon krona. Eftersom automatkaffe aldrig har varit min likör, precis, så slog jag mig ner på en gul bänk och läste en broschyr. Bara några minuter senare väckte min besiktningsman mig ur mina drömmar och meddelade att nu skulle han ta sig en runda med bilen och att vi skulle mötas i kassan.

Eftersom han åkte Toyota och jag på norrländskt vis släpade mig till kassan (c:a tio meter) hann han dit först, slängde fram ett vitt papper (han höll sitt löfte) och sekunderna efter rattade jag hemåt. Och det var fortfarande fem minuter kvar till dess att jag hade besiktningstid.

 

Lördag 17 november

Det finns tre saker som ger mig ordentligt med ångest inför en flytt. Det är att skrubba badkaret, rengöra ugnen och putsa fönster. Därför är jag lycklig ikväll. Idag har nämligen fönstren fått sitt, och i princip all fönsterputs jag ägde har tagit slut. Några droppar till speglarna, och kanske glasdörren är det enda som återstår.

Jag behöver väl inte nämna att det här var första gången jag putsade fönstren sedan jag kom till Gävle. Med bland mina flyttkartonger fanns en halvfull flaska fönsterputs av märket Vim. Dessutom hade lägenhetens förre ägare lämnat (glömt?) en halv flaska av märket Eldorado – och detta har idag givit mig möjligheten att utföra ett fönsterputstest i sann Plus-anda. Det som först förvånade mig var att Eldorado krävde några minuters väntan och en fuktig trasa, medan det med Vim var omedelbar putsning, med en torr trasa som gällde. Och förvånande nog var det så att den senare behandlingen fungerade så mycket bättre.

Annars funderade jag mest över det faktum att persienner är en färskvara (i alla fall har den sinnrika tråduppsättningen en förmåga att med tiden haverera, och därmed tillintetgöra persiennens funktion) och att vissa påstår att fönsterglas egentligen är trögflytande materia som enbart tror att den är fast. En koll på nätet ger vid hand att glas faktiskt har en viss mätbar viskositet, något som är en fysikalisk egenskap hös vätskor och gaser. Och när jag konstaterat detta slutade jag raskt att mumla om det hela. Tänk om glasrutorna skulle höra mig och börja bete sig som andra vätskor. Då riskerar jag en blöt och kall natt…

 

Söndag 18 november

På ishala, och bara bitvis sandade, trottoarer tog jag mig fram under min söndagspromenad. Målet var Eurocar på Söder och mitt syfte att boka upp en lastbil för den kommande flytten. Redan under gårdagen hade jag passerat biluthyrningsfirman på väg till Maxi, men då mötts av en skylt som berättade att stationens öppettider var 9-13, och klockan hade då hunnit passera halv två. Redan då bestämde jag mig för att göra en längre söndagspromenad och där var jag nu. Arbetandes på morgondagens träningsvärk, att gå hela tiden måste undvika att halka tär på musklerna.

Väl framme kom så chocken, en skylt på dörren talkade om att man hade flyttat verksamheten till Upplandsgatan, mitt emot Cramo. Något som antagligen förklarade att parkeringen på söder var klinisk ren från hyrbilar.

Förvirrad vände jag åter mot staden. Jag hade ingen aning om var Upplandsgatan låg och än mindre hade jag besökt Cramo.

Min räddning hittade jag senare på järnvägsstationen. Efter att jag hämtat ut julens tågbiljetter passerade jag Pressbyrån där de lägligt satt upp tidningsställ fyllda med stadskartor. Jag ryckte tag på en av dessa och upptäckte till min förvåning att Upplandsgatan inte låg långt ifrån Hillmanskroken och min nya bostad. Och ännu mer förvånad blev jag då jag en kvart senare hittade fram till hyrbilsfirmans nya säte. Enligt min mening var det falsk marknadsföring och säga att den låg mitt emot Cramo. Istället låg den nya uthyrningshallen mitt emot Vianor, samma anläggning som jag för några dagar sedan lät byta mina däck.

Men prövningarna var inte slut i och med detta. För runt anläggningen vajade skyltar med ett och samma budskap. ”Här öppnar Eurocar snart”. Men tydligen hade de ansvariga gjort detta med falsk marknadsföring till sin grej, och för att slippa en alltför stor anstormning så här första månaden låtit skyltarna hänga kvar.

Något som ju inte hindrad en nu ganska irriterad och kaffetörstig Nilsson. En bil blev bokad, med sidolyft (om jag nu lyckas förstå hur denna ska användas), och för fyra timmar. Kan nog bli stressigt för de stackare som lovat hjälpa till med flytten.

 

Måndag 19 november

Det var under 1970-talet som slit- och slängsamhället blev ett begrepp. Men föga anade väl skaparna av detta begrepp vad som komma skulle. Jag talar om modem. Man ska ha ett till bredbandet, kanske ett till kabel-TV:n och ytterligare ett till IP-telefonen. Problemet är bara att byter du leverantör blir ditt modem värdelöst. Och för det uttjänta modemet finns två alternativ, antingen ett mörkt skåp eller en enkel resa till tippen.

När jag flyttade från Umeå blev ett modem från Kommunicera ledigt. Tanken var att jag skulle lämna det i lägenheten, det stod nog någonstans i kontraktet att det skulle lämnas tillbaka. Men några flitiga flyttgubbar lyckades slå in det i papper och packa ner det längst ner i en flyttlåda. Allt medan jag var och åt lunch. Därför har nu modemet fått den tvivelaktiga äran att hamna i ett skåp i skuggan av min borrmaskin. Men nu är min väntan på att eventuellt min förra bredbandsoperatör skulle höra av sig slut. I dag tog jag den till återvinningsstationen tillsammans med bland annat min gamla dammsugare och ett havererat Vasaskepp.

Men nu är det två veckor tills jag flyttar och då får jag plötsligt återigen ett värdelöst modem i min ägo. Min nuvarande teleoperatör Comhem kan inte leverera några telefontjänster i mitt nya boende. Telefonmodemet har jag dock tydligen betalt för (kostade en krona om jag minns rätt) och det får jag göra vad jag vill med. Ska vi gissa att det blir något mörkt skåp någonstans?

 

Tisdag 20 november

Det finns många fördelar med cykel jämfört mer bil. Reperationskostnaderna är bara en del. Under ett dygn har jag haft min cykel hos en av Gävles många cykelreparatörer (luktar lite överetablering, känslan är att det finns fler cykelreparatörer i Gävle än i det större och mer cykeltäta Umeå). Jag hade lyckas massakrera vajern till frambromsen och fästet in till bromshandtaget (heter det så????). Dessutom fick jag när jag lämnade in cykeln syn på ett framlyse för 190 kronor som jag bad reparatören montera på min cykel. Slutnotan gick på 330 spänn. Det är väl ungefär vad det kostar att köra in på bilverkstadens parkering. Skulle man dessutom ha fräckheten att köra in bilen i själva verkstaden är väl det dubbla minimipriset.

Nu ska i och för sig inte jag klaga. Den enda reperationskostnaden jag hittills haft på min Avensis är självrisken sedan några småtjuvar fått för sig att vandalisera kärran.

 

Torsdag 22 november

Nu börjar man känna sig hemma. När jag var på väg hem från lunchen idag möttes jag av ett välbekant ljud. Över Nordost ekade skriet från två motorsågar. Och längs efter cykelvägen hade något som liknade ett norrländskt kalhygge växt fram. Ja, det stämmer ju kanske inte riktigt, eftersom det på ett norrländskt kalhygge är mestadels gran och tall som slagits till backen. I det här fallet handlade det om lövträd. Kan det vara lönn??? Det är ju lite skamligt att jag som skogsägare inte har bättre koll på trädslagen. Men gran korta barr, tall långa barr och allt annat hänför sig till lövsly. Nu var väl kanske sly inte rätt bedömning på de tre träd (lönn???) som hittills fått satt livet till ute på gården. Med en dimension nertill på säkerligen drygt en halvmeter förstår man ju att de inhyrda skogshuggarna måste ta det försiktigt för att klara närliggande balkonger, lekstugor, barn och basketkorgar. Så det var med viss fascination som jag under lunchen satt vid matbordet och studerade arbetet. Med hjälp av en kranbil kapade en arbetare ner den största grenen så att säga på plats. Och både han och jag höll nog andan, då en av de nedfallande bitarna var på väg att knocka de två medhjälparna som nere med hjälp av ett rep skulle se till att grenen ramlade ner i avsedd riktning.

Nu funderar jag bara på om de i morgon ska fortsätta med de fyra minst lika stora träden (lönnarna???) som står i härheten av den lilla parkeringen och vår sopbod. Då kan det bli riktigt intressant.

 

Måndag 26 november

Ett glas Absint och jag blev inte ens lite småtokig. Lite besviken är jag allt.

I själva verket var det tokigaste jag gjorde denna afton väl att dricka mitt livs första glas Absint en måndag kväll. Men detta beslut togs ju före själva inmundigandet, så det kan ju inte skyllas på spriten.

Men är man på en restaurang som till och med har hämtat sitt namn från denna ädla dryck och dessutom lyckats få hela sex olika sorters Absint – med varierande styrka och smak – på menyn, så är det ju nästan tjänstefel att inte beställa in ett glas. Och dessutom avnjuta denna på det klassiska sättet med sockerbit och eld.

Tillsammans med Tequila är väl Absinten en av de mest mytomspunna alkoholdryckerna. Och jag lovar att min bekantskap med Tequilan inte har varit lika problemfri.

 

Tisdag 27 november

Ja, jag blev ju inte tokig av Absinten, men tydligen blev min dator det, vilket gjorde att gårdagens inlägg aldrig blev postat. Men skam den som ger sig.

 

Torsdag 29 november

För tredje gången under min ett och ett halvt-åriga vistelse i Gävle har jag lyckats smita från notan. Skillnaden är att den här gången kom de på mig (ja, egentligen inte mig personligen, utan det sällskap jag befann mig i).

Det hela började på restaurang Helt Enkelt i januari. Vi var åtta personer som firade att våra provanställningar hade gått över till fasta anställningar. Det firades rejält, med förrätt, huvudrätt och kaffe. Problemet var bara att när vi väl tagit oss igenom menyn, inklusive tillhörande dryckjom hade jag glömt bort det där vitlöksbrödet jag beställde som entré. Tydligen hade även personalen gjort detta, för när vi skulle göra rätt för oss blev vitlöksbrödet obetalt.

Andra gången det hände var någon gång i somras, då vi efter en minigolfrunda måste stilla vår hunger på det centrala etablissemanget Brända Bocken. Av gammal vana beställde jag en extra öl till maten. Det var ju trots allt lördag. Vi betalade våran middag vid bardisken och jag tänkte väl inte mer på detta. Inte förrän vi hade kommit ut på torget och kompisen skickade en ilsken blick åt mitt håll. Hur kunde jag ha kommit billigare undan än han, när jag ju hade druckit en öl mer. Vad som hade hänt har väl den intelligente läsaren redan räknat ut.

Och så var det då måndagens besök på Brasserie Absint (se ovan). Jag går fram till kassan och säger att jag ska betala för lax, en öl, ab… (här tar hon bakom disken över, för sedan kommer hon precis ihåg vad jag köpt, Absinten, förstås och så glass och kaffe).

I dag kom det så ett mejl till den på jobbet som fixade kontakterna med restaurangen. Det var en öl och en kaffe obetald för vårt sällskap. Kaffet bjöd de på, men ölen ville de gärna ha betalt för. Väl hemma gick jag in på Internet och för säkerhets skull kollade upp vad min måltid skulle ha kostat. Och man borde inte bli förvånad. Tydligen hade mitt Absintdrickande blivit för mycket för vår servitris. För i rena förskräckelsen hade hon missat att ta betalt för min öl (jag funderar på vad hon trodde jag drack till maten – Absint?).

Nåväl. På Helt Enkelt och Brända Bocken har jag gjort flera besök efter det inträffade, hur det blir med Brasserie Absint vet jag inte. Men det är väl bäst att jag betalar min skuld. För det var ju en ganska trevlig restaurang.

 

Hem