november2005

Umeå onsdag den 16 november 2005

 

Är det bra? Det är inget du funderar över? Gör det ont är det bara att säga till? Frågorna och uppmaningarna som hon skickar mot mig är många. Och jag brukar väl inte vara så där överhövan talträngd. Men det finns bara ett problem. Min mun är fylld med sugar, bomullstussar och annan tandläkarutrustning. Jag är hos tandhygienisten och jag funderar på vad jag egentligen förväntas göra. Jag befinner mig i en situation där skendemokratin har tagit över. Vi vill ju inte att du ska komma hit och lida, säger min hygienist, samtidigt som hon försöker hitta ett ställe att sätta bedövningssprutan på. Tjugo minuter senare väntar vi fortfarande på att bedövningen ska ge önskad effekt och för att fylla ut tystnaden förklarar hon för fjärde gången hur jag ska använda tandtråd på bästa sätt. Kanske jag får en liten plastleksak om jag gör rätt... Nej, bedövningen tog inte, vi får nog komplettera lite, det är ju bara några tänder kvar. Ny väntan, sedan kör vi igång och det ilar ända ner i tandroten. Äntligen är vi färdiga och en ny tid bokas in. Och när jag vandrar bort mot kapprummet känner jag att bedövningen äntligen börjar verka...

 

 

 

 

 

 

 

 

Den senaste tidens största nyhet är väl att Storsjöodjuret hotas. JO har nämligen ogiltigförklarat den fridlysning som länsstyrelsen i Jämtland införde 1986. Men å andra sidan är argumentet för att ogiltigförklara fridlysningen den att JO tydligen kommit fram till att Storsjöodjuret inte finns. Och man kan ju inte fridlysa något som inte finns. Så om någon kan lägga fram bevis på att odjuret faktiskt finns nere i Storsjöns mörka vatten, bör det väl vara fritt fram för en ny fridlysning. Men risken är väl då att varelsen blir utrotad innan dess. Den är ju inte fridlyst...

 

 

 

 

 

 

 

 

Nåväl, Storsjöodjuret har jag väl aldrig jagat med någon större frenesi, däremot Loch Ness-odjuret, eller Nessie som odjurets vänner kallar henne. Jag och en kompis körde nämligen en ruggig höstdag 1994 runt Loch Ness på jakt efter en myt. Resan började vid Nessieutställningen i Drumnadrochit och sedan följde en dag fylld av skotska vindar och spanande över mörka vatten. Och där, var det inte en oregelbunden krusning i vattenytan? Nessie, here we come. Upp med kamerorna, fram med stativet och världssensationen är ett faktum. Men tyvärr, konstigt nog syns inte Nessie på de bilder som jag framkallade, när jag åter var på svensk mark. Så den berömmelsen gick mig förbi, kanske dags för en resa till Östersund. Så svårt kan det väl inte vara att få Storsjöodjuret att ställa upp på lite modelljobb.

 

 

Hem