Mars2014

Lördag 1 mars

Det tog mig drygt 50 år, men denna lördag tog jag mig modet till mig och fritrerade så att säga för egen spis. Det som skulle friteras var bollar av potatismos och dessa skulle serveras till torsk.

Och faktiskt - även om det första försöket gav misstänkt svarta bollar till resultat så visade det så småningom vara lättare än jag trott. Och gott blev det också.

 

Söndag 2 mars

Hatten av för alla Vasaloppsåkare som med sladdriga spår kämpat nio mil på skidor. Själv var jag dödstrött efter 2 km jogging och ingen blåbärssoppa var i sikte. Det märktres att det var första joggingpasset under 2014.

Så nu ser jag fram emot en måndag i träningsvärkens tecken.

 

Lördag 15 mars

Idag tog jag beslutet. Det var dags för min fredskalla (?) att möta det eviga kretsloppet. Precis som när man har ett husdjur som blivit obotligt sjuk tyckte jag att det var dags att låta min följeslagare de senaste sju och ett halvt åren att slippa plågas mer.

Växten var en flyttpresent från några kamrater då jag packade flyttlasset på väg från Umeå till Gävle. Den fick åka med mig i min Saab Turbo, medan övriga flyttlasset färdades i en annonym flyttbil. Den fick övernatta på en parkering i Sundsvall, medan jag tog igen mig på vandrarhemmet på Norra Berget. Sedan blev det visst en övernattning i bilen i centrala Gävle också innan jag fick tag på nyckeln till min lägenhet på Nordost.

Det fina med Fredskallan är att den inte har något emot en uttorkning. Tvärtom, en rejäl uttorkning är vikrtig för dess välbefinnande. Visst slokar den, men på med ordentligt med vatten och den lever upp på ett makalöst sätt. Med andra ord en växt i min smak.

Men de senaste åren har den blivit fulare och fulare. Den har helt enkelt inte haft kraften att leva upp som förr. Och ironiskt nog verkar det som om min välmenande åtgärd att byta jord blev det som till slut tog bort de sista livsandarna. Och deen senaste tiden har inte ens en rejäl skvätt vatten hjälpt. Slokandet hade blivit vardag, Och eftersom en växt främsta livsuppgift är att sprida skönhet och syre, något som min fredskalla fick svårare och svårare att göra så var det som sagt var dags att göra slut på lidandet. Och kompostering är väl en växt svar på nirvana.

 

Söndag 23 mars

Detta var en söndag med en rejält omtumlande start. När jag vaknade i morse tio över nio visste jag inte vilken dag det var. Hade det varit en arbetsdag hade jag ju försovit mig rejält. Och det tog vad jag uppfattade som en evighet (i verkligheten säkert mindre än en minut) innan jag lyckades slå fast att det var söndag. Kan verka vara en struntsak, men det var faktiskt rejält obehagligt. Senilitet har jag ju i släkten...

Nåväl, jag kröp upp, började slötitta på TV:n Då ringde plötsligt någon på dörren. Något som inte händer ofta oannonserat. Framförallt inte en söndag morgon (okej, förmiddag för vissa). Började ladda upp för ett möte med Jehovas Vttne, eller ännu värre någon påstridig försäljare.

Men damen utanför pratade i och för sig lite som en försäljare, men hon skulle långt ifrån sälja nåt. I stället hade hon blivit inlåst - på innergården. Histortien var nämligen denna. Hon höll på att flytta från vår förening. När lägenheten var utflýttad hade hon kastat nyckeln i lägenhetens brevlåda. Utan att tänka på att bommen in till innergården var stängd. Och för att låsa upp denna krävs en nyckel. En nyckel till en av lägenheterna i bostadskomplexet. En nyckel som nu låg i en brevlåda. Och i en brevlåda som endast gick att öppna med en liknande nyckel.

Så det var här jag kom in. Troligen beroende på att jag har lägenheten på den första våningen i den portuppgång som ligger närmast bommen. Och eftersom jag är kvinnornas riddare slängde jag på mig ytterkläderna, fick tag på en nyckel och kunde släppa ut den nödställda.

 

Hem