Mars2012

Onsdag 1 mars

Det värsta med att bo i lägenhet är att grannarna emellanåt får för sig att det nu är dag att idka lite hantverksarbete á la Timell. Fram med borrmaskiner, elektriska sågar, slipmaskiner och allt annat intressant man kan få för en billig penning på Clas Ohlsson.

När jag idag kom hem vid halv sex-tiden skakade väggarna. Skulle tro att det var en golvslip. Eller möjligen någon form av elsåg. Första tanken var att det var i lägenheten vägg i vägg, i nästa uppgång (8 b) de hade gått loss. Vilket i så fall inte skulle vara första gången. Men med lite eftertanke kunde det lika gärna vara hörnlägenheten i 8 c. Detta hus betongkonstruktion har en otrolig förmåga att kunna leda ljud.

Men efter en halvtimme tystnade det plötsligt. För middag tänkte jag, men kanske det trots allt handlade om något så unikt som hantverkare som gjorde ett rejält dags verke. Och med verktyg som aldrig sett Clas Ohlssons hyllor.

 

Onsdag 8 mars

Gävle är staden där:

1.Folk inte har lärt sig stå i kö. Redan mitt första år här (som bland annat innehåll några månader utan bil) blev jag först förbisprungen i kön på Maxi och sedan höll jag på bli nedtrampad vid en busshållplats. Ungefär som när man skulle stiga på bussen i högstadiet. Alla på en gång var parollen. Alla ville ju sitta längst bak.

2.Folk stannar inte gärna vid rödljus. Jag har aldrig varit med om ett ställe där folk kör så mycket mot rött som Gävle. Möjligtvis då Rom. Staden där folk inte stannar när de får rött – de stannar när korsande trafik får grönt. I bästa fall.

3.Folk har svårt att skilja mitt från ditt. Allt som inte sitter fast är allmän egendom. Nu är detta nog mest småungar men jag tycker mig märka en klar trend. Går det att lossa så går det att ta. Bara på min cykel har jag blivit av med en cykeldator (dock bara displayen och den är ju värdelös utan den magnet som sitter på framhjulet), framljus och fyra (möjligen fem) laststroppar köpta på Clas Ohlsson, varav två stycken så sent som idag. Inga dyra saker, tvärtom. Men jag blir alltid lika ledsen när jag upptäcker att det finns de som inte har greppat det här med äganderätten riktigt. Eller kanske är det just det de har gjort. För någonstans i bakhuvudet snurrar en sentens under den juridiska högskoleutbildning jag genomgått. Nämligen att det är innehavaren som presumeras som ägare till ett lösöre…

 

Måndag 12 mars

Ett pip vid midnatt. Och sedan ytterligare ett någon minut senare. En händelse som för 20 år sedan hade gjort mig både förvirrad och stressad. Men numera har jag en större livsvisdom. Och jag vet direkt. Brandvarnaren. Den tycker att den behöver lite mer ström. Batteriet börjar bli lite slitet. Och alltför många vilda matlagningsexposér har dessutom gjort att jag inte behöver tveka i var brandvarnaren finns. Det saknas nämligen dörr mellan köket och hallen och om inte köksfläkten lyckas ta hand om allt matos eller om jag helt enkelt glömmer slå igång fläkten, brukar brandvarnaren testa lungorna.

Extra enkelt att veta var brandvarnaren befann sig var de dock denna dag (natt?). Under den senaste exposén, när jag stekte kyckling fick den nämligen ett tuppjuck och, skulle det alltså visa sig, krämade ut det sista ur batteriet. Detta oljud gjorde att jag slängde varnaren på sängen (under täcket faktiskt) för att senare förflyttas till mitt nattduksbord. Där låg den då den började pipa vid midnatt. Och snabbt var batteriet urplockat. Jag behövde inte ens stiga upp.

Värre var det då den där dagen då brandvarnaren började pipa i Flen. Något som kostade en uppriven soffa. Läs mer om detta här. Eller i den övervåning jag hyrde i Halmstad. Där hade min hyresvärd placerat en brandvarnare i trappuppgången. Något jag inte hade en aaaaning om.

 

Lördag 31 mars

Har nu, nästan på dagen 25 år senare, återigen avnjutit den fjärde SM-finalen i hockey 1987. Björklöven krossade Färjestad med 6-1. Förra gången var det live. En fantastisk kväll. Kommer inte ihåg mycket av målen. Men stämningen. De sista tio minuterna ackompanjerades av 10 000 klappande händer och sittplatspubliken stod upp mangrant. Jag kommer också ihåg att jag efter matchen tillsammans med brorsan drog iväg till min andrahandslägenhet på Björnvägen (kan det ha varit nr 338) och firade med chips. Så här i efterhand ångrar man lite att vi inte styrde till Universum där Lövens guldfest, men troligtvis hade man ändå inte kommit in, så…

Men en stor del av den där känslan återvänder då de sista minuterna spelas av. Om än kanske i lite nedtonad variant. Dock gjorde jag i de första perioderna lite små observationer som visade att tiden har gått.

1.Målvakternas benskydd. Eller var det egentligen benskydd? Jämfört merd de ladugårdsdörrar som nutiden målvakter släpar på var det mer likt knästrumpor. Och var målvakterna inte väldigt taniga på den tiden? Kanske beroende på avsaknanden av rejäla axelskydd.

2.På den tiden gällde regeln om touchicing. Alltså att det inte blev icing om inte en försvarare hann upp pucken först. Lite NHL-känsla minsann.

3.Den där Nordrörreklamen under matchklockan. En reklamskylt som alltid låg illa till då Tobba Andersson gjorde sin patenterade befriande lyftning ut ur egen zon.

4.De har bytt sida på avbytarbåsen numera. Nu kan finns de på Tegstunetsidan, då på Röbäcksidan (om man nu kan kalla den sidan detta, det är ju en halvmil till Röbäck).

Nåja, får väl se om Brynäs ser till att ordna lite guldjubel i Gävle i år. Med tanke på att alternativen är She left you, AIK och Färjestad får vi verkligen hoppas det. I förra veckan såg jag faktiskt min första slutspelsmatch live sedan den där magiska kvällen 1987. Brynäs vann då i sudden. Ett gott omen. Så på tisdag åker jag till Läkerol igen.

 

Hem