mars2008

Torsdag 6 mars

Efter tre dagars utbildning i Linköping är jag åter tillbaks till en lägenhet i uppror. Själva upproret har sin bakgrund i att jag i helgen gjorde tappra försök att installera ett trådlöst bredband i min bostad. Denna i teorin enkla åtgärd gjordes enligt följande schema.

1.Installationsprogrammet påstår att jag inte kopplat kablarna rätt, trots att jag till punkt och pricka följt instruktionerna. Jag svär, kopplar om, ingen skillnad uppstår. Det hela upprepas otaliga gånger innan jag byter taktik. Svordomarna åtföljs nu av en kopp kaffe, och efter påtåren fungerar det.

2.Svårigheter för mottagaren som fästs vid datorns UBS-uttag att få kontakt med den trådlösa routern. Nya svordomar och kontakten upprättas.

3.Jag placerar routern i sovrummet och drar ledningen från bredbandsuttaget efter de kabelkanaler som tidigare ägare av min bostadsrätt upprättat. Bara för att upptäcka att det hål genom betongen som de borrat bakom brödskåpet ovanför kylen är för litet. Egentligen inte för kabeln, men för själva kontakten. Nya svordomar, denna gång hjälper de dock inte, hålet är fortfarande för litet.

4.Jag drar kabeln provisoriskt genom sovrumsdörren, så där i snubbelhöjd.

5.Allting inkopplat, inklusive modemet till min IP-telefon. Kontakten mellan dator och router fungerar inte längre. Som ni förstår följs detta av en ny tirad av svordomar.

6.Jag kopplar bort telefonmodemet, kontakten upprättas. Men jag kommer inte ut på nätet. Jag svär och tillagar middag och inmundigar densamma. Jag gör desillusionerad ett nytt försök, plötsligt får jag kontakt med nätet. Ser genom Vasaloppets hemsida att en kamrat för två minuter sedan korsat mållinjen i Mora. Imponerande.

7.Jag kopplar in telefonen och det verkar okej, jag får ton i luren. Jag slår brorsans nummer, i akt och mening att berätta den lyckade nätverkskopplingen. Det blir alldeles tyst i telefonen. Nya svordomar.

8.Jag provringer till mig själv med hjälp av mobiltelefonen. Det tutar upptaget.

9.Nya omkopplingar, nu börjar telefonen leva sitt eget liv. Dock utan att något telefonsamtal blir möjligt.

Och det är där jag i vredesmod lämnade det hela för att dagen efter ta tåget mot Linköping. Lyckas jag publicera denna drapa är det ett bevis på att min Internetuppkoppling fungerar. Och vad telefonen beträffar är detta ett problem jag lämnar till morgondagen.

 

Fredag 7 mars

Ett litet sent tillägg till gårdagens inlägg.

10.Jag kopplar om lite planlöst, för att vid 23-tiden avsluta precis där jag påbörjade i kopplingshänseende. Jag lyfter telefonluren – och får svarston. Förvånat slår jag numret till min mobil – och den ringer. Ännu mer förvånad tar jag mobilen och ringer upp mitt hemtelefonnummer – och då ringer den bärbara. Tala om självläkning.

11.Efter jobbet idag försöker jag göra hålet genom väggen större, men jag ger upp. Har ingen tillräckligt stor borr. Kommer på att om jag gör lite omm0öbleringar i köket, vänder diskstället, flyttar capuccinomaskinen och skjuter undan mikron en bit skulle jag kunna ställa routern bredvid mikron och därmed slippa dra ledningen genom väggen.

12.Sagt och gjort, jag flyttar router, telefonmodem och hållare till den bärbara telefonen och kopplar in dessa i det närliggande eluttaget med hjälp av en sladdosa. Jag har dessutom beslutat att ställa routern och modemet på mikron. Telefonen fungerar, datorn och routern pratar med varandra – men ingen internetsignal verkar gå fram. Efter ett tags mixtrande dyker den dock upp. Att min nätverkssladd är av modell tio meter verkar ha oanade konsekvenser.

13.Jag lyfter tillbaka det brödskåp som ska placeras ovanför kylskåpet och dessutom dölja nätverkskabeln, där inga kabelkanaler finns. Jag knyter ihop närverkskablar, nätsladdar och annat virrvarr (trådlöst, men allt annat än sladdlöst). Testar internetuppkopplingen med deprimerande resultat.

14.Jag rycker ut alla sladdar igen, svär litegrann, sätter mig vid datorn, och kontakten är åter upprättad. Dessutom får jag med telefonens hjälp kontakt med fröken Ur. Klockan är 16.21.40 – och nu är det helg.

 

Måndag 10 mars

Under min tid i Umeå, gjorde jag några gånger helt ovetenskapliga undersökningar om frekvensen av cykelljusanvändare bland stadens cyklister. Varje test gav samma nedslående resultat. Andelen cyklar som en vanlig mörk vinterkväll framfördes med framljuset påslaget låg endast någonstans mellan 20 och 25 procent. En enkel förklaring kunde ju varit att stan var full av oansvariga studenter, men mot detta argument talade att jag inte kunde finna någon skillnad mellan de typiska student kvarteren runt Ålidhem/universitetet och stadsdelar som till stor del befolkades av barnfamiljer och/eller äldre personer.

Så jag kom till slutsatsen att det helt enkelt var ett Umeåfenomen. Umeåbon är i princip född på cykeln och detta gör att man inte anser att man behöver något lyse. Cykelvägarna är ju redan så upplysta.

Men under den här vintern (eller vad man ska kalla den) har jag gjort upptäckten att andelen cykelljusanvändare är om möjligt ännu lägre i Gävle. Idag när jag cyklade från jobbet mötte jag en (1) person som hade lyset påslaget, resten körde med avskärmad belysning.

Nu ska man väl inte kasta sten i glashus, för även undertecknad cyklade de första hundra meterna med en bara sporadiskt lysande framlykta. Men detta beror enbart på att mitt gamla batterilyse har försvunnit, det nyinköpta fortfarande ligger på min hallmöbel i väntan på montering samt att min generator är av den usla typen. Är det bara det minsta blött ute vill nämligen inte generatorn förmedla någon ström till lyset. Den bara slirar mot däcket.

Men i takt med en hög fart och skaplig friktion började lyset så småningom att fungera, och jag kunde med gott samvete även räkna in mig själv i den utrotningshotade arten cykelljusanvändare.

 

Onsdag 12 mars

I över ett halvår, ja närmare ett år om sanningen ska fram, har jag haft planer på att gå och testa synen, i första hand för att se om jag behöver terminalglasögon. Arbetsgivaren betalar ju, och detta måste man ju passa på att utnyttja.

Men frågan är om det egentligen är minnet jag behöver se över. De senaste två dagarna har jag nämligen efter jobbet tagit mig till Nians Galleria i akt och mening att där beställa tid hos den optikerkedja som finns etablerad där. I går blev resultatet en liter mjölk och lite frukt och idag kom jag herm med ett par jeans och ett trepack med kalsonger. Glasögonshopens lokaler besöktes dock aldrig. Inte av illvilja från min sida, utan helt enkelt beroende på en oroväckande glömska. Men i morgon tror jag att jag ska göra ett nytt försök, men att komma ihåg att jag faktiskt ska besöka optikerna kan bli svårt. Trots allt ligger både Clas Ohlsson och Systembolaget i nämnda galleria.

 

Torsdag 13 mars

Vad är det med mobiltelefonen som gör att folk tror det inte hörs av någon annan än den som finns på andra sidan tråden? Idag mötte jag en kille på Staffansbron. Han gick lugnt över bron i riktning mot Söder. Talandes i mobiltelefon. Tydligen var dock han inte helt nöjd. Precis när jag passerar med min cykel skriker han till – och det ordentligt. ”Ja, var fan jobbar jag.” Nu vet jag inte om detta var ett rop på hjälp eller enbart en drift med sin samtalskombatants intelligens, men klart är att utbrottet hördes över halva Gävle. Själv höll jag på att ramla av cykeln, som om jag inte haft tillräckligt av dessa olyckstillbud.

 

Fredag 14 mars

Det hade snöat i natt. Egentligen inte konstigt. Vi befinner ju oss bara i mitten av mars och det är fortfarande vinter enligt almanackan. Men ändå är ett snöfall denna vinter en anmärkningsvärd händelse.

Men det var inte snöfallet som ockuperade mina tankar när jag cyklade till jobbet, det var snöfallets konsekvenser, eller rättare sagt troliga konsekvenser av konsekvenserna av snöfallet. På min vänstra sida passerar bilarna i strid ström, den ena mer insnöad än den andra. Detta att borsta av rutorna innan man lägger i ettan och åker iväg, verkar vara en lyx som morgonstressade Gävlebor inte unnar sig. Förhoppningsvis behövde ingen av dessa bilister använda backen. För där kan man tala om död vinkel.

 

Lördag 15 mars

Snöglopp och aldrig har väl parkeringen vid Maxi känts så gigantiskt. När jag kom fram till utgångskassan på Systemet var beskedet från kassörskan glasklart. Inga kort. Först fattade jag inte vad hon menade. Körkortet har jag ju inte behövt visa sedan jag som 24-åring fick legitimera mig på bolaget i Torsby. Då fick jag ett ”ursäkta” från damen i kassan (trots att ju alla under 25 ska visa leg enligt Systemets egna riktlinjer). Nu fick jag till slut en förklaring. Tydligen hade bolaget just denna dag drabbats av datastrul och man hade ingen kontakt med bankerna (kan ju vara ett sabotage från några militanta nykterister).

Detta var alltså orsaken till att jag fick lämna min tequila i kassan och vandra mot den bankomat man placerat utanför Maxi. Och när jag återkom väntade kassörskan med ett leende på mig och konstaterade att hennes hög med avlagda alkoholprodukter hade växt på grund av fler kontantlösa kunder. Själv kunde jag bara lite generad konstatera att denna gång såg jag de två vita lappar om kortproblemen som personalen hade satt upp vid ingången.

 

Måndag 17 mars

Idag köpte jag en såg. Detta är väl en av bieffekterna till att vara bostadsrättsinnehavare. En bostadsrätt kräver emellanåt små justeringar och till dessa justeringar behövs ibland en såg. Exempelvis då man varit på byggvaruhandeln och köpt ett stycke rundstav till klädgarderoben och denna är några centimeter för lång. En handsåg för 159 kronor blev lösningen.

Mitt skogsägarengagemang till trots är detta faktiskt bara den andra manuella sågen jag ägt. Den första fick jag i julklapp av mina föräldrar när jag väl var så där en sex-sju år. Den var röd och gul och den ligger fortfarande i topp då det gäller uppskattade julklappar. Jag var otroligt stolt och de närmaste åren kapade jag ner i stort sett vartenda träd i lagom storhet jag kunde hitta i närheten av mitt barndomshem. Detta inkluderar en tall som stod på grannens tomt. Jag ställde mig härvid väldigt frågande till de något förargade blickar jag fick från den äldre generationen. Jag skulle ju bara gallra lite, precis som pappa gjorde med de där något större tallarna.

 

Tisdag 18 mars

Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Ja, vem har väl inte hört detta slitna skämt, dragit lite på munnen och funderat på om ingen kan komma med något nytt.

Men nu har skit blivit den nya trenden hos TV-bolagen. Eller rättare sagt skitiga, för att inte säga rejält snuskiga, hem, människor och miljöer. Detta i en tid då det verkar som nämnda TV-bolag inte lyckas hitta några fetare människor och trenden med fetma som bärande programidé börjat klinga ut.

I en kanal skickar man ut så kallade städproffs som med rynkade näsor tar sig in i mindre nogräknade medborgares hem, där de i upprörda ordalag kommenterar bristen på städning för att sedan rensa upp i svinstian. I en annan kanal (kan i och för sig vara samma kanal, jag har ibland lite svårt att hålla isär de olika reklamparadisen) åker två herrar, kända från något spelprogram, runt och exempelvis letar spermafläckar på swingerklubbar.

Ibland undrar jag vilket syfte dessa program egentligen har. Jag har kommit fram till tre olika alternativ.

1.Vi ska framför TV:n äcklas och kunna slänga oss med förnedrande och moralistiska uttalande om det vi just sett, samtidigt som vi funderar lite på hur det ser ut hos grannen.

2.Vi ska uppleva en avslappnad känsla och med en suck kunna konstatera att så ser det i alla fall inte ut hos mig, samtidigt som man halvliggande i soffan pillrar ut lite navelludd och ignorerar den där traven disk som finns i köket.

3.Vi ska någonstans känna en liten rädsla för att det är utanför min dörr som programledarna står nästa gång. Och denna rädsla gör att man tar ett extra varv med dammsugaren för att därmed ta udden av de mest sarkastiska kommentarerna.

Men även denna TV-trend kommer naturligtvis så småningom att blåsa över och nu frågar jag mig mest vilken grupp som kommer att ta över stafettpinnen som allmän spottkopp. Är det de senildementa, de flintskalliga eller rätt och slätt de dumma? Den senare kategorin har i och för sig redan fått spela huvudrollen i program som Big Brother och Paradise Hotel. Men där framställdes i och för sig ointelligens som något positivt.

 

Måndag 24 mars

Jag väntade ju inte att bussresan norrut skulle gå i jetfart, men detta var ju löjligt. Y-bussen hade bara just så pass fått upp farten på E4:an så var det tvärstopp. Den breda, fina 2+1-vägen förvandlades till något som mest liknade en infartsled till Stockholms centrum i rusningstid. Trafiken kröp fram och jag bespetsade mig på att få se någon olycka modell större som korkade igen vägen. Något som jag har fått för mig är ganska vanligt just på sträckan mellan Gävle och Söderhamn. Det är alltid någon lastbil som vält och omöjliggjort förbipassage. Eller nåt…

Men den förväntade olyckan lös med sin frånvaro och efter Tönnebro löstes till min förvåning trafikproppen helt upp i intet.

En logisk förklaring fick jag dagen efter då min syster med familj kom körande norrut och de upplevde samma fenomen. De var dock inte alls lika överraskade som jag. ”Det är i Tönnebro alla svänger av mot fjällen”, påpekade syrran initierat. Och de borde ju veta. Detta eftersom sönernas utförsåkningsintresse och Stockholmsvinterns brist på snö, gjort att de i stort sett varje helg i vinter har lämnat huvudstaden för att söka sig till mer snösäkra metropoler.

 

Tisdag 25 mars

Sent om sider fick jag så uppleva vinterstämning även denna säsong. Vid mitt påskbesök i Västerbotten fick jag uppleva härlig nysnö som sakta singlade ner mot marken, samtidigt (!) som solen lyste mellan de stora flingorna. Att då befinna sig vid en grillplats i ett naturreservat lyssnandes på Rickleåns porlande vatten var en upplevelse utöver det vanliga. Till denna grillplats hade vi fraktats med en skoter, som till min förvåning detta år faktiskt var relativt lättstartad (med relativt menas dock inte så lättstartad att jag slapp träningsvärk dagen efteråt). Däremot fick jag själv inte äran att köra denna skoter. När jag tillsammans med svågern lyckats få liv i fordonet tog mina två systersöner över och jag förpassades till den kälke vi kopplade bak på skotern. På vägen till grillplatsen körde den yngre brodern lugnt och försiktigt, men på hemvägen tog hans bror över och tryckte gasen i botten, vilket tillsammans med den kalla motvinden gjorde att risken för köldskador var ganska överhängande.

Väl tillbaka till Gävle kunde jag konstatera att man även här nere hade fått sin beskärda del av den vita varan. Men medan vi uppe i Västerbotten hade njutit av sakta nersinglande julsnö, verkade Gävle drabbats mer av oväderssnö. Så denna påsk valde jag verkligen rätt.

 

Måndag 31 mars

Sommartider hej hej. Jo, klockan har dragits fram och temperaturen klättrar en bit över tiogradersstrecket. Ibland överensstämmer den så att säga administrativa delen av uppdrag skapa vår med verkligheten. Men det är egentligen inte detta som har fyllt mina funderingar det senaste dygnet, utan jag funderar mer på det faktum att alla mina klockor verkar gå för fort. Armbandsuret, klockan på TV:n, klockradion, klockan i bilen och till och med den tidigare så tidssäkra köksklockan har lite för bråttom. Möjligtvis är det tingens sätt att försöka matcha den moderna stressiga livsstilen. Och visst känns två år nuförtiden som en blinkning jämfört med två år när man var i tioårsåldern. Det kan ju också vara en konspiration mellan klockorna och min egen kropp. En konspiration med ett enda syfte här i världen, nämligen att förhindra mig från att komma för sent till jobbet. I morse hade jag till exempel glömt att koppla till larmfunktionen i min klockradio. Men klockan tjugo i sju sa mitt undermedvetna till mig att nu var det precis lagom att stiga upp för att utan stress hinna till jobbet precis i tid till arbetsdagens start klockan kvart i nio.

På tal om tid, så finns det väl vissa vänner av ordningar som tycker att nu har väl han Nilsson totalt kommit ur fas. Det här skulle han väl ha skrivit om redan igår. Den nyinträdda sommartiden är ju old news. Och så sant, det tycker även jag. Därför började jag författandet under gårdagskvällen. Men jag hann bara två meningar, sedan dog min dator. Något som jag säkert har anledning att återkomma till i morgon. Om nu min (eller datorns) hårddisk inte fortsätter att krångla.

 

 

Hem