Maj2013

Onsdag 1 maj

Nu är det dags. Efter min hårddiskkrasch i början av året har min hemsida varit lika inaktiv som en avsvimmad kommunalarbetare. Men denna arbetarrörelsens stora dag är det dags för nypremiär. Det mesta är sig likt eftersom den mesta kraften gått åt till att försöka rädda de sidor som tidigare skapats. Och så har den förskräckliga lila färgen äntligen förpassats till skammens kyrkogård.

För fira det hela tar jag och publicerar en favorit i repris. Två listor från mitten av 2000-talet, som fortfarande känns aktuella. Den första är

Fem saker som var vardag för oss som växte upp under 70-talet, men som dagens uppväxande släkte aldrig lär få uppleva:

1.Att genom att samla tomflaskor efter E4:an kunna få möjlighet att köpa smågodis på kiosken - Visst, tomflaskor (läs tom-burkar) samlar ungarna än idag. Men även om barnen själv skulle vilja, finns det väl ingen förälder idag som skulle släppa ut sitt ättelägg på E4:an. Dagens ungar knackar dörr i grannskapet eller springer omkring på rockfestivaler, stadsfester och idrottstävlingar.

2.Att som 13-åring vara spelande lagledare, tränare och/eller materialförvaltare för idrottsklubbens pojklag. – Syrran är lagledare för sin sons fotbollslag. Jag har en kompis som tränar hennes tio-åriga dotter och dotterns lagkompisar i den ädla konsten att kicka boll. Så var det inte förr. Under min korta, men ganska intensiva, karriär som fotbollsspelare kan jag inte minnas en enda person över 16 bast som fanns med och skällde på oss, stöttade oss och löste konflikter. Nej, tränarrollen (okej, det gällde mest laguttagningar) föll på någon av oss ungar. Oftast var det en av de bättre (och populära) lirarna som tog sig an den rollen. Vilket naturligtvis innebär att sådana deviser som att ”alla ska få spela ungefär lika mycket” och ”alla måste stå i mål någon gång” inte existerade. Men på nåt sätt fungerade det i alla fall.

3.Spela på en vinylspelare – ”Det finns ingen genväg till det perfekta ljudet”, förklarade farbror Barbro i Nilecity. Men varför måste allt vara så perfekt. Och kanske är det till och med så att det mest perfekta är det där som inte är perfekt. För visst är det skillnad att lyssna på en gammal rockklassiker på vinyl och på CD. Och det är inte alltid som det digitala ljudet är bättre. Jag saknar LP-skivans lite knastriga framtoning och det där jacket som blev det bestående minnet av inflyttningsfesten i den nya lägenheten.

4. Glädjen över att hitta ett fotografi, där man som ett-åring sitter i en vattenpöl. – Dagens barn hamnar på bild lika ofta som kronprinsessan Viktoria. De kan inte ta många steg förrän en förälder, en morbror eller en skolfotograf är där och knäpper ett kort. Resultatet blir naturligtvis en uppsjö av fotografier. Den lille finns på julkort, e-mejl och kalendrar. Mina första sju år i livet ryms i ett rött fotoalbum, som inte ens är fullt.

5. Spela in de senaste hitarna från radion med hjälp av en extern mikrofon. – Jag kommer fortfarande ihåg glädjen, då vi barn förärades med en kassettradio där man kunde spela in låtar från radion bara genom att trycka ner två knappar (play och record). Innan dess var vi hänvisade till en liten bandspelare, till vilken man kunde koppla en mikrofon. Mikrofonen kunde sedan hållas alldeles intill radions högtalare. Ett ljudtekniskt konststycke, eftersom skallerhänthet och okoncentration kunde leda till att ljudstyrkan på det inspelade blev synnerligen ojämn.

I morgon bjuder jag på Fem saker från 70-talet jag inte saknar (men som har en förmåga att ändå dyka upp under retrotrender, eller helt enkel i modernare form).

 

Lördag 4 maj

Här kommer – två dagar försenat – den utlovade andra delen av 2005 års minnen från 70-talet. Förseningen skyller jag på deklarationstider och en pint of Guinness

Fem saker från 70-talet jag inte saknar (men som har en förmåga att ändå dyka upp under retrotrender, eller helt enkel i modernare form).

1.Platåskor – Inte minst platåträskorna var en plåga. Och visst blev jag illamående av att se att dessa återvände till modescenen i slutat av 1990-talet. Då i tegelstensutförande (en trend som snabbt dog, gudskelov)

2.Discoflugan – Detta var något som drabbade oss taktlösa, förväxta och i målbrottet varande tonåringar hårt. En dans (?) som snabbt avslöjade vem som hade taktkänsla i kroppen och vem som var utrustad med två klumpfötter. Dessutom var musiken så hög att det enda sättet att meddela sig med sin danspartner var att skrika. Försök att göra detta med målbrottsröst... Discon har ju dessutom levt vidare, men jag har aldrig tyckt om att tränga in mig i en varm, svettig och rökig lokal, där de spelar musik på högsta nivå, musik som man ofta inte ens tycker om.

3.De vänstervridna och överpedagogiska barnprogrammen – Var det egentligen någon som tyckte om dessa. Så här sett i backspegeln liknade de mer ett försök att hjärntvätta en hel generation. Tack Staffan och Bengt för att ni tog oss ut ur detta träsk. Deras program ”sant och sånt” var fortfarande allmänbildande, men programmet gjordes på barnens villkor och det var dessutom roligt. Det här är väl den enda av dessa punkter som försvann helt (och inte heller har återuppstått), då 70-talet tog sats mot en ny tid.

4.Blåa kläder och skor utsmyckade med gula kronor. Jag tycker om färgkombinationen i den svenska flaggan och Tre Kronors matchdräkt kan jag också acceptera, men det här... Fy bubblan så fult. Otroligt nog går det även nu på 2000-talet att i vissa affärer få tag på framförallt kronförsedda T-shirts.

5.Det politiskt korrekta. Att lyssna på Abba var en dödssynd för en tonåring under mitten av 70-talet. Det var faktiskt först 20 år senare jag kunde sätta mig ner och lyssna på den svenska supergruppen och konstatera att det här var ju faktiskt riktigt bra. Detta är bara ett exempel. Man skulle protestera mot samhällets normer och den kommersiella likriktningen. Detta gjordes genom att man skaffade sig personlig klädsel (naturligtvis likadan klädsel som kompisarna, men det tänkte man ju inte på). Ska väl direkt nämna att när det gäller kläder och sånt stod jag utanför denna rörelse, men det berodde nog mer på brist på kontanter och en bestämd mor. Jag fick nöja mig med ett vildvuxet hårsvall. Hur som helst är denna företeelse något som verkar ha svårt att dö. Även fast vi idag lever i ett individualistiskt samhälle, är gruppnormerna starka, inte minst hos grupper som sätter sig upp mot just gruppnormer.

 

Söndag 5 maj

Säsongens första runda i Hemlingbyterrängen. 14,05 på 2,5 km-spåret kändes som bättre än i höstas (beviset på detta försvann dock i hårddiskkraschen). Så kanske spinning och skidåkning ha gett i alla fall lite effekt. Om inte annat har jag möjligen blivit lite tjurigare. Belöningen blir en dusch och kaffe.

 

Måndag 6 maj

Egentligen skulle detta kunna handla om att det idag är exakt sju år sedan min far gick bort. En varm vårdag ändrades mitt liv för alltid på grund av torrt gräs, en stilla vind och den där traditionen att man på landet alltid skulle elda bort gammalt gräs.

Men idag fick jag ännu en påminnelse om livets förgänglighet. En kär före detta kollega från min journalisttid i Kramfors, Margareta Cronquist, har lämnat oss. En tjej som det var lätt att tycka om. Inte allt för många år äldre än mig själv. Har för mig att hon var årsbarn med Borg och Stenmark. Och liksom den senare född i de västerbottniska lappmarkerna.

Jag hade ju förstått, genom inlägg på Facebook, att hon var sjuk, men det kom ändå som en chock. Inte hon, inte nu. Hon var ju mitt i livet och hade så mycket kvar att ge.

Samtidigt minns jag den första gången vi sågs. Den där morgonen den 2 januari 1989 då jag stormade in på Västernorrlands Allehandas redaktion i Kramfors. Visst minns jag platschefen Märit (?), vice kommunalrådets fru. Och lite diffust minns jag också en annan kollega som jag tror hette Maria. Men det var Maggen som fastnade starkast på näthinnan. En liten tjej med stort hjärta. Medan jag efter bara ett år svepte vidare via Sollefteå, Härnösand till Halland, så förblev hon Kramfors trogen. Tidningen hann ändra namn minst två gånger, men hon fanns kvar intill slutet.

Jag kommer också ihåg den sista gången vi sågs. Jag hade följt med några kompisar till Skulefestivalen. På scen stod Nationalteater, vill jag minnas. Då fick jag syn på det gamla VA-gänget, framförallt då Jompa och, förstås Maggen. Det var som om tiden stått still. Vi tjoade, skrattade, skålade och slängde käft, innan jag drog mig tillbaka till mitt gäng. Ett fantastiskt minne som jag bär med mig. Men nu är det över…

Vila i frid, Maggen.

 

Tisdag 7 maj

Säsongens första skärmletning avklarad. 2,8 km (fågelvägen) på en tallhed utanför Valbo. Någon officiell tid har jag inte sett, men tror att jag lyckades pressa tiden under 50 minuter. Men den största bedriften var nog att jag hittade dit. Hästbovägen hade jag inte hört talas om förut. Hittade i och för sig Hästbo med hjälp av Eniros kartor, men det var ju två vägar som ledde dit. En via Hedesunda och en via Valbo. Men på Valbo OK:s hemsida stod några koordinater som jag provade i GPS:n. Och trots att det skulle visa sig att dessa ledde rakt ut på ett hygge, lyckades jag få syn på några orienteringsskärmar som var utsatta för att visa vilsna orienterare vägen. Dessutom visade det sig att det var överraskande många, både vilsna och lite mer världsvana orienterare, som tyckte att denna vackra tisdagskväll var perfekt för en tur i skogen.

 

Fredag 10 maj

En cykeltur tur och retur till Furuvik kändes som en bra uppvärmning inför denna helg. Om inte annat ett bra alternativ till att sätta sig på en cykel på Friskis och svettas.

I och för sig lyckades jag pressa fram några svettpärlor även på denna cykeltur i det fria, men eftersom den motvind som mötte mig skvallrade om att än så är det inte sommar, så var det mera iskalla örsnibbar som gjorde sig påminda. Kunde dessutom ånyo konstatera att om Gävleborgspubliken vill få för sig att minska den svenska statsskulden så är en fartkontroll efter Furuviksvägen ett bra tips. Och tröttnar de på att stå där kan de ju alltid ta en sväng till Bomhusvägen.

 

Måndag 13 maj

J-a cykelh-es f-n.... Svordomarna haglade över mina läppar när jag ömsom ledde, ömsom försökte styra min cykel hem ikväll. Jag har fått min tredje punktering för denna ännu så länge ganska unga cykelssäsong. Inte nog med punkteringen, stressen flödade dessutom över rejält. Detta var enbart den andra, eller möjligtvis tredje gången detta år jag hade arbetstid till vi stängde telefonerna på Verket (slutade enligt schema 18,15). Dessutom har inte folk fattat att deklarationen skulle vara inlämnad redan förra veckan, så klockan var säkert tjugo i sju innan jag kunde lämna min arbetsplats. Lägg till detta att jag hade tvättid klockan sju så förstår man lätt att en punkterad cykel hade jag inte tid med. Och den stress jag kände var också anledningen till att jag emellanåt försökte mig på att cykla trots det platta däcket. Säkert inte så smart, men jag resonerade som så att slangen redan var förstörd.

Nu blir cykeln ett fall för cykelreparatören. Den behöver en servicegenomgång, dessutom misstänker jag att problemet med punkteringarna ligger i att den där gummi(?)mojängen som ska skydda slangen från ekrarna inte gör ett så bra jobb längre.

 

Söndag 19 maj

Dagens upptäckt. Att ställa perkolatorn på plattan för vattenkokaren - ingen bra idé. Det går säkert alldeles utmärkt att koka kaffe så, men ställer man en tom perkolator på vattenkokarens plats så går den igång. För till skillnad från perkolatorns platta har inte vattenkokaren någon av/på-knapp. Så när den känner att det är något som äskar efter uppmärksamhet så går den igång. Resultatet blir en torrkokt perkolator som riskerar att drabbas av överhettning och utan en rejäl nedkylning blir den obrukbar för sitt ursprungsändamål då man kommer på att det skulle vara gott med lite kaffe. Men nu är nedkylningen klar och perkolatorn är fylld med vatten, kaffe och placerad på sin rätta plats. Så snart ska det äntligen bli kaffe.

 

Tisdag 28 maj

Nu kan jag återigen lämna landet. Mitt nya pass är nämligen uthämtat. Detta efter att ha tillbringat över 2 veckor på polisstationen i Gävle i väntan på att ägaren (alltså jag) skulle få tid att hämta det. Väl på plats gick det dock overkligt fort att få passet i min hand. Inte minst jämfört med de tidigare gångerna jag varit in på denna station i passärenden. Till och med då jag hämtade mitt gamla pass vill jag minnas att det tog drygt 20 minuter tills det var min tur (när jag bestöllt pass har det tagit minst det dubbla). Denna gång hann jag knappt trycka fram min kölapp innan den konstapel som denna dag hade fått straffexercisen att sköta om passutlämning och liknande tryckte fram rätt nummer. Och en namnteckning senare stod jag så ute på gatan och funderade över passbilden. Undrar om jag släpps in i Ecuador (dit nästa resa är planerad) överhuvudtaget?

 

 

Hem

 

 

200520062007

200820092010

2011 2012 2013

2014

Hem

 

 

200520062007

200820092010

2011 2012 2013

2014

Hem