Maj2008

Torsdag 1 maj

Jag är bortkopplad från samhället utanför. I och för sig fungerar mitt Internet och min emejl perfekt. Och jag publicerar mig ju då och då på denna sida. Och min mobiltelefon är ju fortfarande i god form, även fast jag idag upptäckte att den summa pengar som var nedladdade på mitt SIM-kort numer med god marginal understiger 100 kronor.

Men den mest klassiska av alla kommunikationsvägar är avskuren. Min telefon är död.

Jag gjorde upptäckten i går när jag trött efter jobbet bestämde mig för att det inte fanns ork till att skapa en gourmetmiddag, utan jag bestämde mig för att beställa en kebab på Pizza House. Jag lyfte luren och slog numret, men allt jag möttes av var oregelbundna och irriterande toner. Och ringde jag från mobilen till min fasta telefon möttes jag av en hänvisningston. Nu slog det mig att telefonen hade varit väldigt tyst den senaste tiden, ja i själva verket kunde jag inte för mitt liv komma på när jag använde telefonen senast.

Nåväl, efter en del svärande över IP-telefoni i allmänhet och mitt telebolag, ephone, i synnerhet och dessutom efter uppätande av den där kebaben (mobilen fungerade ju) började jag ta itu med att försöka få ordning på det hela. Jag gick in på ephones hemsida och sökte mig till rubriken support. Jo, där fanns ett Gävle-nummer man skulle ringa, men, vilket förvånade mig mycket, inga uppgifter om vilka öppettider de hade. Eftersom klockan nu var över klockan 18 och det var valborgsmässoafton hade jag ju inga illusioner om att de skulle ha öppet denna kväll, men min tanke var att de borde i alla fall nämna öppettiderna på någon form av telefonsvarare. Sagt och gjort jag slog numret och möttes återigen av en hänvisningston. Min första tanke var att ”jaha, nu har detta företag packat ihop, undrar hur lång bindningstid jag har knutit upp mig på), min andra tanke var ”Deja vue, har jag inte slagit detta nummer förr, och har inte jag även då mötts av hänvisningston” och slutligen dök en tredje tanke upp ”undrar om det inte här servern som lagt av, rent logiskt borde ju företagets support vara uppkopplad mot samma server, allt annat vore ju som om VD:n i Ericsson plötsligt säljer hela sitt innehav i företaget för att i stället köpa flertalet poster i Nokia”.

Så där sitter jag nu fortfarande utan telefon. Fick i morse tag på ett Stockholmsnummer, där de faktiskt hade en telefonsvarare som förklarade att supporten var öppen 10 – 15 på helgdagar. Jag använde mig sedan av supportens mejladress, utan att för den skull få tillbaks min telefon eller ens något tecken på att de läst mitt meddelande och nu arbetade med fallet.

 

Lördag 3 maj

I torsdags var det folknykterhetens dag och i morgon är det världsskrattdagen. Frågan är vilken av dagarna som egentligen främjar svenskarnas hälsa mest. Frågan är ju också om dagarna egentligen går att kombinera, alltså kan man ha roligt utan sprit. Nu är jag för dagen lite sliten efter någon öl för mycket på puben igår, så jag är väl kanske inte personen att fråga. Dock skrattar jag hellre än häller ut sprit i slasken.

Lagom till världsskrattdagen kommer även folktandvården i Stockholm ut med en undersökning om humor i olika landsändar (Hur en sådan undersökning kan ingå i folktandvårdens kärnverksamhet har jag svårt att se, men nyheten kan i och för sig vara en del i en humorinstallation, där man driver med hela myndighetssverige i allmänhet och folktandvården i synnerhet).

Hur som helst lär vi norrlänningar uppskatta roliga historier, medan folk i Blekinge skrattar som godast när andra skrattar. Vilket i och för sig skulle innebära att ett ultimat livsförlängande arrangemang skulle vara att sätta en historieberättande Evert Ljusberg framför en massa norrlänningar, samtidigt som man placerar blekingarna bakom en sådan där ruta som används vid poliskonfrontationer. Alltså en som man bara kan se igenom från ett håll.

 

Söndag 4 maj

Idag skedde en premiär. För första gången i vår passade jag på att äta frukost på balkongen. En kopp te, några rostade brödskivor, ost och lite marmelad. Som ljudkuliss lite fågelsång, mycket kyrkklocksljud och några grannungar som kickar boll på gräsplätten borta vid lekparken.

Helt enkelt en underbar morgon, även om några moln gjorde sitt bästa för att stoppa solens strålar och därmed också ge den ännu lite kyliga luften fritt spelrum. Men i sin helhet var det en morgon perfekt att ta med sig denna dag som avslutas med sju timmars löneslaveri.

 

Onsdag 7 maj

Att hitta till Sjätte Tvärgatan 99 F verkade ju svårt, med tanke på att det högsta numret på Sjätte Tvärgatan är runt 30. Och inte hjälpte ledtråden att den lokal jag skulle besöka var socialdemokraternas mötesokal på Brynäs. Mitt samröre med sossarna sträcker sig på sin höjd till att de fick min röst i förra valet (mest som en protest mot vissa allianspolitikers ologiska sätt att resonera) samt att jag under mitten av 1980-talet var kollektivansluten till partiet genom mitt medlemskap i Metallarbetareförbundet.

Nu var det dock inte precis ett politiskt apellmöte jag skulle övervaka, utan årsmötet i min bostadsrättsförening. Och en konspiratoriskt lagd person skulle kanske kunna förledas att tro att den där adressförvirringen bara var ett sätt för styrelsen att förvilla alltför obekväma medlemmar att övervara mötet.

Nu var naturligtvis detta inte fallet. Det som i ansökan kallades Sjätte Tvärgatan 99 var i verkligheten Kaserngatan (som i sammanhanget faktiskt är en tvärgata) 99 F. Ett faktum som säkert för en inbiten Brynäsbo var självklart, men för mig som invandrad från Nordost tedde sig en aning förvirrat.

Nåväl, som en kompassäker orienterare gick jag naturligtvis rakt på den aktuella adressen och som vanligt när det gäller årsmöten avverkades de 16 punkterna på dagordningen i en rasande fart. Så jag hann hem för att se sista perioden i hockey-VM-matchen mellan Sverige och Schweiz – tyvärr.

 

Torsdag 8 maj

En solig dag efterföljdes av en sommarljum kväll. Detta firade jag och en kamrat med att för första gången i år besöka Strömvallen för att avnjuta lite allsvensk bollsparkning. Något så ovanligt i fotbollens högsta liga som ett Norrlandsderby stod på menyn. Eftersom vi hade bestämt oss för att vi hade råd med sittplats så tog vi oss snabbt fram till biljettluckan. Jag hade just frågat om det fanns sittplatser kvar, och hon i luckan höll precis på att förklara att på den nedersta raden på kortsidan fanns det några platser att köpa. Då plötsligt stack en man bakom mig ett par biljetter under min näsa och undrade om vi var intresserade av dessa. Det handlade om VIP-biljetter på nionde raden. Jag hann tänka ”oj, svarta börs-biljetter i Gävle” och började öppna plånboken. Då chockade den gentile herren med att förklara ”nä, ni får dem”.

Så en plats på Vip-läktaren en solig sommarkväll kostade mig 35 kronor för en korv och en läsk. Inte illa. Jag har redan glömt vilket företag som egentligen bekostade våra platser och jag hoppas verkligen inte att vår arbetsgivare betraktar biljetterna som en muta.

 

Söndag 11 maj

Nu har min Maxibutik tagit ytterligare ett steg in teknikens snårskog och ytterligare ett steg i strävandena att göra butiken mindre personalintensiv.

Det är säkert tre-fyra år sedan som jag för första gången handlade med självscanning, då i Maxibutiken i Umeå. Jag har setts vandra mellan hyllor fyllda med pasta, mjölk, bröd och kryddor. I min hand har jag hållit pistolen, denna har jag riktat mot EAN-koder och i den bästa av världar har jag belönats med ett pip. Den aktuella varan noterades i pistolens dataminne och jag har fortsatt min shoppingrunda. Det hela avslutades med att jag lämnade över pistolen till en kassörska, drog mitt ica-kort genom kortläsaren, kassörskan tömde pistolen på information och voilá, mina inköp hamnade på ett kvitto. Jag betalade med mitt Visa-kort och inom några sekunder var jag på väg mot parkeringen och min bil.

Men nu rationaliserar man också bort kassörskan. En datorterminal har placerats vid utgångskassan. Där lämnar jag min pistol, sedan drar jag mina kort, betalningen färdig och jag har tjänat ytterligare några sekunder på min återkommande veckohandling.

Nu väntar jag bara på den där datorapparaten som jag kan ladda ner min inköpslista i, för att sedan ge order till en robot som på ett effektivt sätt sköter mina inköp samtidigt som jag i lugn och ro kan ta mig en kopp kaffe i butikens kafé (med tanke på vad butiken tjänar på denna nya teknik, bör de ju bjuda mig på kaffet). Förresten karske man skulle kunna rationalisera det ytterligare genom att installera någon kortläsare hemmavid, så kanske jag inte ens behöver åka till affären.

 

Måndag 12 maj

Orientering är en sport som har en aura av naturvård, miljöfrämjande och frisk luft omkring sig. Därför kändes det ofattbart att man kan lägga en orienteringstävling nära nog på en soptipp.

Det var i helgen som jag följde med mina systersöner till en klubbtävling någonstans i skogarna utanför Huddinge. Man skulle åka mot Gladö Kvarn var beskedet. Där i närheten av en motorbana skulle start- och målplatsen vara belägen. Ingenstans stod det något om någon soptipp, inte ens något om en återvinningsanläggning, som ju är en något förskönad benämning för soptipp.

Därför var förvåningen stor då vi följde skyltarna och såg att funktionärsparkeringen var placerad på soptippens parkering. Vi vanliga besökare var förvisade till en kulle som antagligen var resterna av den gamla soptippen. På väg ner mot tävlingscentrat passerade vi i tur och ordning en ramp där man tippade troligen trafikdöda djur (företrädesvis rådjur), ett antal döda råttor (de levande hann väl försvinna när ett hörde oss), ett otal gamla avlagda mjukisdjur, som av någon morbid anledning hade placerats efter den väg vi vandrade samt en damm bestående av spillvatten från sopanläggningen.

Nåväl, vid tävlingscentret märktes väl inte sopanläggningen av alltför mycket om man då undantar färgen på vattnet i den bäck som rann parallellt med spurtrakan. Men tävlande efter tävlande kunde vittna om den stank de hade upplevt på en del av tävlingsbanan. Tydligen hade någon sträcka av banan gått parallellt med soptippen och vinden och den 25-gradiga värmen gjorde sitt till för att göra livet (och luften) sur(t) för de trötta löparna. Illamående var det ord som användes mest efter målgång.

 

Onsdag 14 maj

Att bli ignorerad känns ju aldrig bra. Men att bli ignorerad av sitt telefonbolag är enbart frustrerande.

Det är nu två veckor sedan jag gjorde en felanmälan av min telefon. Under dessa två veckor har Sverige tagit sig till semifinal i hockey-VM, tiotusentals dödats av en cyklon i Burma, Kina drabbats av en jordbävning, sista inlämningsdag för deklarationen passerats och Henke Larsson tagits ut till fotbolls-VM. Jag själv har jag hunnit besöka Stockholm, firat av en kollega på en grekisk restaurang, jobbat si så där 25 timmar övertid och besökt årsmötet i vår bostadsrättsförening. Jag har även skrivit tre mejl till mitt telefonbolag (tonen har blivit argare och argare) samt talat med den tekniska supporten en gång (nu ska väl i ärlighetens namn sägas att jag lika gärna kunde ringt till jourhavande blondin, maken till meningslös kundtjänst har jag aldrig varit med om – något som jag i och för sig redan visste). Men vad som inte hänt under dessa två veckor är att någon tekniker fixat min telefon. Något som inte heller har hänt är att jag kontaktats av någon på telefonbolaget, varken via telefon eller via mejl. Den enda kommunikationen jag fått från bolaget är det automatiska svaret som mina mejl genererar. Där tackar de för mitt mejl och de lovar att de ska kontakta mig så snart som möjligt.

Namnet på telefonbolaget? Ephone heter det, de håller till i Kista och går troligen och förhoppningsvis i konkurs inom ett år. Företag som skiter i sina kunder blir gudskelov aldrig särskilt långlivade.

 

Torsdag 15 maj

Att kräva att få komma i kontakt med någon chef och dessutom stillsamt påpeka att de faktiskt bryter mot sitt eget avtal tog tydligen skruv. I dag på förmiddagen ringde en tekniker från ephone (har de kanske bara en tekniker, det här var nämligen samma kille som jag talade med i december/januari då de inte lyckades koppla in min telefon) och i eftermiddag efter jag kommit hem från jobbet blev jag med telefon igen. Tydligen hade företaget skaffat sig ytterligare en server för att driftsäkerheten skulle öka (!!!!). Och i samband med denna installation hade många kunders telefonmodems inställningar försvunnit (jag var alltså en av dessa kunder). Något som det kanske tog 20 minuter att fixa. Men i sammanhanget har jag en del frågor.

1.1. Var detta så svårt att skriva några rader om som svar på mina mejl. Tydligen visste man ju om problemet.

2.2. Och om man visste om problemet, varför hade int5e den informationen gått ut till personerna som sitter och svara på numret för teknisk support. Hade de haft teknikerkunskap (vilket till stor del innebär att man kan läsa innantill, för här finns det manualer att använda) skulle folks problem kunnat avhjälpas betydligt smidigare.

3.3. Det faktum att jag hade varit utan telefon i precis en vecka innan jag upptäckte att detta var fallet (och då upptäckte jag det endast på grund av att jag blev sugen på kebab), vad säger det om min sociala talang…

Men nu är jag nöjd att åter kunna snattra i telefon. Tre samtal har jag hunnit med ikväll. Och sedan fick jag ju en månads gratis abonnemang. 99 spänn är ju ändå nästan två pilsner på krogen.

 

Tisdag 20 maj

Årets första åskregn har drabbat Gävle. När jag satt på mig jackan för att åka hem från jobbet kom första smällen. 30 sekunder senare började regnet piska mot fönstret. Nu hade jag viss hemlängtan och erfarenhetsmässigt visste jag ju att man omöjligt kunde veta hur länge regnet skulle hålla på. Därför började jag gå mot utgången och den väntande cykeln. Ute spöregnade det, och tio sekunder efter jag hade kommit ut på gatan började det dessutom att hagla så smått. När jag cyklat halvvägs hade haglet helt tagit överhanden. Plötsligt verkade den intensitet som fanns i nederbörden när jag lämnade jobbet mest vara att likna vid ett stilla sommarregn. Hagelkornen piskade mig i ansiktet och på händerna och förutom att jag nu var rejält blöt så förnamn jag också en inte helt försumbar smärta.

När jag cyklade över Staffansbron kom solen fram och en vacker regnbåge syntes vid vägens ände. Fortfarande haglade det dock. När jag svängde in på Hillmanskroken bestämde sig väderguden för att nu ska vi testa hur många hagelkorn per kvadratmeter och tidsenhet han (hon???) kunde vräka ner. Och det var många…

Nu, så där en timma senare skiner solen utanför fönstret och ovädret verkar mest vara en ond dröm. Hade det inte varit för bevis som min genomblöta jacka, skulle man kunna tro att det hela aldrig har hänt.

 

Fredag 23 maj

Eurovisionsschlager brukar ju vara full av chockar. Det är troschock, sexchock, chockerande bidrag och chockerande kläder. Men den största chocken upplevde jag nog idag, då jag intet ont anande zappade runt bland kanalerna. På SVT2 sände musikbyrån en Eurovisionspecial och där dök han upp. Jahn Teigen, mannen som mer än någon annan fått stå som symbol för vårt västra grannlands förmåga att skrapa ihop noll poäng och därmed hamna sist i tävlingen. Jag själv var övertygad om att han kommit sist åtminstone två gånger, men efter ett tags sökande på Internet visar det sig att Jahn i och för sig deltagit tre gången, men den förnedrande nollan och sistaplatsen behövde han bara uppleva en gång. Vi minns väl alla dunderhiten ”Mil etter mil”. I sitt sista (?) Eurovision-försök lyckades han däremot till och med komma in på tio bästa-listan.

Men nu var det inte det faktum att han faktiskt dök upp i svensk TV som var så chockerande för mig, sådana här tillställningar brukar ju ge gamla kämpar en förnyad chans att uppleva strålkastarljuset. Istället var det Jahns utseende som fick mig att haja till. Visst, Teigen har väl aldrig varit direkt bildskön, tvärtom. Utseendemässigt kunde han ju lätt kunna placeras in i Sovjets hockeylandslags förstafemma tillsammans med skönheter som Michajlov och Vasiljev. Men ändå, först trodde jag det var den gamle grafologen och kvinnostjärtspiskaren Hans Scheike som de släpat till studion, vad han nu kunde ha för kunskaper i schlagermusik. Med långt stripigt skägg och benig kropp satt Teigen och diskuterade sexiga kreationer och utmanande shower.

Tydligen har han till och med flyttat till Sverige numera, ja, i alla fall till Skåne. Kanske han hänger på Möllevångstorget tillsammans med Peps Persson? Det vore en syn för gudar det…

 

Söndag 25 maj

Det fanns en tid i mitt liv då redan ett fåtal öl automatiskt ledde till sprängande huvudvärk dagen efter. Denna tid är i alla fall tillfället över. Visst finns det fortfarande ”dagar efter” som jag sträcker mig efter Treo och Alvedon för att försöka lindra smärtan i hårfästet, men detta tillhör gud ske lov undantagen.

Numera är det istället halstabletterna som ligger högst på önskelistan dagen efter. Jag har nämligen en förmåga att till fullo använda min basröst i samband med intag av alkoholhaltiga drycker. Dessutom tror jag att mina stämband inte riktigt går ihop med kall pilsner.

Extra besvärligt är det med halsen efter en sen kväll på lokal, exempelvis Harrys i Linköping. Hög musik och ett högljutt sorl mötte oss, då vi frampå småtimmarna trängde oss in på denna festlokal. Och ljudnivån hade inte precis minskat då vi någon timme senare ansåg att nu fick det vara nog och vi påbörjade vandringen tillbaka till hotellet.

Så därför sitter jag nu här, denna söndag med inflammerade stämband och knaprar Fishermans halstabletter. Gud ske lov har väl inte denna dag krävt några större oratoriska utlägg från min sida.

 

Onsdag 28 maj

De små sakerna är viktiga. De som inte fattar detta får det svårt. Så är det i affärsvärlden, så är det också i den privata sfären.

Jag gjorde ikväll en debut. Klockan tjugo över sju gick jag för första gången i mitt liv in i en Lidl-affär. Gävle har två stycken, men jag har bojkottat dessa. Historierna om dålig personalpolitik och ressjuk mat har fått mig att välja andra alternativ för mina livsmedelsinköp. Men nu var det akut. Jag var törstig och hemma fanns enbart starköl och Gävles klorberikade kranvatten. Så jag beslöt att göra ett litet uppehåll i min bojkott.

En annan anledning till att jag åkte in på Lidls parkering var att jag ville utmana mina fördomar. För som jag skrev tidigare är min uppfattning om denna livsmedelskedja allt annat än positiv. Men kanske jag har haft fel, kanske vimlar Lidl av trevlig personal som säljer fina råvaror till ett lågt pris. Dessutom de kanske har ett större utbud än vad jag tror.

Det första jag konstaterade inne i affären var att det var lugnt där. Förutom undertecknad tror jag att man hade tre kunder inne i butiken. Efter ett stunds letande bestämde jag mig för en 5-pack med 25 centiliters juiceförpackningar, för här hade redan min fördom om utbudet fått lite bränsle. Jag tog mig mot utgångskassorna där de två ur personalen höll hus. En tjej på dryga tjugo höll vid en kassa på att sortera in cigaretter och en grabb i liknande ålder höll på att torka ren en annan kassa. Den tredje kassan var tom, men den var även den enda kassan som inte hade en ilsken gul ”ta nästa kassa”-skylt framför sig. Lite osäkert ställde jag mig framför den och försökte samtidigt få ögonkontakt med personalen – ingenting hände. Kanske jag missuppfattat det hela. Jag muttrar något om fel kassa och gör antydan till att ställa mig vid någon annan kassa. Då plötsligt verkar det som i alla fall grabben blir medveten om min existens. Nej, det är den där kassan, säger han, jag kommer strax. OK, tänker jag och ställer mig framför kassaapparaten och räknar upp de 16 kronor som juicen kostade. Sen hände ingenting. Grabben fortsätter lugnt att spruta Vim på sin kassas aluminiumdelar och torkar efter med en trasa. Så fortsätter det, i vad som för mig känns som en halv evighet, men som troligen kanske var en dryg minut. Precis när jag börjar fundera på att ta en klassisk springnota, kommer han bortsläntrande till min kassa, säger ett korthugget hej (dock ingenting i stil med ursäkta att du fick vänta), tog mina 16 kronor med sina Vim-doftande händer och jag kunde lämna butiken.

Som sagt var de små sakerna har betydelse – stor betydelse. Det dröjer nog länge tills jag sätter min fot i en Lidl-butik igen.

 

Torsdag 29 maj

Tyst, vänlig, känslig och snäll. Njuter av stunden och lojal mot sina egna principer. Tycker dessutom inte om meningsskiljaktigheter och konflikter.

Där har ni mig. I alla fall om vetenskapen (?) får säga sitt.

På min arbetsplats har vi genomgått ett personlighetstest enligt Myers-Briggs-metoden. Eller typ-indikator som skaparna bakom testet föredrar att kalla det. För det är ju inget test, det finns inget rätt eller fel. Denna tanke är ju god, men resultatet av testet (som inte är ett test) utlöser ändå en ganska hetsig diskussion mellan mina arbetskamrater om vilken människotyp som är bäst. Framförallt står diskussionen mellan de extroverta och de introverta (dit jag tydligen hör, om än med klara extroverta inslag, män är ju inte tvilling och före detta journalist för intet).

Man kan säga vad man vill om sådana här test (ja, jag vet, det är inget test), men jag måste hålla med om att det hela lyckades fånga min personlighet ganska bra, i alla fall som jag själv ser den. Innan vi fick se resultatet av testet (utan rätt eller fel, alltså inget…) fick vi göra en självscanning och resultatet av denna visade att jag var en ISFJ-person. Testresultatet däremot sa ISFP. Nåväl efter långt funderande och många våndor kom jag fram till att testet (som ju inte…) nog ändå hade rätt (kan detta bero på att en ISFP-person ofta undervärderar egna färdigheter och bidrag…?). För jag kanske inte är fullt så hängiven som en ISFJ-person ska vara. Och visst, jag kanske ”strävar efter att skapa en ordnad och harmonisk omgivning”, men det beror nog mest på att jag lätt faller in i en oordnad och disharmonisk verklighet som jag inte tycker om.

 

 

 

Hem