maj2007

Tisdag 1 maj

Ungar och smällare – en kombination som jag alltid varit lite småskraj för. Även under den tid jag själ var en unge. Jag tillhörde absolut inte de som vågade hålla i en ettöres medan den exploderade. Och att tända på en kinapuff var en nära döden-upplevelse. Nu är ju sådana pyrotekniska leksaker förbjudna, så dagens ungar har gått över till mer raketliknande saker. Av ljuden att döma verkar favoriterna vara ett litet gnistregn som kastas upp i luften samt någon form av häxpipa som först ger ifrån sig ett tjutande ljud, för att sedan explodera, förhoppningsvis på ett säkert avstånd från närmaste mänskliga varelse.

Hur som helst har dessa pyrotekniska detaljer samt den hord av ungar på min gård som verkar ha satsat alla veckopengar på smällarna fått mig de tre-fyra senaste dagarna tillbringa så lite tid som möjligt ute på gården. Allt i en from förhoppning att pengarna, och smällarna, snart ska var slut för den här gången.

 

Onsdag 2 maj

Närmare 5000 i försäkring och dessutom drygt 1300 i skatt. Jo, det kostar att ha bil, minsann. Det är nästan så att man känner det som att man måste ut och ramma någon medtrafikant, så att man får valuta för pengarna.

Men ni kan vara lugna, när jag i morgon sätter mig vid ratten för min Toyotas första (vet jag ju egentligen ingenting om, men enligt uppgift är det bara 08:or och en Enköpingsbo som ägt bilen tidigare) Norrlandsresa kommer försiktigheten vara en dygd. Minsta repa, buckla eller stenskott kommer att mötas med krokodiltårar modell större.

 

Söndag 6 maj

En pizza i Gnarp. Se där en kulthandling utöver det vanliga. Nu var inte egentligen det mest unika med ovan nämnda pizza att den var inköpt och uppäten i Gnarp (en ort som för mig tidigare varit förknippat med ett strömavbrott, då jag efter ett festivalbesök i Hultsfred besökte samhällets OK-station). Inte heller det faktum att mitt val föll på en mexikanskinspirerad pizza med namn Azteka (jag tycker om chiliinspirerad mat). Lite mer ovanligt var det däremot att pizzan inte dallrade av fett, utan nästan gav ett torrt intryck, även om den eventuella nyttighet i anrättningen lyckades pizzakocken maskera med två rejäla klicka bearnaisesås. Men det som förvånade mig mest var att här i lilla Gnarp hade man faktiskt hittat pizzatallrikar som var större än själva pizzan… Om det sedan berodde på små pizzor eller stora tallrikar låter jag vara osagt.

 

Måndag 7 maj

Trevlig helg! Jo, hon sa faktiskt så, kassörskan på Willy:s. När jag tänker efter, brukar hon faktiskt säga så, men eftersom jag sällan handlar på måndagar utan oftast på fredag och lördag, så har jag inte reagerat, men kanske har detta med trevlig helg blivit ett mantra som hon tar till för att ge ett trevligt uttryck utåt samtidigt som hon egentligen längtar långt, långt bort från den snabbköpskassa som är hennes arbetsplats vecka ut och vecka in.

Men jag ska väl inte kasta sten i glashus. Även jag har ibland i mitt arbete problem med de där små artighetsorden som kanske inte betyder så mycket, men som helst ska hamna på rätt plats. Att som svar på ett tack kontra med ett varsågod är ju helt i sin ordning, men när detta varsågod plötsligt och helt utan förvarning dyker upp som svar på meningen ”då förstår jag”, börjar ordet tappa sin mening. Och då den möter meningen ”då går jag det”, låter det bara dumt. Så trevlig helg på er, och ha så där lagom roligt.

 

Fredag 11 maj

En kvinna kissar på golvet på ett kulturetablissemang i Umeå. Men istället för att bli utslängd och eventuellt hamna i fyllecell, så tar hon betalt för spektaklet. Kvinnan kallar sig nämligen konstnär. Men plötsligt störs kvinnans uträttande av naturbehov av en gentleman som springer fram med en behållare och samlar upp urinen så att säga i flykten. Sedan doppar han fingret i vätskan och slickar av denna med orden ”This is art”. Inte heller denna man kastas ut, han undgår dessutom att fraktas till psykakuten. Han kallar sig nämligen också konstnär. Allt detta sker till stans kulturelits applåderande. Är det bara mina tankar som går till Kejsarens nya kläder. Eftersom ingen egentligen fattar vad vitsen är, så vågar ingen säga från och utbrista att det här är fan inte konst, bara konstigt. Plötsligt verkar den dansande snoppen på Louisiana riktigt vettig.

Jag menar, kissat på golvet i offentliga sammanhang har ju både Leila K och Gudrun Schyman gjort och inte har de fått något kulturstöd, i alla fall inte för denna handling. Så vari ligger skillnaden. Jag kommer osökt att tänka på en sketch med Galenskaparna, där Claes Eriksson antagit skepnaden av en konstnär som ställer ut ett paket fiskgratäng han köpt på Konsum. ”Konsten ligger i betraktarens ögon”, slår han fast, samtidigt som man konstaterar att fiskgratängen har börjat lukta. Och luktar gör även spektaklet på Norrlandsoperan. Mer än på ett sätt.

 

Måndag 14 maj

Serbien vann, Ukraina tvåa och Sverige på 18:e plats och svenska folket rasar. Inte för att jag bryr mig så mycket, men nog verkar det lita rasistiskt att anklaga öststaterna för nepotism och att bara rösta på sina grannar, när det är just grannröster som varit grunden för våra fyra segrar i Eurovisionens musiktävling. Med andra ord, vi ska ju inte klaga, det finns de som har det värre. Vem röstar egentligen på Holland (Belgien????), eller Schweiz och Österrike. Möjligtvis skulle ju de senare två länderna kunna hoppas på Tyskland, men det exceptionellt höga antalet turkar i Tyskland ger ofta Turkiet en lättförtjänt tolva.

Nåväl, nu betyder schlagertävlingen ganska mycket för självkänslan hos många östeuropeiska länder, och då tycker jag att vi bör bjuda på detta. Serbiens vinnarlåt fick serberna att gå man ur huse för att fira segern tillsammans. Jag har inget minne av att Abbas, Carolas, Herreys eller Charlotte Nilssons segrar fick samma effekt på oss. I och för sig samlades mycket folk på Sergels Torg efter Carolas seger, men det berodde enbart på att Tre Kronor samma dag hade spelat hem VM-guldet i ishockey. Det gäller att välja vad man firar…

 

Tisdag 22 maj

Sett till programmet verkar skillnaden mellan det svenska och norska nationaldagsfirandet inte vara så stort. Det finns lite orkestrar, någon kör, nationalsång och ett högtidstal. Men medan den svenska varianten fortfarande känns som något som överheten tvingat på oss och som bevistas och uppskattas enbart av de närmast sörjande, så är 17 maj i Norge folkets fest. Norrmännen tar på sig finkläderna, gärna otroligt färggranna folkdräkter och tar sig ner till stadens centrala delar. Väl där trängs man med andra glada flaggviftande norrmän, jublar åt de orkestrar som vandrat genom halva staden och kokar över av stolthet av att vara norrman.

Så att få uppleva 17 maj på plats i vårt västra grannland var en omtumlande upplevelse för en hämmad svensk som undertecknad.

Samtidigt som jag kan bli lite lätt avundsjuk över norrmännens otroliga stolthet över sitt land, så är jag lika stolt för att vara svensk. Vi kan i alla fall bygga farbara vägar.

 

Torsdag 24 maj

Det gäller att välja sina strider med omsorg. Detta var vi idag överens på jobbet om då plötsligt en långhårig jeppe (några av mina arbetskamrater påstod dock att det var en tjej), på ytan mycket lik den mångårige knarkaren som vi mötte utanför Oslo centralstation fick för sig att använda våran uteplats som hundgård. In bland häckar och utemöbler sprang en muskulös jycke, modell kamphund och troligen gav ifrån sig ett litet visitkort. Och det hjälpte inte att vi skickade ut arbetsplatsens storrökare. Varken hund eller husse (matte???) verkade ha några samvetskval. Och vi får väl antagligen använda morgondagen till hundlortsjakt.

 

Lördag 26 maj

En svensk utomlands bara super och svinar. En i raden av dessa nidbilder vi har om oss själva. Och en nidbild verkar det också att vara. För enligt en färsk undersökning bland hotellanställda belägger svensken fjärdeplatsen över listan på världens bästa turister. Endast japaner (självklart), amerikaner (???) och schweizare är bättre. Att sedan fransmännen hamnar nederst på listan (som består av 28 nationaliteter) är kanske inte så underligt, men att fransmännen på fem år lyckats med bedriften att sjunka från femte plats får mig att lyfta på ögonbrynen. Vad har egentligen hänt under dessa år med Napoleons ättlingar???

 

Söndag 27 maj

Pingst. Vad ska det vara bra för? Fjolårets fingrande på våra helgdagar har givit omedelbart resultat. Pingsten har blivit ännu mer bortglömd. Nu när helgen inte ens längre ger en ledig måndag, så förstår jag inte syftet längre. Den stora bröllopsdagen, säger ni kanske, men är det verkligen så. Inte för att jag varit bjuden på så där över sig många bröllop, men hur som helst har ingen av dem varit under pingsthelgen. Vår/sommarvädret är fortfarande för opålitligt tror jag. För mig personligen hade jag nog levt i lycklig okunskap om att den gångna helgen faktiskt var hänryckningens tid. Om det inte var för en liten detalj. Dagens besök på stadens vanligtvis söndagsöppna Team Sportia-butik (det första genom tiderna, jag lovar) omintetgjordes av en liten vit lapp som kunde berätta att det i alla fall fanns några som gladdes över pingstens intåg, nämligen sportaffärens anställda. Just denna söndag hade butiksledningen nämligen bestämt sig för att belöna sin personal med lite ledighet.

 

Tisdag 29 maj

Så där. Att ha en författares samlade verk är ju något extra. Även om han bara kommit ut med tre böcker. När jag igår utnyttjade ett rabattkort på Akademibokhandeln och köpte Stieg Larssons ”Luftslottet som sprängdes” så var jag där. Trodde jag. Men ack den glädje som är beständig. Att det ryktas om att det faktiskt finns utkast till en fjärde bok nedsparad på någon dator någonstans kan jag leva med. Kommer den ut, ska nog ekonomin tillåta även ett sånt inköp. Men problemet är istället att den gode antirasisten Larsson redan innan sin debutroman ”Män som hatar kvinnor” gett ut ett antal fakta- och reportageböcker, då företrädesvis om rasismen och dess fula nuna. Och dessa är både svåra att få tag på och lite mindre intressanta läsobjekt för mig. Så drömmen om att ha en författares samlade verk i min bokhylla dör ungefär där. Får väl trösta mig med att jag nu kan se fram emot att tröska mig genom de 700 sidor som Larssons senaste och sista (?) alster består av.

 

Onsdag 30 maj

Sju grader och i övermorgon är det 1 juni. Ja, vädergudarna har verkligen bestämt sig att jävlas med oss Gävlebor. Inte nog med att ett lågtryck gjort halt ovanför oss (hade jag kunnat stå givakt så länge och så stilla hade mina betyg från min militärtjänstgöring varit betydligt bättre) och ger ifrån sig regn, dimma och blåst. Temperaturen i luften äer allt annat än sommarvarm. Kollade just in dagstempen på text-TV och dagens notering var sju grader (i går var det faktiskt åtta). Detta är temperaturer som enbart matchas av Katerjåkk, som precis som Gävle hade åtta grader i går. Men å andra sidan hade det klassiska köldhålet i Lappland 15 grader i dag. Går man 20 mil söderut från Gävle, till Stockholm stod kvicksilvret idag på 15 grader (18 i går) och om man åker lika långt norrut hamnar man i Sundsvallstrakten hade man 12 grader (14 igår). Ungefär liknande är förhållandet tio mil västerut i Borlänge (11 respektive 12 grader). Så jag fortsätter fundera på vad vi egentligen gjort för dumt och dessutom sätter jag hoppet till den kommande helgen. Då ska det tydligen i alla fall bli sol. F-n tro´t.

 

 

Hem