maj2006

 

Umeå maj 2006

 

Min pappa är död.

 

Det känns fortfarande lite overkligt att ta dessa ord i sin mun. Lördagen den sjätte tappade han kontroll över den årliga eldningen av gammalt gräs och farsan hann inte undan. Man kan lägga skulden på mycket; Den exploderande våren, som gjort det gamla gräset kruttorrt; Den höftoperation han genomgått, som gjorde honom något stapplig; Den vind som svepte över slätten och gav elden extra syre; Pappas nylonbyxor, som tillhörde det eldfängda slaget; Den gamla tradition som påbjuder att fjolårsgräset ska eldas för att ge plats åt nytt grönt och saftigt gräs; Min egen flathet när jag inte på ett bestämdare sätt sa ifrån till min far att sluta upp med att elda.

 

Men oavsett var man lägger skulden så återstår faktum. Min pappa är död. Ett faktum ingen kan ändra på nu. Ett faktum jag måste lära mig leva med. Och även om det känns tungt försöker jag fokusera på de ljusa minnena istället för bilden av den sotiga, livlösa kropp som låg vid dikeskanten.

 

Något som i alla fall har stått klart för mig den senaste veckan är att det finns många olika typer av sorger. Att folk dör, är ju inget konstigt. Vi ska alla den vägen vandra. Och är man som min far 78 år, så är den statistiska sannolikheten att döden lurar bakom knuten inte helt obetydlig. Och detta är en del av livet, vilket gör denna sorg lite lättare att acceptera och hantera.

 

Men min far var kärnfrisk och med tanke på detta och hans gener (vår familj är av tradition seglivad) så är det inte helt otroligt att han hade haft minst 15 friska och aktiva år framför sig. Vilket också innebär att jag kanske hade haft minst 15 intressanta år kvar tillsammans med min far. Och detta gör det hela svårare att acceptera. Ibland känns det som om någon helt enkelt stulit 15 år från oss. Pappa var ju inte färdiglevad...

 

Att dessutom mitt förhållande till min far hela tiden förbättrats de senaste åren gör inte sorgen lättare att bära. Jag har inte bara förlorat en far, jag förlorade samtidigt en vän. För precis som med mina andra vänner, så kände jag hela tiden ett behov att lyfta telefonluren och få berätta saker ur mitt liv för pappa. Hur dagen hade varit, om jag fått något napp på någon jobbansökning och mina planer för familjehemmanet.

 

Men nu är det sista telefonsamtalet avslutat och kvar är en känsla av orättvisa och en smärtsam påminnelse över livets otroliga bräcklighet. Är man på fel plats vid fel tidpunkt kan det ta slut snabbt. Så passa på att njuta av solen utanför fönstret. Nästa gång kan det vara din tur. Eller min.

 

Vila i frid pappa, jag kommer alltid att sakna dig.

 

Nekrolog

 

Hem