Juni2014

Måndag 2 juni

Här en berättelse om lagen om alltings jävlighet - eller historien om tingen som på sitt tar ansvar för mitt leverne.

Det började i tisdags. Dagen som följde var bokad för aktivitetsdag på jobbet. Dagen skulle börja med en frukost på jobbet för alla som orkade och kände att man kunde avvara den vanliga filtallriken i hemmet. Sedan skulle en tågresa till Uppsala tas vid.

Men det hela började alltså redan på tisdagen. Tidig kväll mer exakt. Jag hade just avslutat dagens jobb och skulle ta cykeln hem. Det sista jag sa till min kollega var att vi skulle ses till frukosten. Så klart jag skulle komma dit. Jag hade ju cykel.

Nästan hemma tyckte jag väl att "detta går ju alldeles för långsamt". I en uppförsbacke ställde jag mig upp och sköt ifrån. Ett metalltskt ljud hördes från bakhjulet. 10 meter senare var samma bakhjul utan luft.

Att gå upp ytterligare 15 minuter tidigare för att hinna med frukosten var i detta läge otänkbart. Det förstår alla som känner mig. Så morgonen efter blev det frukost framför TV:n samt en promenad till järnvägsstationen. Och efter den personalfest som lägligt följde Uppsalabesöket blev det en promenad hem till Brynäs.

Dagen efter var det så dags för däcksbyte. En slang hade redan inköpts på Clas Ohlson och ackompanjerad av åtskillga svordomar lyckades jag byta däcket. En något sliten cykelkedja gör nämligen att det är lite problem att sträcka kjedjan ordentligt.

När äntligen hjulet var på plats, kedjan ordentligt spänd och den gamla slangen låg på cykelförrådets cementgolv fick jag för mig att jag skulle kolla hur stort hålet var. Det måste ju ha varit ordenligt med tanke på vilken fart luften hade lämnat däcket i första läget. Och då jag på tisdagskvällen hade försökt pumpa däcket igen försvann luften ur däcket om möjligt snabbare än jag kunde pumpa.

Så hålet måste alltså vara stort. Så min förvåning var mycket stor då när jag nu tog till pumpen plötsligt luften stannade kvar i slangen. Detta trots att jag fyllde den ordentligt. Troligen var det helt enkelt så att ventilen hade fått sig en kyss och att lösningen var att montera bort den tillfälligt.

Nu återstår då frågan om slangen bestod mig med detta spratt enbart för att djävlas en del eller om det helt enkelt var så att de inte kunde ta ansvar för att jag efter den eventuellt blöta festen med kollegorna skulle cykla hem. Cykeln har haft lite sorgliga erfarenheter av detta.

Vilket av alternativen som är det mest troliga överlåter jag till läsaren att bestämma. Helt klart är dock att min fingerade punktering inte kunde vara en slump.

 

Tisdag 3 juni

Inför min kommande resa till Stockholm gick jag idag ner till mitt förråd för att inventera tillgången av resväskor. Det var en nedslående syn. Visst, jag kommer ju ihåg att mellanväskan gav upp i Quyito och enbart tack vare ett norskt spännband lyckades väskan fullfölja sin sista uppgift på hemresan från Ecuador. Sedan blev det en tur till resväskornas kyrkogård, även kallad återvinningsstationen, för kremering. Men jag hade totalt glömt att min röda kabinväöska ett halvår tidigare gått samma väg på grund av ett tappat hjul. Så nu återstor bara bamsingen i väakfamiljen, stor nog att utan större problem rymma en gänglig tonåring och all alkohol denna tonåreing planerar att in mundiga till studenten, samt ett antal sportbagar, som känns lite för små för att rymma kläder, inklusuive en kavaj, för närmare en veckas förlustande. Så nu funderar jag allvarligt på om inte ett inköp måste göras. Frågan är bara när jag ska få tid med detta.

 

Söndag 8 juni

Befinner mig på Bergshamra Varv - mitt paradis här på jorden. Ute har sommaren slagit till, dagstemperaturen passerar med råge 20 grader, viken utanför ligger nästan spegelblank, bara en lätt krusning spelar på ytan och i morgon lovar väderlekstjänsten sol i massor. Och jag fundedrar över varför jag inte åker hit oftare...

 

Måndag 9 juni

Sol, värme, då och då sveper en svalkande bris in från väster. Svanarna kör ett start och stopp-pass nere i viken. Lugnet har infunnit sig efter en stökig morgon som bland annat bestått av SOS-ringning, ambulansbesök och nära fem timmar på akutmottagningen på Norrtälje Sjukhus. Och nej, det var inte jag som behövde vården.

 

Tisdag 10 juni

Dagen avslutas med att jag trampar (jo faktiskt) på en geting. Men jag klarade mig med ett getingstick i en tå. Getingen ligger mosad på sovrumsgolvet efter misshandel av en trampdyna, fotsvett och slutligen en dansk deckare. Så jag anser mig vara segrare i denna envig. I och för sig kan man ju hävda att getingen numera är smärtfri, medan jag fortfarande känner lite ömhet i tån närmast lilltån (vad fasen nu den kan kallas). Men mitt tillstånd är snabbt övergående, vilket man inte kan kalla getingens dito för. Den enda förändringen där är väl att hen (misslyckades med könsbestämningen) numera är utkastad.

 

Tisdag 17 juni

Nya bromsok och Toyotan förvandlas från en trött diesel med 20 år på nacken till en modern sportbil med massor av turbokrafter.

Detta kan väl låta lite konstigt. Men om de krånglande bromsoken gjort att bromsarna legat på under körning, kanske de blir mer begripligt. Ja, de har legat på "ordentligt" enligt reperatören på Toyota. Och likt ett kinder tror jag bytet löste tre problem i en.

1. De kraftiga skakningarna i ratten som emellanåt uppträdde när bilen kom upp i sådär 90-100 knyck.

2. Den höga bensinförbrukningen. Från att dragit kanske 0,8 liter/mil under blandad körningen har den senaste tiden bildatorn visat på en förbrukning på sådär 1,15 liter/mil.

3. Lite mer osäkert. Men jag tror att den obefintliga segdragningsflörmågan, som har givit allt för många så kallade kärringstopp också har haft en delorsak i bromsbackar som ligger och skaver på bromsskivorna under körning.

Troligtvis har oken varit dåliga länge. Redan vid besiktningen för två år sedan slog de ner på bromsar som låg an hela tiden. Verkstaden rengjorde dem och fick sedan bilen att gå igenom ombesiktningen. Sedan dess har jag bytt bromsskivor och bromsbackar, men aldrig har det varit tal om fel på oken. Men när diagnosen kom kändes den ganska självklar. Gudskelov verkar det som om de nya skivorna mklarat misshandeln, vilket man inte kan säga om bromsbackarna. Helt slut var domen från den småföretagare som till slut fick äran att byta bromsdelarna (tjänade fem tusen på att inte låta Toyotas märkesverkstad. De ska dock ha heder för att de berättade att det fanns mycket pengar att tjäna på att låta någon som inte var bunden av avtal om orginalreservdelar att byta oken.

 

Fredag 20 juni

Det är få dagar som drivs av så mycket tradition som midsommaraftton . Visst julafton är kanske ett strå vassare, men sedan... Tyvärr är det nästan så att bland dessa midsommartraditioner så finns regnet högt upp. Helst garnerat med lite kyla också. I alla fall känns det som om regn på midsommar är lika självklart som att alla skolårens fredagar alltid var soliga eller att det aldrig regnade då jag ni 20-årsåldern besökte dansstället Gumboda Hed nästan varje sommarlördag.

Men egentligen är nog allt en chimär orsakad av att man minns vad man vill minnas. Naturligtvis var det dåligt väder vissa fredagar på 1970-talet och dessutom föll det säkert några droppar regn nån gång då jag rattade in min DAF 66 på Gumboda Heds parkering. Och visst har jag upplevt kanonfina midsommaraftnar.

En annan chimär som jag till mina arbetskamraters irritation alltid framhärdar är att då jag tar semester så blir det som genom ett trollslag fantastiskt sommarväder i alla fall där jag befinner mig. Att det sedan regnar på alla övriga platser bara bevisar min teori, anser jag.

Nu kan ju ibland denna teori krocka med teorin om regniga midsomrar. Men då kan jag bara säga att jag faktiskt inte har semester nu, det handlar bara om vanlig helgledighet. Och dessutom så är det faktiskt så att trots att regnet idag bitvis öst ner så är faktum detta att när vi i förmiddags promenerade till den inplanerade champagnefrukosten så var det uppehåll och när vi sedan efter lunch vandrade tillbaka så sken till och med solen. Och nu när vi snart ska göra oss klara för att vandra till midsommarpartyt har solen återigen övervunnit de mörka krafterna. Och ni vet väl vem ni kan tacka för detta...

 

Måndag 23 juni

Idag var det den förlorade lunchmatens dag. Och då syftar jag inte på det faktum att jag idag åkte till jobbet utan den sedvanliga lunchlådan. Detta var istället en planerad undanlåtenhet beroende på tidsbrist och vissa kommunikationsmässiga komplikationer orsakade av midsommarfirande i Umeå.

Nej det fanns andra som blev utan den planerade lunchmaten på mer drastiska sätt. Det började í morse på väg till jobbet. I den flacka utförsbacken ned från Söders höjder fick jag plötsligt väja för en vit matlåda som någon stackare hade tappat. Den hade prydligt lagt sig rättvänd på min cykelväg. Eftersom jag tog en annan väg hem vet jag dock inte om den ligger kvar än, får väl se i morgon.

Då jag efter åtta timmars hårt arbete sedan gav mig hem i det kalla regnet upptäckte jag i närheten av Länsstyrelsen en ansamling av framförallt måsar, men även andra fåglar. Och vid närmare undersökning upptäckte jag ett antal plastaskar som en gång i tiden hade inköpts av en troligen hungrig Gävlebo. Vad som sedan hände kan jag bara spekulera om men resultatet visades på Hamiltongatans asfalt. Och fåglarna lät sig väl smaka. Förhoppningsvis blev den olycklige matinköparen lika mätt som fåglarna. Själv stillade jag hungern med en viltfärsbiff inköpt på Gourmetservice. Helt okej.

 

Tisdag 24 juni

Jag har under säkert fyra - fem månader sms-bombats av Nordströms Assistens. De har envisats med att vilja att jag skulle skicka in min tidsrapport. Tydligen anser de att jag jobbar där. Och anledningen till att jag aldrig fått några pengar därifrån måste väl vara att jag aldrig skickat in den där rapporten.

I själva verket har jag inte brytt mig om dessa månatliga sms. Sms:en går inte att svara på och det har inte precis kännts som mitt problem. Men när de plötsligt börjar skicka inloggningsuppgifter till mig med ett användarlnammn och ett lösenord blev det lite obehagligt. Framförallt som om användarnamnet bestod av personnumret. Ja, kanske inte mitt personnummer då, trots att jag inte har något mot att vara född 1974,

Sms:et gick fortfarande inte att svara på, men däremot fanns det faktiskt ett telefonnummer i meddelandet. Så när jag återigen fick en uppmaning att lämna in en tidrapport tog jag mig tid att ringa.

Nu får jag väl hoppas att sms-floden tar slut. Även om den kille jag talade med inte visade några tecken på att tycka att det var så allvarligt att de skickade sms innehållande personnummer på en av deras anställda till för dem okända personer. Som jag ser det skulle kanske en översyn av rutinerna vara på plats. Men det känns som sagt inte som mitt problem.

 

Hem