Juni2010

Tisdag 1 juni

Ibland går det snabbt. Innan min semester slog det mig att det beställda överskåpet som skulle komplettera min kökslucksinstallation inte hade kommit (låter lite konstigt, men ibland tar det mig tid att upptäcka sånt). Sedan gick det en vecka på flykt och en vecka där varje dag avslutades med ett ”javisst ja, jag måste komma ihåg att ringa Härjedalskök och fråga”. Men på morgonen var denna förutsatts som bortblåst.

Tills idag. Då plötsligt ryckte jag tag i en telefon och slog numret till säljaren. Bara för att mötas av en upptagetton. Och besviket skrev jag upp i minnet att jag skulle ringa senare. En förutsatts som jag genast glömde. När jag på eftermiddagen tittade på min mobil upptäckte jag att hade missat inte mindre än tre samtal (mobilen är på ljudlöst under arbetstid vilket kan förklara mitt sociala förfall). Och vid en koll mot min röstbrevlåda visade det sig att det var Härjedalsköks installatör som ringt.

Otrolig slump, hann jag tänka, innan jag slog fast att det egentligen inte var en slump. Naturligtvis måste de ha någon utrustning som skvallrar att man haft ett samtal under tiden man talat i telefon. Och jag vet av erfarenhet att detta företag varit snabba att återkomma om jag ringt dit.

Denna slutsats har jag sett som sanning tills ikväll. Då slog det mig att jag hade ringt från arbetstelefonen. Så oavsett vilken fantastisk utrustning de än hade, skulle de inte kunnat härleda det samtalet till min mobiltelefon. Så jag är tillbaka i läran om den otroliga slumpen.

Och ska sanningen fram bryr jag mig inte. För nästa torsdag kommer installatören förbi och skåpet ska äntligen komma på plats.

 

Björnspår

Torsdag 3 juni

Hemma på farmen råder björnfrossa. Detta kunde brorsan meddela i helgen.

Tydligen hade en Nalle fått för sig att göra en blixtvisit i Bergnäs. Eller i alla fall i skogarna runt hemgården.

Och som den exhibitionist den var passade den på att lämna ett stort tassavtryck på den lerigaste lerhög han (hon?) kunde hitta.

Jag som befinner mig i runda slängar 50 mil därifrån och dessutom är född skeptiker försökte förklara bort det inträffade med att brorsan matat katterna med anabola steroider eller att det egentligen var Yeti som hade kommit på besök (skulle i och för sig vara en ännu större överraskning än att det sprang björn runt knutarna)

I och för sig presenterade inte brorsan något bevis på att han inte matat katterna med anabola, men den bild han skickade till mig verkade ganska övertygande.

Varför björnen fick för sig att röra sig i mina skogar vet jag inte, men kanske hon (han?) fått reda på att det inte var någon i Legdeåby jaktlag som hade gått utbildningen i björnjakt.

 

Måndag 7 juni

Det finns saker som numera tillhör det förgångna. Ja, det är till och med så att tanken på dessa skapar en lätt olustkänsla.

I morse, en helt vanlig måndagsmorgon, när jag som vanligt gick över Staffansbron mötte jag tre yngre herrar, troligtvis sista årskursare på gymnasiet. Bärandes på varsin ölburk. De var inte störiga eller oregerliga. De gick bara gångvägen fram under ett stilla samtal vänner emellan. Men det är ju trots allt sista veckan i skolan och någon hade säkert kommit på att det var någon typ av aktivitet på skolan. Detta är i alla fall vad jag tror… Kan ju också rört sig om vanliga ungdomar på glid.

Nåväl, en öl en måndagsmorgon känns ju inte så lockande numera. Men även jag har tagit studenten. Och hade det nu inte varit så att Svea Rikes Försvar kallade studentveckan på gymnasiet hade jag troligen också släntrat gatan fram den sista måndagen med en ölburk (eller troligare ölflaska, har alltid gillat öl på flaska bättre) i näven.

För mig var det istället sista året i andra årskurs som var den riktiga prövningen. Vi hade väl i princip bestämt oss för att inte sova en blund på hela denna vecka. Vilket fick till följd att jag var nära att somna, stående i en kioskbutik, innan jag skulle ta bussen hem till föräldrahemmet på fredagen.

 

Torsdag 10 juni

Idag skulle det äntligen vara dags. Mitt överskåp var klar för leverans och kvart i åtta (en kvart före utsatt tid) stod den finske snickaren med son och hantlangare utanför min dörr. Skåpet ställdes på köksgolvet, tumstockar åkte fram, några väl valda finska glosor senare gav han upp. Tydligen hade någon mätt fel och man hade inte tagit hänsyn till att det var dragit en elkabel mot väggen. Lägg då dessutom till att lampskenan som sitter i kökstaket i alla fall delvis måste monteras bort. Så det var bara att återvända till snickarverkstaden. Kvar blev bara en skåplucka som de tyckte det var lika att lämna.

Så nu får jag vänta till nästa fredag för att få mitt överskåp. Men då…

 

Fredag 11 juni

Studenten. Glädje, frihet och hela släkten är samlad. Kort sagt en av de mest minnesvärda dagarna i en ung människas liv. Och då ösregnar det. Det var inte utan att jag tyckte synd om de uppklädda ungdomarna som kurande under paraplyer gick i procession efter blåsorkestern (i och för sig tyckte jag nog ännu mer synd om medlemmarna i blåsorkestern, de hade ju inte ens något paraply att kura under).

Och när jag iklädd regnponcho gick förbi Polhemsskolan fick jag kryssa mellan studenter, mammor, pappor, syskon och lövade bilar. Och regnet fortsatte ösa ner. De klassiska skyltarna med den nybakade studenten i blöja måste täckas med plastpåsar för att inte bli helt förstörd och ägarna av cabrioleterna som skulle användas för rundturen runt stan tvekade över om verkligen suffletten skulle fällas ner.

Jag minns min egen studentdag som en dag i lyckorus. Och sol måste det ha varit. I och för sig hade det varit rejält kallt under veckan som föregick denna dag. Det hade till och med snöat i Boden (den sista veckan på gymnasiet sammanföll med den första veckan i det militära) och i Umeå hade det tydligen haglat. Men av detta kände vi ingenting då vi åkte på traktorsläpet. Mina minnen av denna dag är enbart positiva.

Jag undrar hur dagens nybakade studenter kommer att minnas denna dag. Lyckas de förtränga regnet. Kanske även de om 25 år kommer att skriva en text om vilken fantastisk dag det var – och visst var det väl sol…?

 

Lördag 12 juni

Egentligen tycker jag om Onoffs system. Vill man ha kontakt med en personal tar man helt enkelt ett könummer och väntar på sin tid. Inga försäljare som flåsar en i nacken då man ändå bara tittar runt lite och inga funderingar om verkligen den där med företagets uniform verkligen är en kunnig (förhoppningsvis) försäljare och ingen praoelev.

Men måste det ta sån evinnerlig tid? När jag idag dök upp på affären gick jag direkt till kölappsapparaten och ryckte till mig ett könummer. Och kunde glädja mig åt att jag otroligt nog var näst på tur. Inte illa, med tanke på att det faktiskt var en regnig lördag. Och lördagar borde man väl dessutom har gott om personal igång. Jag inbillar mig nämligen att det är en av de bästa dagarna för elektronikhandlare.

Men min glädje byttes snart i frustration. Minuterna gick och aktiviteten vid personaldisken verkade vara lika hög som på Tylösands stränder i januari. Med andra ord i det närmaste dött. Nästan en halvtimme fick jag vänta innan det äntligen dök upp någon som kunde förbarma sig över mig. Men jag fick i alla fall till slut köpa min GPS. En GPS som jag nu håller på att ladda ner kartor till. Det verkar också ta tid…

 

Torsdag 17 juni

Vuvuzela – se där ett ord som delar världen. Ska den förbjudas för att vi västerlänningar ska höra VM-kommentatorerna eller är det en kulturyttring så mycket större än VM i fotboll.

Själv tycker jag det är ett hiskeligt ljud, men det kanske bara är mitt musiköra som protesterar. För ärligt talat, är vuvuzelaljudet så mycket värre än de där lufttutorna som emellanåt följer en svensk idrottssupporter med in på arenan. Tinitusvarning även där.

Men nu är det långt utanför fotbollsplanerna i Sydafrika som Vuvuzelorna väcker ont blod. En privatperson har KO-anmält försäljarna av vuvuzelor i Malmö. Oansvarigt att sälja det som leksak, anser anmälaren. Att vissa bara orkar. Men det finns som sagt var även de som skyndar till instrumentets försvar. I en liten insändare i dagens metro har en anonym skribent framhållit att vuvuzelan troligen minskar våldet. För tänk den aggression man gör av med genom att få ljud i detta horn. En aggression som man ju annars kanske hade använt för att slå någon meningsmotståndare i skallen. Att sedan vuvuzelaspelaren antagligen riskerar att bli angripen av någon överförfriskad huligan som ledsnat på tinitustjutet tänkte nog inte insändarskribenten på.

 

Lördag 19 juni

Jag röstar för fler kungliga bröllop. Detta skulle underlätta mitt liv något. För nästan i samma minut som Victoria tågade in i kyrkan tillsammans med sin far, tågade jag in i ICA Maxis butik i Hemlingby. Och om man undantar de första timmarna efter öppningsdags brukar ett besök i denna butik en lördag innebära trängsel och skrikande ungar. Men idag var det nästan folktomt i affären. I närheten av informationsdisken stod några människor och trängdes framför en minimal TV-skärm som naturligtvis visade direktsändningen från Stockholm. Några nysvenskar syntes på fruktavdelningen och en och annan strökund gick och hängde på sin kundvagn. Men det fanns som sagt var mycket plats för mina egna irrfärder bland butikshyllorna.

 

Måndag 21 juni

Jakten på mitt överskåp fortsätter. Den 22 februari gjordes beställningen. I mitten av maj kom jag på att jag inte hört ett knyst från leverantören. Den 1 juni tog jag tag i saken och slog en signal till Härjedalsköks säljare, bara för att upptäcka att det tutade upptaget. Senare samma dag ringde Härjedalsköks snickare och bad om ursäkt, men min order hade fallit mellan stolarna, men nu hade han fiskat upp den igen. Torsdagen den 10 juni fick jag sedan besök av snickaren med son och hantlangare. Tyvärr var det felmätt, vissa justeringar måste göras och i fredags klockan åtta på morgonen skulle han återkomma. Jag väntade och väntade, men ingen kom. Fem i halv nio ringde jag snickaren för att höra om jag missuppfattat tiden. Men nej då, men nu stod snickaren vid ett rödljus med en krånglande bil och väntade på bärgare. Ny tid beställdes. I dag, måndag, på eftermiddagen, han skulle ringa. Och ringde gjorde han, men redan vid lunchtid. Dock bara för att meddela att han fortfarande var billös. Tydligen var det någon reservdel verkstaden måste beställa, och vi vet ju alla hur lång tid det kan ta ibland. Ny tid, torsdag klockan tre. Under helgen hade jag också upptäckt att den lucka som lämnades kvar vid besöket den 10 juni saknade handtag. Vilket gjorde mig lite orolig, eftersom även den orderbekräftelse jag hittade saknade notering om handtag. Men här kunde snickaren lugna mig. Detta monteras på plats, berättade han på sjungande finlandssvenska.

Så nu väntar jag med spänning på torsdagen. Kanske får jag mitt överskåp lagom till midsommar. Men jag tar absolut inget för givet.

 

Hem