Juni2008

Tisdag 3 juni

En morgonpromenad i ett försommarvarmt Gävle – något att eftersträva? Ja, ibland har man inget val. Min Avensis har långsamt närmat sig 10500-milsstrecket och därför hade jag beställt tid för en så kallad Mellanservice hos den lokala Toyotaverkstaden. Problemet var bara att Toyota är placerad kanske fyra kilometer från min arbetsplats, vilket kanske inte är så farligt. Om det inte är för det faktum att den aktuella vägsträckan är mycket osäker. Inte för att det springer omkring några Gävlerövare där och inte heller för att vägen är särskilt trafikerad. Nej, faktum är att det mest är att följa en cykelväg. Men det är där problemen uppstår. Den rätta gångvägen korsar nämligen många andra cykelvägar och riskerna för felval är stora. Och med mitt lokalsinne (läs brist på lokalsinne) så ökar sannolikheten till att jag någonstans kommer att ta fel väg till närmare 95 procent. Och denna dag var inget undantag. Jag kom in i ett villaområde, men gudskelov lyckades jag i fjärran få syn på en bekant OKQ8- mack. Alltså styrde jag stegen mot denna och därifrån tog närmaste vägen mot jobbet. Bara för att upptäcka att den sträcka som förra gången tog cirka 50 minuter, nu avklarades på dryga 40. Som sagt var är mitt lokalsinne inte det bästa.

När jag på eftermiddagen hämtade bilen, tog jag av tidsbrist bussen ut till förorten och dryga 2000 kronor fattigare (bör väl kanske förtydliga att det var bilservicen och inte bussbijetten som kostade 2000) kunde jag ratta en nyservad Toyota hemåt. Så nu är både jag och kärran redo för att åka söderut. På torsdag börjar nämligen min semester.

 

Torsdag 5 juni

Ute är det 25 grader, solen skiner från klarblå himmel och jag har just gått på min semester del ett. Livet är med andra ord helt OK.

Trots min numera aktningsvärda ålder är jag inte så rutinerad då det gäller semester. Mestadels har mina somrar bestått av sommarjobb, arbetslöshet och/eller sommarlov från studier. Men betald semester, det är ju någonting annat. Att få betalt då man är ledig, och dessutom extra mycket betalt.

Jag hade en 5 veckors industrisemester då jag jobbade på fabriken hemmavid. Dessutom lär jag väl tagit mig friheten lite då och då under min karriär på Västernorrlands Allehanda. Men sedan jag slutade där 1995 har det varit tunnsått om man undantar fjolåret.

Det är nog en av anledningarna till att jag har svårt att bara ta det lugnt en semesterdag. De känns ju så få (vilket är konstigt, eftersom jag ju faktiskt har sju veckor att ta ut varje år) och en semesterdag förlorad i inaktivitet är alltid en förlorad semesterdag. Därför åker jag nu söderut för att under två veckor hinna besöka Stockholm (två inbjudningar ligger och väntar), Roslagens pärla, Bergshamra Varv, Göteborg, Halmstad kanske Östergötland, Laholm och Malmö också. Dessutom midsommarfirande någonstans i Mellensverige. Allt för att den 23 juni återigen stiga in på jobbet så där lagom utarbetad.

 

Söndag 22 juni

Hemma igen efter ganska precis 17 dagar på resande fot. Bland annat Stockholm, Roslagen, Göteborg, Halmstad, Laholm och Kisa har besökts. Men framförallt har det varit 17 dygn utan stress. Jag har kört min bil i maklig takt och med åtskilliga stopp, jag har slagit mig ner på kaféer, druckit öl i den milda sommarkvällen, suttit i skuggan och läst en bok och inte minst träffat många trevliga människor. Alltså i stort sett ett skolexempel på en stärkande semester.

I och för sig måste jag väl villigt medge att det egentligen bara var 16 stressfria dagar. Den 17 dagen, alltså innevarande dag, innebar en smärre stresschock. Jag skulle skjutsa ner en kompis till Stockholms Centralstation, där han skulle ta ett tåg med avgång 14.25. Men vi tyckte att en trevlig midsommarhelg, borde avslutas i samma anda. Och vad är väl trevligare än att ta en kopp kaffe på ett kafé. Sagt och gjort. Vi åkte ner mot stadens centrum och efter ett ordentligt letande, som bland annat innebar en sväng ut mot Slussen, lyckades jag styra min bil in i ett parkeringshus beläget vid Sheraton. I och för sig så närmade sig parkeringsavgifterna ocker, men parkeringshusets fördel var att det inte låg långt ifrån Centralstationen. Alltså bordet detta borga för minimalt stress då kompisen efter fikat skulle ta sig till sitt tåg. Men ack vad vi bedrog oss.

Att parkera gick bra. För att inte tala om att ta sig ut ur p-huset och vidare till ett kafé vaktat av Nils Ferlin. Väl där avnjöt vi vår fika och en dryg halvtimme innan tågavgången började vår vandring mot bilen för att hämta kompisens packning. Då kom chocken. Den dörr som vi dryga timmen tidigare hade passerat igenom var lika låst som portarna till Fort Knox. Paniken spred sig, även andra dörrar in i p-huset verkade igenbommade. Vi lyckades få tag i en slipsbeklädd herre, som troligen bodde på Sheraton och här fanns hjälp att finna. Genom att slå en snabb kod öppnades dörren som genom ett trollslag, och vi kunde andas ut – trodde vi. Vår slipsbeklädde hjälte försvann uppåt mot Sheraton, medan vi småsprang ner mot garaget. Bara för att upptäcka att där fanns det ytterligare en dörr att forcera. Lika låst som den förra. Nu började paniken sprida sig ordentligt. För mig innebar i och för sig det hela, bara att parkeringsavgiften antagligen sköt i höjden, men för polaren stod ett missat tåg och väntade runt hörnet. Vi lyckades störa en kille i ett kontor, men han hade själv inte bil, så han kunde bara gissa var det fanns öppna dörrar. Vi sprang runt hörnet till en ny dörr, jag tyckte mig i hastigheten kunna läsa på någon skylt att man skulle använda koden till sitt kort (i mitt fall bensinkort) för att komma in, men stressen gjorde att jag aldrig hann läsa färdigt. Men då, som från ingenstans, dök en uniformsklädd och nyckelförsedd herre upp. Och vår fråga om hur i fanken man kom in i p-huset. Möttes med ett leende, och ett roat svar. ”Ja, det här är ju ett sätt”, sa han och låste upp. Vi var räddade. Snabbt sökte vi upp parkeringsplats nummer 77, körde ut i det fria i riktning mot centralstationen. 12 minuter över två styrde jag in min Avensis framför centralstationen, dubbelparkerade och kompisen kunde lättat ta sitt pick och pack och utan den mest akuta stressen ta sig mot rätt perrong. Och förhoppningsvis sitter han nu på ett av SJ:s tåg och utan stress betraktar sommarlandskapet utanför tågfönstret.

Vad dagspriset för en och en halv timmes inlåst bil i centrala Stockholm är? 96 kronor. Parkeringsbranschen måste vara lukrativ.

 

Måndag 23 juni

Första dagen efter semestern – en dag man helst vill slippa. Den började med att min klockradio inte började spela när den skulle börja att spela. Detta berodde i sin tur på att ljudet var nerskruvat till ett minimum på radion. Detta slutligen skyller jag, i brist på andra syndabockar, på några kompisar, som under min bortavaro hade lånat min lägenhet för nattvila innan de via Arlanda flög till soliga stränder. Troligen hade någon kommit åt reglaget. Nåväl, ingen skugga ska ju egentligen falla på dem. Jag har gjort samma sak vid ett flertal tillfällen själv. Nåväl, fem minuter efter det att klockradion satte igång med sin ljudlösa väckelsesång ringde min mobiltelefon. Nu dök under loppet av kanske fem sekunder fyra tankar upp i min huvudknopp.

Dessa var:

1.Vad f-n är det som låter

2.Klockradion har inte ringt – hjälp jag har försovit mig

3.Mobiltelefonen – nu ringer de från jobbet och frågar var tusan jag håller hus

4.Klockan är bara halv sju – så tidigt är ju ingen på jobbet. Och inte ens jag – faran kan blåsas över

Nu stapplar jag upp och hasar ut i vardagsrummet där min mobil finns. Enligt displayen kommer samtalet från min svåger. Men när jag svarar finns ingen där. Antagligen har han kommit åt någon knapp som ringt upp senast slagna nummer – och det råkade vara jag. Även om man bortser från att denna omedvetna handling troligen gjorde att jag slapp en kraftig försovning – en semester har ju en förmåga att förstöra dygnsrytmen – ska heller ingen skugga falla över min svåger. Detta form av bussamtal har jag också själv gjort flera gånger.

Sedan kom jag till ett jobb som var lite lätt kaotiskt. Mest på grund av svåra teknikproblem. Och det har väl hänt att jag orsakat sådana också någon gång. Men framförallt har jag lärt mig att inte hetsa upp mig alltför mycket. Teknikproblem – sådana har jag nämligen ständigt.

 

Tisdag 24 juni

Nu är sommaren här på allvar. Ikväll visades nämligen säsongens första avsnitt av ”Morden i Midsomer”.

Egentligen är det otroligt att engelsmännen lyckas göra en TV-produktion som i genomsnitt innehåller tre mord per avsnitt, så trivsamt och fullt av värme. Vi jämställda svenskar har tagit kommissarie Barnaby – en man som prioriterar sitt jobb framför sin fru, sin dotters bröllop och sedan länge planerade semestrar – till vårt hjärta. Han verkar ju så trevlig.

Hade amerikanerna gjort denna serie, hade den varit mörkt filmad, fullt av cyniska rollkaraktärer, tuffa humorlösa poliser och dessutom fylld med specialeffekter och sprutande blod.

Själv njuter jag allra mest av miljöskildringarna, något som engelsmännen är helt outstanding på. Under min arbetslösa tid fastnade jag ordentligt för en serie som heter ”Tillbaka till Aidensfield”. Egentligen en ganska oförarglig serie med ett ganska tunt manus, där landsortspolisen löser små mysterier medan de försöker få vardagen att fungera. Men handlingen utspelar sig i 50- och 60-talets engelska landsbygd och i bakgrunden spelas tidstypisk musik. Genialt. Och i går hade en annan engelsk kriminalserie säsongspremiär, nämligen ”Foyles War”. Här är handlingen förlagd till andra världskriget, återigen skildrat med samma fantastiska känsla för miljöskildring och tidsanda. Något som både svenska och amerikanska regissörer borde titta lite extra på.

 

Torsdag 26 juni

Med stappliga steg gav sig grabben, en krulltott på kanske tre år, ut bland bilarna på Statoilmacken. Jag följer med orolig blick hans färd ut bland bensinpumparna. Av reaktionen bland andra personer som stod i samma kö som jag, förstår jag att jag inte var den ende som hade lagt märke till den farliga promenaden. Men ingen gjorde något. Inte jag, inte killen framför mig, som jag ett tag trodde var grabbens far (det var nämligen denne mans oroliga blick som först gjorde mig medveten om pojken) och ingen av de alla bilister som stod och tankade sina bilar. Visst, jag kan ju alltid skylla på att jag hade famnen full med varor och en snabb tur ut till grabben hade antagligen lett till ett åtal för snatteri, men detta försvar är svagt. Jag lät min blick svepa runt i butikslokalen för att få syn på någon som möjligtvis kunde vara killens mor eller far. Men i kön stod det, förutom jag och killen framför mig, mest småtjejer som knappt passerat puberteten. Äntligen kom jag fram till kassan, och slängde till kassörskan en femtiolapp. Jag hade beslutat mig för att ingripa. Grabben hade nu ställt sig bredvid en Ford, vars ägare såg lite förvånad ut av den närgångna granskningen av hans kärra.

När jag får tag i min växel hör jag dock en kvinnoröst längst bak i kön som skriker ”vem har koll på Rasmus nu”, någonstans mumlas det ”Är det kanske han som står där ute” och grabbens mor ger ifrån sig ett tjut. På väg ut möter jag mor med sin som i famnen och hela macken kan andas ut.

Själv går jag ut till min cykel, äter min nyinköpta glass och börjar lite skamligt fundera över allas vår rädsla för att ingripa. Man vill ju inte lägga sig i…

 

Lördag 28 juni

Vad är det med dessa storpack? På midsommardagen var jag utskickad för att bland annat köpa en bit Västerbottensost, nära nog ett måste på midsommaraftonens middagsbord. Och visst hade den OBS-butik jag valt att besöka denna läckerhet, men döm om min förvåning då det visade sig att de bara hade osten i en storlek, cirka ett och ett halvt kilo. Även fast de hade någon form av kampanjpris på osten denna dag, så var priset för biten närmare 150 kronor. Men det var ju midsommarafton och…

Idag upprepades historien. Även denna gång var det Västerbottenost jag var ute efter, men nu den rivna sorten. Jag skulle göra en spenatpaj och då tänkte jag strö lite riven lagrad ost som extra krydda på toppen. Jag åkte ner till Maxi, bara för att upptäcka att denna butiks osthyllor hade antagit ett lätt öststatsutseende. Det var alltså mest tomt. Men visst fanns det Västerbotten, men inte i de vanliga 150-gramsförpackningarna, utan bara i halvkilosförpackningar. Även fast jag älskar Västerbottenost motsvarar väl detta ett halvårs konsumtion för mig. Men i valet mellan denna dyra men läckra ost och den betydligt billigare, men ack så smaklösa gratängosten, vann gourmanden i mig.

Så nu har jag 450 gram riven Västerbottenost i kylen och syrran har väl så där 750 gram hårdost i frysen. Så kan det bli.

Vid tillverkningen av pajen upptäckte jag att jag glömt att köpa ägg. Så jag drog som hastigast iväg till den närliggande Kvantum-butiken. Där kunde jag konstatera att de hade såväl 15 gram riven Västerbottenost, som halvkilos hårdost av samma märke. Men då var det ju liksom för sent.

 

Söndag 29 juni

Det här är historien om en t-shirts liv. Det började under tidigt 1990-tal. En krögare i Härnösand hade fått för sig att öka försäljningen av kaffedrinkar. Hans knep var en kaffedrink gav en t-shirt. Detta var naturligtvis ett erbjudande jag inte kunde säga nej till. Jag beställde snabbt en Irish Coffee och lika snabbt blev jag ägare till en vit t-shirt med texten Apotequet på både bröst och armar. Apotequet var förstås pubens namn och det var en av de mer populära utegångsställena i Härnösand på den här tiden. Inte minst för oss, ett antal hårt arbetande journalister som hade det gemensamt att vi gillade öl.

Sedan har den hängt med mig. Från början användes den väl till och med på jobbet, men ganska snart hade den degraderas till en arbets- och motionströja. Och ibland fick den väl agera undertröja under kalla vinterdagar.

Men idag tog det slut. Under en orienteringstur i skogarna runt Hemlingby i södra delarna av Gävle fastnade ena ärmen i en avbruten grankvist, det klassiska ljudet av vått tyg som slits sönder hördes och resultatet blev ett stort hål just över Apotequet-loggan på vänster arm.

Men 15 år är väl ändå en ganska respektabel livstid för en t-shirt med så tveksam tygkvalitet att en krogägare tyckte att det var en god affär att skicka med den tillsammans med en kaffedrink för under hundralappen. I och för sig vill jag minnas att samma pubägare även hade tröjor till de som hade gått igenom hela ställets öllista respektive whiskylista. Men å andra sidan blev detta en något dyrare tröja, då jag har för mig att i alla fall öllistan med råge översteg 50 sorter.

 

Måndag 30 juni

Med en besviken suck konstaterade jag att regnet hade upphört. Under dagen hade vår herre öppnat alla kranar på max och formligen vräkt ner vatten över Gävle. Men när jag skulle hem vid femtiden hade det minsann slutat. Inte idag heller, mumlade jag.

Nu är det inte någon masochistisk ådra som gör att jag inte hade något emot att regnet hade fortsatt ett tag till. Istället är det ekonomen i mig som gärna ser att mina investeringar lönar sig.

Det började i fredags. Efter jobbet gick jag och klippte mig. Då jag efter friseringen skulle cykla hemåt, ansåg han däruppe att nu var det dags att ge Gävle en riktig rotblöta. Och så pass väl utförde han sitt uppdrag att jag fick fly in på Systemet (det var ju fredag) och senare Clas Ohlsson för att inte drunkna. Väl inne på Clas Ohlsson sprang jag på en låda full med vita regnponchos för 19 kronor stycket. Med tanke på vädret utanför var ju detta det perfekta inköpet, så jag slog till, tog på mig ponchon och gick mot utgången. Naturligtvis hade det slutat regna och de enda vattendroppar som under cykelturen hem nådde fram till min poncho var de som blåste ner från några björkar i parken. När jag sedan kommit hem och hävt av mig min vita täckklädnad hörde jag hur det small till utanför min balkong och återigen vräkte regnet ner.

Detta, tillsammans med dagens händelser, får mig att fundera på om inte ponchon har vissa magiska krafter (är inte poncho från början ett indianskt klädesplagg???). Visst skyddar den mot regn, men inte på det sätt som man först tänker på.

 

 

Hem