juni2007

Lördag 2 juni

Nu har jag mött dem. Och även haft en rejäl dust med dem. Gästriklands ökända myggarmé håller just nu på med uppbyggnadsträningen inför sommarsäsongen 2007. Och idag hälsade jag på dem i Vårvik, strax söder om Gävle.

Anledningen till detta, inte helt igenom hjärtliga möte, var att jag beväpnad med karta och kompass (däremot ingen myggolja) hade tagit mig ut i skogen för att söka rätt på några rödvita kontroller som arrangörerna av Naturpasset hade satt ut. Och anledningen till att jag hade investerat 60 spänn på att köpa detta motionspaket var tudelad. Först är det fört att på ett naturligt sätt komma mig ut i den gästrikska naturen. Skogspromenader må vara vanligt förekommande i kontaktannonser, men de uppstår inte så där vansinnigt naturligt i verkliga livet. Den andra orsaken till mitt motionsorienterande är naturligtvis att på ett trevligt sätt lura kroppen att genomföra motionspass.

Nåväl, jag kunde konstatera att jag var lika populär bland de gävleborgska myggorna som de västerbottniska. Den enda som inte verkade falla för min charm var en myra som gav min nacke ett rejält bett.

 

Söndag 3 juni

Har man inga problem, får man väl skaffa sig sådana. Under min söndagstur på cykel kände jag att lufttrycket i mina däck var en aning lågt. Så jag svängde in på OKQ8-stationen på söder. Lite fram och lite bak, en smal sak. Men att det går något fortare att pumpa ett däck med mackens pump jämfört med min fotpump var helt tydligt. Däcken blev stenhårda på bara några sekunder. Men vad fasen, det innebär ju bara att det blir mindre tungt att cykla. Trodde jag. I alla fall tills jag passerade det närliggande övergångsstället och en smäll modell högre ekade mellan husen. Skottlossning på blanka söndagsförmiddagen? Nej. Ett exploderande framdäck? Ja.

Så nu står min cykel lutade mot en transformatorstation i stadens sydligare delar, och jag funderar på hur jag lättast ska få den därifrån, och hur jag med minsta antalet svordomar ska lyckas montera på en ny innerslang.

 

Måndag 4 juni

“In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes”. Ett klassiskt uttalande av Andy Warhol. Och visst fick han sina 15 minuter och det med råge, den 29-åring som iklädd en dansk landslagströja försökte att knocka den tyske domaren i EM-kvalfighten på Parken i Köpenhamn.

Men troligtvis hade denne man helst varit utan denna berömmelse. Hans baksmälla i går torde tillhöra världshistoriens mest ångestladdade. Han vaknade upp till en lynchstämning av sällan skådat slag. På några minuter lyckades han bli Danmarks mest hatade person, och om det sammankallats till offentlig stening i centrala Köpenhamn har han väl antagligen aldrig kommit levande därifrån. I Sverige öser kolumnister galla över den lönnfete dansken som förstörde fotbollsfesten. Och det är här jag börjar bli lite illamående av det hela. Visst, det han gjorde den där lördagskvällen var förkastligt, men det kan till viss del förklaras av att han handlade i affekt och att allt för många danska öl gjort att han helt tappat omdömet. Men vad har hans vikt med det hela att göra? Det enda som möjligtvis vikten tillför att denna ger mobbarna en anledning till att ge honom extra många käftsmällar, precis som mobbare i alla tider har hittat irrelevanta fysiska egenskaper hos sina offer.

Men det finns också en annan aspekt i det hela, en aspekt som jag tror vi mer och mer börjar importera från USA, allt förstärkt med de populära bantningsprogrammen i dokusåpaformat som har ersatt ”Big Brother” och ”Villa Medusa”. Nämligen det att övervikt i sig är en dålig egenskap. Som om övervikten gör de feta till dåliga människor.

Det fanns en tid då fetknopparna tillhörde landets stora hjältar. Sune Mangs, Roffe Bengtsson, Beppe Wolgers och Sonja Hedenbratt. De var livsnjutarna, de som satt sig över alla skönhetsideal och levde för att roa oss och få oss att känna hur härligt livet ändå är. Var är de nu? Sedan Peter Harryson försvann från rutan så är väl en nedbantad Ingvar Oldsberg det tjockaste som släpps fram. Nu är det de tjocka som står för de onda. Och det är här det amerikanska kommer fram. För i amerikanska filmer och serier är det inte de feta som är de mobbade, de är de som är mobbaren.

Och så är det tydligen även bland fotbollspubliken. Det är vår 29-årings kroppshydda som gjorde att han sprang in på planen, punkt slut. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att det var hans kroppshydda som gjorde att han, efter sina enligt egen utsago 15-20 öl, inte låg utslagen på någon undanskymd plats. Själv tyckte jag redan att de två ölen jag drack i fredags fick mig att känna lite småvinglig under min promenad hem. Vår vän gjorde sin tjurrusning inpå planen i stort sett helt utan onödiga svängar, så jag tvivlar lite på hans uppgifter om sin konsumtion. Men det är ju en helt annan historia.

 

Torsdag 7 juni

Jag har blivit med tidning. Och inte blev det någon kostsam historia heller. Min betalning består av ett löfte om att jag vid den tre månader långa prenumerationens slut fylla i en enkät om vad jag tyckte om tidningen. Och jag brukar ju tycka om att tycka, så det lär nog inte vara någon större uppoffring. Tidningen som stod för detta gentila erbjudanden var Arbetarbladet, stans andratidning (men som på så många andra håll numera har andratidningens journalistiska material stora likheter med den större konkurrentens).

Det enda problemet med det hela är väl att jag måste försöka komma ihåg att stänga sovrumsdörren. I morse dundrade det till i hallen vid halv sex-tiden. För sent för att man utan försovar-ångest ska kunna somna om. Och för tidigt för att man kan gå upp, utan att somna om framför nyhetsmorgon på TV.

 

Lördag 9 juni

Tjejer med lätta vita kreationer, killar med mörka kostymer och slips och lägg därtill massvis med vita hattar. Studenten är här – denna orgie i framtidstro (?), champagnedrickande och lite lätt patetiska skyltar med den nybakade studenten som tvååring. I Gävle var det torsdagen och fredagen som var de stora studentdagarna och jag kan lugnt konstatera att det mesta är sig likt. Kanske var det inte så många mörka kostymer, då jag tog studenten på Östra Gymnasiet i Umeå den där junidagen 1982. Jag vill nämligen minnas att då var de mer årstidskorrekta ljusa varianterna som gällde. Jag tror jag var den ende i klassen som faktiskt hade på mig en mörk kostym. Och till på köpet en manchesterkostym.

Men något jag saknade här i Gävle var traktorsläpen med skrålande ungdomar, som försökte komma ihåg hur studentsången gick. I och för sig gjorde jag ingen aktiv sökning efter dessa fordon, men jag har ändå under dessa två dagar rört mig lite i de centrala delarna av staden, men inget traktorsläp någonstans. Boende vid strategiska platser har vittnat om att skrålandet finns kvar, men ingen verkar minnas något traktorsläp. Inte heller i tidningens reportage från firandet finns något traktorsläp. Kan det vara så att överheten (polis och skolledning) förbjudit detta klassiska, men kanske lite farliga, fordon? Eller är det så att det inte ingår i studentseden här i Gävle? Och så kan ju det minskande antalet verksamma bönder, med traktorer i sin fordonspark, kanske ha satt sina spår? Men detta problem löstes i Umeå med att stans största traktorförsäljare såg en möjlighet att göra sig en extra hacka och samtidigt få lite reklam för sina produkter. De hyrde helt sonika ut traktorekipage till hugade klasser. Och även om de flesta ekipage såg förvillande lika ut, så fanns de i alla fall där. Men i Gävle – nada. Här fick vi hålla oss till godo med cabrioleter där ungdomarna satt uppe på baksätets rygg (säger man så). Som om nu inte detta skulle vara trafikfarligt, inte minst med tanke på champagnefrukost och svalkande ölförtäring.

 

Lördag 16 juni

Eftersom jag tänkt mig ägna en del av dagen till närturism, så stod jag i förmiddags framför disken vid Gävle turistbyurå. Tanken var att jag skulle hämta en karta över Gästrikland, ja, helst hela Gävleborg.

Därför var det kanske inte så konstigt att jag först inte kunde ta in det besked som turistinformatören gav på min enkla fråga ”har ni någon länskarta?”. Nej, sa hon. Hade jag hört rätt? Och hade hon uppfattat min fråga rätt? Under tiden jag funderade på detta utvecklade hon sitt svar, eftersom hon såg att min förvåning var stor. ”Jag tror eventuellt att det är på gång någon. Tidigare fanns det en i broschyren, men den har de tagit bort. Så av den anledningen misstänker jag att de håller på att ta fram en ny.”

Att Gävleborgs turistmyndigheter inte lyckas ta fram en karta över länet är väl närmast att beteckna som en skandal. Inte minst med tanke på att nästa vecka är den första stora semesterveckan i landet. Så besökare som vill besöka länet gör det klokast i att planera sin resa väl, annars är risken stor att man får ägna den största delen av besöket till att försöka undvika att köra vilse.

Själv går jag och väntar på att Gävle ska ta fram en ny cykelkarta över staden. En sådan har tydligen varit på gång i tio år. Tio år som inneburit att stadens cykelbanenät ändrats ganska påtagligt.

 

Söndag 17 juni

Stackars lilla rika flicka. Den senaste tidens kioskvältare (=pseudonyhet) är att Paris Hilton, hotellarvtagerska, dokusåpakändis och sexobjekt, hamnat i finkan. Och inte nog med det. Hon måste ha fängelsets orangefärgade uniform på sig. Inte konstigt att hon bröt ihop. Hennes psykiska tillstånd var så pass allvarligt (om detta berodde på klädesplagget eller själva inlåsningen är svårt att säga) att hon fick spendera några av straffdagarna på hemmaplan. Men som vanligt är det vid fängelsestraff inte bara fången själv som drabbas, utan även de närmaste. Sålunda lär Paris syster ha brutit ihop när hon besökte syrran i fängelset. Ska man tro tidningarna berodde det på att han inte kunde se sin syster i orange. Så stackars lilla rika flickas familj. Hur kan världen vara så grym. Att sedan Paris´ brott var att hon körde bil i berusat tillstånd, något jag personligen anser vara att likställa med dråpförsök, glömmer vi lätt bort.

 

Tisdag 19 juni

Senaste gången jag var tillnärmelsevis lika blöt var väl när jag i sex-sju-årsåldern hade drullat i spat i ett båthus i Roslagen. Ej simkunnig och ej flytvästbeklädd hade min jakt efter storaborren fått mig at ta ett snedsteg och jag trillade i (bör nämnas att vattendjupet säkert var närmare två meter och jag bottnade alltså inte).

Men igår var det alltså dags för en riktig nilssonsk rotblöta igen. Platsen denna gång var Strömvallens ståplatsläktare i Gävle. Jag befann mig där i akt och mening att avnjuta den allsvenska fotbollsmatchen mellan Gefle IF och Solna AIK och trots ett lite osäkert väder tidigare under dagen var jag övertygad om att det regnuppehåll som rådde när jag gav mig hemifrån, skulle hålla i sig åtminstone två timmar till. Detta grundade jag på två saker. Först det rent vetenskapliga. SMHI:s representant hade under morgonens lokalnyheter lovat att det skulle skina upp framåt kvällen. Den andra orsaken var rent erfarenhetsmässig. Jag hade trots en viss tidsbrist vänt tillbaka upp i lägenheten för att hämta mitt paraply. Och jag lever med övertygelsen, med paraply – inget regn, utan paraply – spöregn. Dessutom borde ju det faktum att jag vände om för att hämta paraplyet ytterligare motsäga alla teorier om nederbörd.

Men tio minuter in på matchen började det småregna och ytterligare fem minuter senare öste det ner. Och så fortsatte det. Det mest ironiska med situationen var nog att det medhavda paraplyet egentligen inte fyllde någon funktion. Det går nämligen inte att med livet i behåll fälla upp ett paraply på en nästintill fullsatt ståplatsläktare…

I halvtid kunde jag dock fälla upp paraplyet och när jag med en korv i ena handen och paraplyet i den andra stillade min kvällshunger försökte jag slå vad med min kompis om att det skulle klarna upp ungefär samtidigt som det var dags för hemgång.

Tyvärr så tog han aldrig vadet. För att i den 85:e minuten slutade det plötsligt att regna och när slutsignalen ljöd gjorde faktiskt solen tappra försök att titta fram bakom molnen. Men det var så dags nu. Jag var plaskblöt. Min jacka hade visat klara tendenser till att bli svamp i sitt nästa liv och jag lovar, vätan hade trängt sig ända in på skelettet.

Efter plasket i båthuset blev det ett dopp i badkaret (trots att jag ivrigt hävdade att jag redan hade badat) och min moster bjöd på varmkorv. I går avstod jag från kvällsduschen (man har ju numera lite mer makt över sina egna handlingar) och drack en kopp te (korv hade jag ju redan ätit). Och bägge gångerna spred sig en overklig känsla av välbefinnande genom min kropp.

 

Onsdag 20 juni

Det tog lite tid, men nu har jag kompletterat min sida om London med två färska (om man nu kan kalla närmare fyra månader för färskt) bilder från mitt senaste besök i emperiets huvudstad. Ta en titt på sidan genom att klicka här, och försök sedan lista ut vilka två bilder som är nya.

 

Söndag 24 juni

Regn nästan hela midsommarhelgen och dessutom ont i höften nästan lika länge (undrar om det är reumatism… men mer troligt är ju en något ovarsam duschning, vilken mynnade ut i några onaturliga rörelser för att undvika ett stjärnfall). Så jag har haft roligare midsomrar. Och vad gör man då för att slå ihjäl tiden, då man både av fysikaliska och vädermässiga orsaker inte kan/vill lämna lägenheten för några längre eskapader. Jo, man ser film. Tyvärr har väl det här med kvalitetsfilm inte varit reklamkanalernas starka sida i helgen. De senaste två kvällarna har jag genomlidit tre filmer (alla naturligtvis amerikanska) som Oscarsjuryn troligen aldrig brydde sig om att se.

Det började med Eurotrip, en i och för sig emellanåt lite skruvad, historia om fyra amerikanska ungdomar som firar sin examen med att åka runt Europa på jakt efter en tysk emejlflirt. Filmen räddas dock av att Vinnie Jones, den gamle Holmsunds-liraren, dyker upp som ett vildsint Manchester United-fans.

Film nummer två var Sudden Death och den hade jag faktiskt sett förut och att jag återigen tog mig genom den, måste bero på mitt stora hockeyintresse. Art Van Damme spelar brandmannen som på egen hand stoppar ett helt gäng med terrorister som tagit vicepresidenten som gisslan mitt under en avgörande Stanley Cup-final. Bästa skådespelarinsatsen var nog Pittsburg-spelaren Luc Robitaille, som kvitterade med en halv sekund kvar och därmed förlängde filmen med en halvtimme. Hur som helst får filmen Die Hard-filmerna att se ut som mästerverk.

Nåväl, helgen avslutades med Gigli, där kärleksparet Ben Affleck och Jennifer Lopez spelar mot varandra (som gangsters). Kan väl nämna att både Ben, Jennifer och regissören Martin Brest vann varsin Razzie (kalkonfilmernas motsvarighet till Oscars) för sina insatser.

Så efter den här helgen funderar jag helt allvarligt på att köpa någon DVD-box med alla Polisskolanfilmer. Vilken höjdarkväll det skulle bli…

 

Torsdag 28 juni

Nu är det bara en halv dag kvar till jag går på min första riktiga sommarsemester på säkert tio år. Året jag jobbade på Hallandsposten (1995) hade jag några veckor och jag vill också minnas att jag fick några veckor under min första sejour på Laholms Tidning (1997), även fast jag då tog ut det mesta under våren. Men annars har mina somrar det senaste decenniet mest bestått av en blandning av arbetslöshet, sommarjobb och sommarlov. Men nu är det alltså dags igen. I och för sig mjukstartar jag med att bara ta en vecka i första rundan, men det kan kanske vara lagom.

Värre är det dock att det verkar jag börjar plocka upp min ungdoms vanor. Alltså när det vankas ledighet i form av semester, julledighet eller liknande, så kommer bacillerna och krämporna krypande. I dag vaknade jag upp med lite lätt ont i halsen och dessutom har jag under dagen drabbats av kraftigt magont. Det senare skyller jag dock på den nektarin, i påbörjad förruttnelse, som jag satt i mig i morse och när det gäller halsontet håller jag för närvarande på att bekämpa ner det med esperitox kombinerat med Treo (för den lilla huvudvärk som dagens arbete förde med sig).

 

 

Hem