Semesterblogg 2015
Blåklocka

Semesterblogg 2015

 

Lördag 18 juli

Välkommen till min semesterblogg anno 2015. Tanken med denna är först och främst att jag själv ska minnas vad fasen jag tog mig till denna alltför korta ledighet. Något i stil med Norgeresan ifjol. Sedan är det ju trevligt att kunna dela med sig av stora och små händelser bland mygg, soliga utecaféer och förhoppningsvis ljumma sommarkvällar. Om någon nu är intresserad...

Och jag vet - min semester har officiellt inte börja än. Det är fortfarande bara en vanlig helgledighet. Kanske var det därför det regnade i morse. Och det var kanske därför jag smet upp på jobbet ett slag, dock enbart för att hämta det schema jag glömde där i går eftermiddag. Även om det nu känns avlägset så kan det ju vara bra att veta när jag börjar jobba den där förhatliga måndagen andra veckan i augusti.

För närvarande har jag dock förträngt allt som har med jobbschema att göra. Och vad gäller morgonens regn hade det upphört då jag väl gnuggat morgontröttheten ur ögonen. Nere på stan hann jag också med att köpa ett solglasögonfodral på Åhléns (det verkar dock som om Åhléns inköpare i det närmaste förträngt att de faktiskt kan ha manliga kunder också - något för Jämo, kanske) och sedan naturligtvis en fika.

Jag sjönk ner i den otroligt mjuka, men kanske lite låga, fåtöljen på Lido, läste några sidor ur Jan Guillous epos Brobryggarna (dock börjar sådant bli smärtsamt numera om jag inte har läsglasögonen med - men jag skyller på det dunkla ljuset). Sedan diskuterade jag en del med Majken, en tjej i kanske femårsåldern, runt ämnet jukebox, och varför den de har på Lido var trasig. Och var den verkligen trasig - det rann ju fortfarande vatten (?) i den. Tyvärr är jag ju en teknisk analfabet av sällan skådat slag, så mina svar blev en aning svävande. Men flickebarnet verkade inte misströsta för det, hennes föräldrar hade ju bestämt att nu väntade bad. Med tanke på det mulna vädret antagligen i bassäng.

Något badning hade dock inte jag att se fram emot. Däremot tvättning. Och här sitter jag nu. Om tio minuter ska jag ta mig ut till tvättstugan för att hänga tvätt. Och sedan måste jag börja fundera på vad jag behöver ha med mig när jag i morgon planerar att lämna hemmet för att (troligen) inte återkomma förrän den där ångestladdade söndagen före den förhatliga måndagen andra veckan i augusti.

 

Almunge station

Söndag 19 juli

Ska man köra mellan Gävle och Stockholm kan man välja att åka E4 söderut. Snabbt, tråkigt och köbildning sista biten.

Man kan också försöka att hitta en alternativ väg. I dag valde jag det senare.

Den naturligaste vägen att välja i detta fall är helt enkelt att köra gamla E 4 från Gävle för att sedan åka ut mot kusten till Östhammar och vända neråt mot Norrtälje. Men hur trevlig den vägen än må vara så är känslan att jag kan den nu. Åkte där senast i påskas.

Så jag bestämde att det var dags att pröva nåt nytt. En sak jag älskar med Uppland är nämligen de små, smala och asfalterade vägarna som ringlar genom landskapet. För en norrlänning som mest är van vid grusvägat märkta av tjällosning så är detta himmelriket. Det är nästan så att man önskar att man skulle ha varit motorcykelfantast.

Så därför har jag idag passerat samhällen som Österbybruk, Alunda, Almunge, Edsbro och Rimbo. Platser där jag, med undantag av Rimbo, mig veterligt aldrig satt min fot tidigare. Men platser som ändå känns nära, med tanke på mina uppländska rötter. Jag har passerat skyltar till rikskända småorter som Knutby och Gottröra. för att inte tala om Solvalla (!), även om jag tvivlar på att alltför många travhästar kämpat om storkovan där...

Att jag sedan i Almunge hittade en pitoresk liten järnvägsstation med ett pitoreskt litet järnvägscafé är bara en naturlig följd av mitt irrande (dock naturligtvis med lite hjälp av allehanda appar och gps). Lyckades till och med fraternisera med en klassisk rälsbuss på väg till Uppsala.

Så visst kan man tycka att årets versioin av den svenska sommaren är lite B, men Sverige är ändå fantastisk- Och får man dessutom avsluta dagen med att med en filt över knäna blicka ut över Drevvikens spegelblanka vattenyta efter att ha inmundigat en härlig fjärilskotlett, lite vin och trevligt sällskap så är lyckan total. Och i morgon börjar semestern även officiellt...

 

Måndag 20 juli

På ett sett verkar det lättare att få tag på att trevligt fikaställe ute på den uppländska landsbygden än inne i de centrtala delarna av vår huvudstad. I alla fall så här i semestertider. Beväpnad med appen cafékartan.se och stigfinnarappen Hitta.se skulle jag nämligen idag försöka hitta något ännu av mig outforskat kafé/konditori. Och min jakt började på Söder. Detta eldorado för nöjeslystna stockholmare. Och känslan är dessutom att det är ganska cafétätt. Första testet var Madeleines café på Kvarngatan. Ett café med många goda vitsord. Men när jag kom fram var det mer än tillbommat. Dessutom verkade det ha bytt namn.

Nästa försök var Chic konditori vid Mariatorget. Där hade de fäst en stor skylt på dörren som formligen skrek ut ordet semesterstängt. Då ledsnade jag totalt på Söder. Och en tanke hade dykt upp i mitt huvud. Tössebageriet. På Karlavägen. På Östermalm. En måndag i juli borde man väl få plats där.

Tösse blev Sverigekänd i vintras, då konditorn där tog fram wrapsemlan, vårens hippaste bakverk. Något som också hade nåt mina öron. Tog mig faktiskt ut dit i mars/april någongång, Men en trängsel, ovanlig att hitta på ett vanligt cafe. Så jag vände i dörren. Idag var det istället ytterligare en lapp som fick mig att vända - här hade man slagit på stort och påstod att det var sommarstängt.

I våras blev min räddning Karla café, som även det ligger på Karlavägen. Och så blev det även idag. Och otroligt nog hade då det mulna vädret ledsnat och en värmande sol trängde fram och lockade ut cafébesökarna (däribland undertecknad) till de bord som hade slängts ut på trottoaren. Gissa om min blåbärspaj och min capuccino smakade bra... Trots att den relativt livligt trafikerade Karlavägen bara passerade en meter från mitt bord.

 

Tisdag 21 juli

Allsång på Skansen, Wiehe och Jönsson

Allsång på Skansen. Det svenskaste av svenska. Måste upplevas. Annars är det svenska medborgarskapet i fara. Och då talar jag inte om en timmes slötittande på kvällen. Nej, här är det Allsång all in som gäller. I alla fall om man ska lyssna på min polare P. Så redan strax efter Skansen slagit upp portarna klockan tio denna tisdag, betalade jag de 170 kronorna i entrén, tog rulltrappan uppför berget och letade mig mot Solidenscenen. Där på strategiskt utvalda platser satt redan P & R och väntade. Sedan följde åtskilliga timmar med kaffedrickande, repetitionskollande, fotograferande samt vaktande av platserna, Inte minst då den fjärde platsen i sällskapet som var vikt för min syster som skulle dyka upp då banken stängt.

Under hela den långa väntan skickade vi en tacksamhetens tanke åt han där uppe som avstod från att släppa lös det utlovade regnvädret. Viss kom det något enstaka stänk, men det kändes ju knappt.

Strax efter fem var det så äntligen dags för genrepet, Knappt hade den första tonen slagits an, förrän himlens portar öppnade sig. Och nu talar vi inte längre om något lättare duggregn. Vi talar rotblöta.

Nåväl under andra halvan av genrepet började trots allt regnet avta och när genrepet var klart hade regnet i det närmaste upphört.

Men trots detta tillbringade vi den närmsta tiden i den närliggande restaurangen, mest för att värma oss. Vi hittade min syster, vi lät oss bli fotograferade av restaurangen och vi noterade med glädje att folket i korvkön utanför hade fällt ner paraplyerna.

Ut igen. Direktsändningen ska starta, första ackordet slås an och himlen öppnar sig. Sedan regnar det kraftigt tills dess det ska sjungas allsång till Gyllene Tiders slagdänga "Sommartider". Då kom skyfallet. Min gamla blåa regnrock får gölra skäl för namnet, syrran får sjunga till Luffarevisan, jag får mina 15 sekunder av fame, programmets sista låt klingar ut - och i samma sekund slutar det att regna.

En glädjens dag alltså. På ytan...

Någon timme efter vi satt oss ner på de taktiskt utvalda platserna ringer en av SU Gävles sektionschefer. Han ber om ursäkt att han stör på semestern och redan då vet jag varför han ringer.

Igår, måndag, avled en av mina arbetskamrater. Jenny hade förlorat kampen mot cancern. Allt annat blir plötsligt fjuttigt. Småbarnsmamman Jenny, den fantastiska arbetskamraten, vännen och människan Jenny blev bara drygt 40 år. Och här satt jag och funderade över om vi skulle slippa regnet.

Jag minns när vi sågs för sista gången. Jenny tittade upp på jobbet tillsammens med sin son. Det var en fredag eftermiddag, de flesta hade redan åkt hem för helgfirandet. Tror att du Jenny tyckte det bar jobbigt att träffa allt för mycket folk. Vi som var kvar satte oss i en ring på golvet och pratade om allt och inget, medan din son sprang runt i denna ring och charmade alla som kom i hans väg. Det enda jag ville var att ge dig en stor kram, men det gick inte. Smittorísken. De behandlingar du genomgick hade gjort dig känslig för infektioner.

Sedan har jag enbart fått följa din kamp genom din blogg. Men jag ska erkänna, jag har inte läst den så ofta. Har helt enkelt inte orkat. Varför, varför, varför????

Varför drabbar sånt här alltrid de goda människorna.

Inte konstigt att änglarna grät idag. Ja, det räcker inte - De storbölade. Och jag misstycker inte en enda sekund att det gjorde mig dyngsur.

Vila i frid Jenny. Du har gjort skillnad.

 

Onsdag 22 juli

För att citera den nyligen bortgångna Robban Broberg - Stan är full av vatten. Och detta måste utnyttjas på bästa sätt. Därför bestod dagen till stor del av en båttur med ångfartyget Storskär. Färden bestod av en 3,5 timmars rundtur bland annat med stopp i Vaxholm. Och på tre och en halv timme hinner man ju med en del. Exempelvis en ångbåtslunch med tillhörande sill och nubbe. Och dessutom lite meditativt skärgårdsliv.

Och kvällen ägnades sedan åt ett besök hos nyblivna villaägare i Södertälje. Doktorns dotter och hennes sambo bjöd på rökta räkor, lite annan skaffning med skaldjurstema, vitt vin, kaffe och whisky. Inte klokt vad man kan må bra ibland. Och ånyo fuinderar man på hur i helsicke det kan finnas så mycket trevligt folk på den här planeten. Och det var så trevligt att jag glömde kameran där. Men det ordnar sig. Dock är detta anledningen till att dagens epos är bildlöst.

 

Torsdag 23 juli

Min kamera har som jag antydde i gårdagens inlägg tillbringat natten i Södertälje. Dessutom har den fått åka sopbil i trakterna runt Sundbyberg. Därvidlag är den ju mer berest än vad jag är. Detta hade också till följd att jag tillbringat en stor del av dagen på jakt efter denna, för mig så viktiga, tingest.

Anledningen till sopbilsturen är att doktorns dotters sambo jobbar i sopåkarbranschen. Och uppgörelsen var att han kunde ta med sig kameran när han åkte till jobbet i morse. Och tydligen var det Sumpan och där närliggande platser som gällde idag. Men Stockholms sopor hamnar tydligen till slut i Högdalen och det låg bättre till för mig. Så jag begav mig dit.

En annan anledning till att Högdalen lockade var att syrran med familj bodde där i mitten av 1990-talet så det var en liten nostalgitripp jag gav mig ut på. Inte minst minns jag då min far, hemmansägaren och skogsarbetaren, åkte tunnelbanan ut till Högdalen (tror han åkte några stationer), bärandes en Husqvarna grästrimmer (röjsåg????). Vet inte riktigt i vilket sammanhang detta skedde, men tror möjligtvis det var en present från honom och min mor. Syrran skulle bli med villa. Hur som helst måste det ha varit en syn för gudar. Att han inte blev stoppad av någon illvillig vakt eller liknande. Men det var ju före terrorhot och liknande.

Har säkert druckit capuccino i Högdalens centrum också. Och om inte - nu har jag i alla fall gjort det. Upptäckte dessutom att precis som Sikeå Hamn har Högdalen en butik som heter Andra Varvet. Konstaterade att till och med priserna på loppisprylar verkar högre i Stockholm.

Så egentligen gjorde det inte så mycket att leveransen av kameran dröjde en timme löängre än beräknat. Det gick ingen nöd på mig.

Sedan ner på stan för två ytterligare koppar kaffe. En av rent akuta skäl (hunger) nere på Centralstation och den andra av rent sociala skäl på Vetekatten.

 

Konditori Lyran

Fredag 24 juli

Äntligen kom den då, solen. Visst blåste det kallt i skuggan på Lyrans balkong och visst gjorde någrta stackmoln sitt bästa för att förstöra kvällsutflykten på Drevviken, men ändå. Dagens vinnare var trots allt solen.

Och idag passade det extra bra - jag hade nämligen proklamerat en slappardag. Vilket innebar en del bokläsning på altanen varvat med en sväng till Konditoriet Lyran i Skärholmen. Där intogs en Budapestbakelse samtidigt som jag blickade ut över Mälarens vatten där fritidsbåtarna var en skön kontrast till det stressade stadsliv som man kunde ana sig till i fjärran.

Kvällen ägnades sedan åt en roddtur ut på Drevviken och en picknick på en undanskymd badstrand. På väg ut passerade vi en svanfamilj som samlade kraft på en klippa, väl ute vid badplatsen blev jag vittne till en ordentlig uppgörelse mellan två änder, kanske hannar som hade fattat tycke för samma hona.

Men den zoologiska höjdpunkten var ändå att jag såg inte bara en, utan troligen två, bävrar. Den första visade svansen tio meter framför våran roddbåt. Lite osäker observation är dock detta. Det kan ju också varit en säl (men det finns inga sälar i Drevviken) eller en gammelgädda (men finns det verkligen så stora gäddor i denna sjö?).

Men för den andra observationen är dock alla tvivel undanröjda. När vi efter roddturen beundrade solnedgången från en klippa i det närliggande naturreservatet simmade plötsligt bävern lungt och stilla bara någon meter från klippan. Sedan kunde vi följa djurets fortsätta färd över till den andra sidan.

Och sedan var det bara för oss att fortsätta att njuta av den fantastiska solnedgången. Det enda som irriterade mig var att kameran låg kvar på bordet inne i villan och att batteriet på mobiltelefonen i princip var urladdat. Det fanns i alla fall inte tillräckligt med ström för ett stämningsfullt foto.

 

Helsingfors järnvägsstation

Lördag 25 juli

Plötsligt var det sommar på syrrans altan. Men enligt väderrapporterna skulle det vara oväder, eller i alla fall regnväder i antågande. Så jag flydde till Helsingfors. Kan tyckas vara ett ganska fjuttigt hopp över Bottenviken, men jag klarade mig från regnet. I alla fall så här långt (i morgon är en annan dag). Hur det sedan är i gamla Svedala har jag dålig koll på.

Finland tog då i alla fall emot den här väderflyktingen på allra bästa sätt. Först hände det unika (troligtvis once in a lifetime) att min väska kom allra först på bagagebandet. Hur är det överhuvudtaget möjligt... Sedan spelade de goa finnarna fågelsång för mig på flygplatsens toalett. Att de dessutom för en knapp månad sedan startade en ringlinje med tåg som gör att man snabbt och enkelt kommer rakt in i smeten kanske inte är ett utslag över att de visste att jag skulle komma på besök (det visste jag ju inte ens själv för en vecka sedan) men man kan ju låtsas.

Efter att tagit en taxi till hotellet Holiday Inn West och checkat in i vederbörlig ordning, tog jag mig en promenad de cirka två kilometrarna tillbaka till centrum, i det här fallet Centralstationen. På vägen ner började jag undra i vilket sundens näste jag egentligen har hamnat. För på en uteservering såg jag till min förvåning ett bord som befolkades (?) av två stycken uppblåsbara Barbaras. Och varsin öl verkade dessa bargäster också ha serverats. Misstänker starkt att grabbgänget vid bordet intill hade något att göra med det hela.

Det hade sagts mig att det var sista kvällen för Helsingfors ölfestival, något som kanske borde undersökas lite närmare. Men denna tillställning såg mer ut som en liten avslagen svensk stadsfest med öltält och öl ur plastmuggar. Långt ifrån min "cup of tea", ja inte ens min "glass of beer". Dessutom var det en ganska lång kö för att bara ta sig in på området. Så jag gjorde bara en vandring runt området. Minnet av detta var mest en lite försiktig stank av spyor så jag var nöjd med mitt tidigare beslut.

I stället slank jag in på en pub som förvånansvärt (i alla fall för en svensk) nog inte serverade någon mat. Jag lovade bartendern att jag skulle återvända och hamnade sedermera på en italiensk restaurang. Där blev det bruschetta med rejält med mozerellaost (bara denna anrättning räckte för att jag skulle bli mätt) och en pasta. Avrundade med en espresso som de glömde ta betalt för. Gav å andra sidan fem euro i dricks för den utmärkta servicen så det torde väl gått ungefär jämnt ut.

Återvände så till puben utan mat och gjorde vad man skulle göra där, nämligen beställde en oulot (öl). Kunde då konstatera något jag egentligen redan visste. Finland svar på Pripps blå, Koff, tillhör inte precis ölens Rolls Royce.

Kvällen avslutades med att jag strosade efter Esplanaden som går från färjehamnen. En härligt ljummen sommarkväll och ungdomarna (och några lite äldre föredettingar) satt på bänkarna med företrädessvis en Koff i handen. Men stökigt var det inte utan en lugn harmonisk stämning vilade över utelivet. Överhuvudtaget verkar stämningen i Helsingfors vara mycket mer avstressad än den som råder i Stockholm. Och jag vandrar mycket hellre genom Helsingfors en ljummen lördagkväll än jag passerar Stotorget i Gävle en vanlig vardagskväll.

 

Söndag 26 juli

Sveaborg

Detta med tidsskillnader. Slog mig just ner för att se kvällens avsnitt av Beck som avkoppling (jo, hotellet har TV 4...), bara för att upptäcka att det tydligen är en timme tills programmet börjar. Får väl blogga lite grann istället.

Dagen började i väta. Eftersom inte frukost ingick i det pris jag betalat för hotellrummet måste jag dessutom pallra mig ned mot stan för att hitta någon kopp kaffe eller nåt. Döm om min förvåning då jag passerar en restaurang som faktiskt erbjuder frukostbuffé för 7,50 euro - bara knappa hälften av vad frukosten skulle ha kostat mig på hotellet om jag valt alternativet "breakfast included". Det visar sig nämligen att om man som ensamresenär bestället ett dubbelrum (de flesta hotell har ju inget annat) så tar de ut frukostpriser för två. Jag har antagligen hållit många hotellägare under armarna, inte minst med tanke på att jag egentligen är en ganska dålig frukostätare.

På grund av regnet fick det bli att försöka hitta någon aktivitet under tak. Bussar har tak. Så jag stegade in på turistbyrån, beställde ett två dagars Helsingforskort, fick och betalade för ett endagars kort (märkte detta först senare) och fann mig snart sittande på en panaramatur med en röd dubbeldäckad buss. Ett alldeles utmärkt sätt att få grepp om en tidigare outforskad stad. När den en och en halv timme långa bussturen (inklusive ett stopp vid Topeliusparken) avslutades hade dessutom regnet upphört.

Efter en capuccino på det populära konditori Ekberg och ett inköp av väska och t-shirt var det dags att ägna sig åt lite militärhistoria. Sveaborg, eller som finnarna föredrar att benämna det Soumenlinna, skulle intas. Riktigt intressant. Och dessutom ganska utmanande rent fysiskt eftersom det här var apostlahästarna som gällde. Tyvärr missade jag med några minuter en chans att själv delta i några krigshandlingar ombord på skeppet Diana.

På vägen tillbaka började jag att studera den bag jag köpt för att ha kartor, paraply och alla dessa broschyrer i. Anledningen att jag valde just denna bag var att jag inte ville ha en stor finsk flagga som enda dekoration. Istället verkade bagen ha något marint tema. Och visst fanns det en del sjömän avporträtterade, men att säga att dessa utgjorde teckningarnas huvudtema var att ta i. Istället var det - hur ska jag säga detta - lite blue oyster över det (om ni nu kan era Polisskolan-filmer). Eller Apache Indian om man är mer förtjust i Robert Gustafsson. Men vad tusan - kan jag slå ett slag för att alla ska kunna älska den de vill så ska inte jag vara den... Studerade sedan t-shirten. Och de renar som fanns på denna verkade verkligen vara renar och inget annat.

Dagen avslutades sedan med ytterligare en båttur - sightseeing i Helsingfors våtare del. Även denna tur ingick i Helsingfors-kortet och har man betalt så har man. Men ärligt talat var jag mest intresserad av löftet att det fanns möjlighet att köpa öl ombord. Vilket jag också gjorde.

 

Paavo Nurmi

Måndag 27 juli

En dag i Helsingfors kan vara som livet självt. Det börjar i kyrkan och det slutar i kyrkan och däremellan lite syndfullt leverne med lite idrott, chokladhjul, fisk och en och annan öl. Visst, jag vet att inte många föds i kyrkan, men ni förstår säkert ändå... Dessutom kan nog ett uppvaknande på ett hotell i Helsingfors liknas vid någon form av födelse.

Annars var dagens första anhalt (om man hoppar över frukosten i köpcentrat Kamppi) Tempelplatsens kyrka. En kyrka insprängt i ett berg. En lika fantasifull som fascinerande skapelse. Fascinerande är också att ta hissen elva våningar rakt upp och klättra ytterligare två trappor för att komma upp i Stadiontornet. Ett torn som användes första gången 1952 då den olympiska elden tändes där. Nu är det enligt utsago den plats som ger bästa överblicken över den finska huvudstaden. Men det är inget för höjdsvaga.

Efter denna höjdare var det skönt att i idrottsmuseet ta del av den finska idrottshistorien och lära sig namnet på ytterligare spjutkastare man glömt.

Sedan hamnade jag på något sätt på Helsingfoirs svar på Gröna Lund. Osäkert varför, men jag tror att det var en kombination av kaffeabstinens och pissnödighet. Och dessutom var jag lite intresserad av att kolla in Sea Worlds akvarier. Så det blev varken chokladhjul eller karuseller för min del. Att stirra in i ögonen på en haj räckte gott.

För att knyta ihop dagen och dessutom få syndernas förlåtelse avslutades sedan dagen vid Uspenskijkatedrale, den rysk-ortodoxa kyrkan som tävlar med Domkyrkan om att vara Helsingfors pampigaste byggnad.

 

Havis Amanda

Tisdag 28 juli

Sista (förmid)dagen i Helsingfors bjöd på härligt sommarväder. Den väntan på flygtiden som annars brukar vara ganska tradig blev därför riktigt njutbar. Men det mest uppseendeväckande var att jag på min väg ner till stan höll på att krocka med en finsk ekorre.

Dock åkte jag till flygplatsen i riktigt god tid. Tog en fika i godan ro och fick mina fördomar både bekräftad och ställda vid skampålen. Ryssar är ju som vi vet burdusa och icke engelskspråkiga. Och även amerikamer har ju en "bered en vär för mig"-utstrålning där de ser alla icke-amerikaner som lägre stående.

Det första som hände vid min utmärkta position vid mitt fikabord var att det slog sig ner en ryska vid bordet bredvid. Vi började prata och hade ett trevligt samtal där hon berättade att hon var på väg till Stockholm för att besöka en vän. Och detta på en mycket bra engelska. Hon försvann bort och hennes plats övertogs av ett yngre par som tog en snabbfika. Sedan dök då amerikanerna upp, ett äldre par som av dialekten att döma kom från sydstaterna. De yngre paret hade lämnat någon pappersmugg kvar på bordet och detta noterades frustande av den amerikanske pensionären. Närmaste papperskorg var ju flera meter bort och man såg att denne herre inte skulle nedlåta sig till att faktiskt ta dessa steg och utföra ett jobb den lägre stående personalen på caféet fick betalt för att göra. Istället tar han pappersmuggen, trycker ihop den och slänger den på det närmaste stället som han kan hitta. I en barnstol. Jag bara hoppas att de unga paret verkligen hade tömt denna kaffemugg ordentligt.

Sedan var det dags för avfärd. Medan jag drömmande studerade lastningsproceduren utamför fönstret dök min ryska vän upp igen. Hon hade tydligen missat sitt ordinarie flyg (måste tydligen borda planert senast 20 minuter innan avgång) och tvingats köpa ny biljett. Nu hade hon upptäckt att vårt flyg tydligen bytt gate. Och när jag kollade stod det mycket riktigt Malaga på gatens information. Förvirring inträdde Det var ju bara en dryg halvtimme till avgång. Jag fick tag i en dam som just stängt gaten bredvid och enligt de uppgifter hon fick fram hade det inte skett någon ändring. Jag undrar fortfarande varför jag inte frågade damen vid min gate, men troligen var det helt enkelt för rörigt där, vi var ju inte de enda som blivit varse om förändingen. Hur som helst hade skylten ändrats till Stockholm igen då vi återkom till gaten. Troligen hade någon lyckats knappa fel någonstans och innan vi verkligen fick borda vårt flyg hörde jag minst två utrop gällande vårt flyg. Och jag tror att alla som skulle med faktiskt kom med.

Nu befinner jag mig i Gävle där jag tar igen mig inför den tredje perioden av min semester - den norrländska perioden.

 

Stadsfesten Gävle

Onsdag 29 juli

Igår en ekorre, idag en järpe. Våra vänner djuren lever farligt när de kommer i vägen för min framfart. Och idag var det säkert bara en decimeter ifrån att jag hade haft möjlighet och tillaga järpe till middag. Hade bara mitt orienteringssteg varit lite längre så...

Men istället lyfte den skräckslagna hönsfågeln mot ett närliggande träd, samtidigt som jag högljutt försökte be om ursäkt. Jag såg den ju inte i det höga gräset.

Förutom att jag plockade några kontroller (nio för att vara exakt) i orienteringsskogen och nästan trampade ihjäl ett fjäderfä så har detta varit en mellandag. Jag åkte ner och kollade in läget på Stadsfesten som inleddes idag. Det var som vanligt - lite knuff, lite trängsel och lite öltält. Men jag bestämde att intamin öl på Berggrenskas innergård istället. Där var det varken knuff eller trängsel, bara öl.

 

Torsdag 30 juli

Hej då älskade Jenny.

Skulle väl egentligen sagt på återseende, men jag har väl inte den rätta tron för detta. Och även om jag haft denna, eller rättare sagt om min bild av "livet efter detta" visar sig inte stämma, så är jag inte säker på att vi hamnar på samma ställe. Att du åkt uppåt är jag övertygad om, men lite mer osäkert vilken riktning jag kommer att färdas när den dan kommer.

Idag var det alltså begravning av min kära arbetskamrat Jenny, som förra måndagen slutligen förlorade kampen mot den avskyvärdaste av alla avskyvärda sjukdomar. Så sent som igår var jag övertygad om att jag inte skulle gå på denna begravning. Då med den krystade förklaringen att jag redan denna morgon skulle åka norrut. Den pinsamma sanningen och verkliga anledningen var istället att jag var tveksam till att jag skulle orka med det hela.

I morse när jag vaknade var jag plötsligt helt övertygad om att jag måste gå. Och så här i efterhand fanns det egentligen aldrig något alternativ. Visst det var tufft, så tufft att jag efter ceremonin omedelbart bestämde mig för att skjuta upp färden norrut till morgondagen. Men som nån sa - jag hade nog ångrat mig länge efteråt om jag inte funnits på plats.

Som jag skrev i förra tisdagens blogginlägg så var det inte bara vi tvåbenta på jorden som gråter i dessa dagar. Den vackra sommardag som förmiddagen inneburit förvandlades lagom till ceremonins start till en blötare variant. Symptomatiskt var att när prästen klarat av den första meningen i sitt minnenstal så svingade Tor hammaren ordentligt och detta var startskottet för ett rejält ösregn.

Men även om sorgen finns kvar så är tårarnas mängd faktiskt begränsad. Så även för änglarna. När jag skriver detta nästan tre timmar efter begravningsceremonin startade gör solen alltmer tappra försök att besegra de regntunga skyarna. Och vädertjänsten talar till och med om högtryck.

Sov gott Jenny!

 

Fredag 31 juli

Dagens (och morgondagens) projekt - att ta sig från Gävle till föräldrahemmet i Västerbotten utan att köra på E4:an. Än håller det. Jag lyckades på något sätt följa en väg som benämndes Jungrukustvägen (ett nytt begrepp för mig). Lagom tills dess jag lämnade Gävleborgs län till förmån för Västernorrlands län verkade vägen (eller rättare sagt vägarna) byta namn till enbart Kustvägen. Vad som hände med jungfrun ska vi kanske inte spekulera över här. Men någonstans vid länsgränsen måste hon ha mött den stora passionen.

Som tack för mitt något udda vägval norrut har jag i alla fall hittat nya smultronställen som jag knappt visste att de fanns; Hårte fiskeläge, Norrfjärden, Galtström.

Dessutom fick jag förmånen att lyssna på Stig Grybe som sommarpratare. Som saken ofta är med folk som tagit steget bort från strålkastarljuset blev jag lite förvånad att Grybe fortfarande är i livet. Dessutom bor han tydligen i Gävle. Fasen, vi kanske är grannar.

Roligt att höra på honom var det i alla fall. Inte minst eftersom han spelade upp delar från en av mina favoritmonologer, den om dåligt minne (med den klassiska repliken "eller har jag sagt det").

Jag minns i alla fall att denna monolog var orsaken till att jag och min kompis höll på att ruinera våra gymnasiebetyg i kemi. Det sista gymnasieåret var snart slut. Vi skulle hålla en redovisning om papperstillverkning vill jag minnas (!), men vi hade bara den här sketchen i våra huvuden (hade antagligen visats på TV några dagar innan). Skoltrötthet och en klasskamrats redovsining före oss (han lät i våra öron exakt som Grybe i ovan nämnda sketch) gjorde resten. En som i alla fall kunde hålla sig för skratt var vår hårt prövade kemi-lärarinna.

 

Lördag 1 Augusti

Jag har misslyckats. I Gallsäter, norr om Kramfors tvingades jag till slut styra upp min bil på E4:an. Det är klart att på något sätt kunde jag säkert ha letat mig fram på nåhgon småväg väster om Ullånger, men efter att nästan ägnat två timmar åt att leta mig fram i skogarna mellan Härnösand och Kramfors hade både jag och min Toyota fått nog av grusade småvägar. I stället satsade jag på ämnet nostalgitrippar. Den första upplevde jag redan innan Gallsäter, nämligen ett besök på numera K-märkta Wästerlunds konditori vid Sandöbrons södra fot. Förutom att fikat här några gånger så har jag också varit med på en och annan presskonferrens i detta fik, företrädesvis då med innehavaren Sanna (tror jag hon hette) Wästerlund eller hennes son KG Wästerlund som inbjudare.

Nästa nostalgitripp var den idylliska byn Paddal där avgasröret på min Citroen Visa gick av en midsommarafton i början på 1990-talet. Jag gick till närmsta hus där midsommarfestligheterna var i full gång. Innehavaren var amerikan och eftersom han bara bott i Sverige i si så där 15 år var hans svenskakunskaper mycket begränsade. Men visst hade han en telefon att låna. Hur det sedan gick till kommer jag inte riktigt ihåg men en halvtimme senare anlände en bärgare med en dam från en bilfirma i släptåg. De tog med sig min trasiga Citroen och i utbyte fick jag en ganska ny Volvo och jag och min medresenär (observera att det var hon som körde bilen vid haveriet) kunde fortsätta att fira midsommar (vilket bland annat innebar en resa till Döda Fallen där vi såg urpremiären av teaterföreställningen Vildhussen).

Hamnade denna dag slutligen också på en annan idyllisk plats, nämligen festplatsen/campingen Kerstins Udde i Trehörningssjö. Hit var jag på dans några gånger i min ungdom, bland annat kommer jag ihåg lite småhångel på bryggan med en tjej från Bjurholm (om jag minns rätt). Men inte ens i denna romaniska omgivning blev det något mer...

 

Söndag 2 augusti

Idag har jag faktiskt varit på stranden. Var inbjuden på fika i en husvagn uppställd vid Killingsand och då gäller det ju att passa på de minuter faktiskt solen dominerar himlavalvet. Men även om det då dessa stunder blev riktigt varmt så krävs det nog mer för att jag ska kasta mig i det blöta. Dock såg vi på håll en far med två barn som var betydligt väghalsigare. Samtidigt som mamman i famljjen intensivt verkade lägga ut bilder på Instagram.

Väl hemma på farmen hann jag dessutom med att kolla tillgången på hjortron. En ganska deprimerande skogsutflykt. Visst fanns det en del bär men mängden motsvarade inte på långa vägar den lovande tillgången av blommor på försommaren.

 

Måndag 3 augusti

Dagens fråga är - hur fyller man på hydraulolja i en Massey Ferguson 240? Instruktionsboken ger inte så många ledtrådar. Bilderna stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Och mina försök att googla gav magert resultat. Men mer hydraulolja måste till. När vi idag skulle köra lite ved i lastaren prövades verkligen tålamodet, Traktens lastare rörde sig långsammare än en snigel på valium.

Men det innebär ju också att problemet inte springer ifrån oss. Så jag och brorsan drog till Bygdsiljum för en fika och sedan lite minigolf. Och jag tog revansch för förlusten senast (för tre år sedan eller nåt).

På kvällen drog ja och några kompisar ut på myrarna utanför Sävar. Hjortron skulle plockas. Resultatet blev skapligt, även om jag fortfarande känner att det funnits bättre hjortronår. Mycket bättre.

 

Torsdag 6 augusti

Idag var det så dags. Ett besök på Noliamässan stod på programmet. Egentligen var det väl inget jag direkt behövde, men det är ganska trevligt och strosa runt bland badkar, vedkapar, husbilar och rökt skinka.

Dessutom hade de senaste dagarnas besök på hjortronmyrarna visat att min vänstra gummistövel tydligen drabbats av ett litet hål och det var inte enbart fotsvett som gjorde strumporna fuktiga. Så nya stövlar kanske vore en bra sak att inhandla till mässpris - så jag gjorde detta.

Och mitt bundna mobilavtal med Telia hade gått ut - så man kanske skulle teckna ett nytt till mässerbjudande (tre månader fritt) - så jag gjorde detta. Hann dessutom med att dricka en lokal öl med namnet Janne Schuffle. Riktig god. Dessutom gick tydligen en del av min betalning för ölen till Björn J:son Lindhs fond. Fråga mig dock inte vad denna ger ut pengar till, men det är säkert nåt bra.

Dagen avslutades sedan med en kräftskiva i goda vänners lag. Där trivs jag som allra bäst. Lite snapsvisor, lite tjat och många skratt.

 

Fredag 7 augusti

Det var två år sedan sist, även då var det en försäsongsmatch. Ikväll var det i T3 Arena i Umeå match mellan rivalerna Björklöven och Skellefteå. Allsvenskan mot SHL. Det borde vara klasskillnad.

Och visst hade Skellefteå mest puck, och visst hade Lövenlirarna emellanåt lite svårt att hänga med när SHL-lirarna ökade tempot. Men efter första perioden stod det ändå 2-0 till hemmalaget. Och det gick egentligen inte attg sägfa att det var orättvist.

I och för sig lyckades Skellefteå genom ett mål i andra och ett i tredje perioden få till ett oavgjort resultat efter full tid. Men när Lucas Sandström ackompanjerad av publikens jubel sprättade in den avgörande straffen var sensationen ett faktum. Jag kunde lycklig återvända till mitt natthärbärge på farmen.

 

Lördag 8 augusti

TV-laget förr var Bengt Bedrup som reste runt med några lönnfeta kändisar vars bollsinne kunde diskuteras. TV-laget nuförtiden är Patrik Ekwall som reser runt med massa avdankade fotbollsspelare man aldrig hört talas om. Eller glömt att man hört talas om. Och så Patrik Sjöberg som irrade runt i tre minuter på slutet. Såklart att de lika avdankade lokala spelarna åkte på däng då. 3-0 blev slutresultatet, men de dryga 700 som hade sökt sig till Stantorsvallen i Robertsfors denna soliga augustikväll misströstade inte för det.

Det gjorde inte heller jag. Inte minst därför att kvällen avslutades på syrrans altan där vi intog en god sallad och jag kunde begrunda det faktum att årets sommarssemester officiellt tog slut igår. Nu är det bara en vanlig helgledeighet kvar innan jag på måndag måste infinna mig på jobbet igen.

 

Hem