Juli2012

Söndag 1 juli

Att jag beundrar idrottsstjärnor för deras idrottsprestationer är ganska vanligt. När den enorma träningsmängden ger frukt och mästerskapsmedaljer bärgas jublar jag i kapp med guldmedaljörerna, den överraskande finalisten, matchvinnarna och personrekordsslagarna. Men det finns en annan sida av elitidrotten som nog är värd minst lika stor beundran. Den där förmågan att tackla motgångar. En förmåga man nog inte kan träna upp. En förmåga som vi alla kan relatera till. För motgångar har vi ju haft.

Då dyker hon upp i TV-rutan. Sanna Kallur. Det är EM i friidrott och hon är där. Inte för att bärga någon guldmedalj och hennes personrekord sitter säkert. Istället är hon där för att hon lovat SVT att vara bisittare under kanalens sändningar från Helsingfors. Några dagar innan hon reste till Finlands huvudstad hade hon röntgats, mest för att läkarna skulle kunna konstatera att läkningen fortsatt gick på rätt väg. Ett positivt besked var att vänta. Men istället upptäcks att läkningen helt har avstannat. Hon har håligheter i skelettet. Och en ny operation skulle krävas. En skruv modell större måste monteras.

I detta läge skulle ju vilken annan människa som helst bryta ihop, dra sig undan från alla sociala sammanhang. Deppa ordentligt, tycka synd om sig själv och antagligen spontant säga att nu får det vara nog. Jag lägger av.

Men Sanna dyker upp i Helsingfors. Till synes fortfarande samma glada, positiva och spralliga tjej hon alltid varit och pratar redan om comeback. Hon ska helt enkelt tillbaka. Det liksom inte finns något alternativ. Hon älskar häcklöpning och utan denna skulle hennes liv inte vara lika meningsfullt. Och inte nog med detta. Med den kunskap hon besitter sitter hon dessutom och recenserar de häcklöpare som tävlar i EM. Berättar om förbättringar de kan göra och varför det går fortare för vissa och hon jublar med glädjetårar i ögonen när landslagskollegan Philip Nossmy går till en sensationell final.

Även om det finns många svenskar som överträffat sig själv i detta mästerskap är det frågan om Sannas insats är den största svenska insatsen i detta EM. Och när hon återigen står på startlinjen i ett stort mästerskap (nu tvivlar jag inte längre) är det nog jag som fäller en och annan tår.


Onsdag 4 juli

Det bästa botemedlet mot allehanda krämpor är att beställa tid hos läkare. Man behöver inte nödvändigtvis besöka läkaren, utan själva tidsbokningen verkar ha en helande effekt. Och hjälper inte detta så brukar promenaden ner till vårdcentralen och väntan i väntrummet göra susen. Väl inne hos doktorn är man oftast helt symptomfri.

Idag var jag i kontakt med min vårdcentral på grund av en armbåge som har värkt alltsedan jag för kanske en månad sedan stupade på en trädgren i Hemlingbyskogarna.

Vid fjärde uppringningen från sjuksköterska Siv (först stod jag i duschen, sedan la vårdcentralens telefoner av, vid tredje försöket gjorde detta att det överhuvudtaget inte upprättades någon kontakt) fick jag rådet att prova en kur Voltaren så skulle hon boka in en läkartid i slutet på nästa vecka.

Kuren skulle pågå i sju dagar och dosen var tre tabletter varje dag. Har hittills tagit två tabletter och värken verkar redan vara på väg att försvinna. Detta beror dock naturligtvis inte på dessa fåtalet tabletter jag satt i mig. Nej samtalet med vårdcentralen och Sivs tidsbokning har redan börjat verka. Tro mig…

Men det är väl bäst att ändå avsluta Voltaren-kuren. Det har jag ju lovat Siv.


Onsdag 11 juli

Efter att i två dagar i rad haft besök av semestrandefirande kompisar känner jag mig lite kluven. Å ena sidan är man fruktansvärt avundsjuk på alla dessa semesterfirare. Jag är verkligen i behov av en semester nu. Att försöka släpa sig iväg till jobbet innan åtta är tufft nog. Att behöva göra det med sussande besökare i rummet bredvid är än värre.

Men å andra sidan har ju inte vädret den senaste vecka inbjudit till några sommarkänslor direkt. Och man har skattat sig lycklig att man fortfarande har sin semester kvar.

För nästa vecka är det dags. Då kommer min stol på jobbet att vara tom. Och då kommer det också att vara ett fantastiskt semesterväder. För det har jag bestämt.



Hem