juli2007

Måndag 9 juli

Åter från semester brukar betyda en sak – tvättdag. Så även idag, var det tänkt…

Efter en lång dag störtade jag in i min lägenhet fem minuter i sju. Min tvättid började ju klockar sju, och tvätten var ännu inte helt ihopsamlad. Så det var lite halvstressat.

In i städskrubben hittade jag tvättmedlet, eller det som borde vara tvättmedlet. Men förpackningen med det flytande tvättmedlet var oroväckande lätt, och en titt in i förpackningen bekräftade mina värsta farhågor. Visst fanns det lite tvättmedel kvar, men mer var det inte. Absolut inte tillräckligt.

Nåväl, det räcker väl till en tvätt, tänkte jag. Jag får väl slänga i en maskin och sedan springa ut och köpa mer, tänkte jag vidare, medan jag tog hissen ner till källaren och tvättstugan.

Väl där möttes jag av en av mina grannar som frankt kunde meddela att bägge maskinerna var trasiga. Ja, en kunde man tvinga till att utföra sitt arbete genom att manuellt föra den vidare till nästa program. En sysselsättning som absolut inte var lockande för mig.

Så kvar fanns enbart alternativet att boka en ny tid (på torsdag) och i lugn och ro planera inköpet av mer tvättmedel.

 

Tisdag 10 juli

Det var lördag och det var dans på ”Hea”. Man kunde tro att man tagit en tidsmaskin och åkt 20 år tillbaks i tiden. Men kollade man noga så stod det faktiskt 7 juli 2007 i almanackan.

Det fanns några somrar i mitten av 1980-talet då lördag nästan undantagslöst innebar ett besök på dansbanan vi den gamla exercisplatsen Gumboda Hed. Här skapades nya dansstilar och här växte drömmar. Vi hade lämnat den jobbiga tonårstiden och livet låg framför oss. Kort sagt livet lekte. Om det inte varit för de många olyckliga och obesvarade kärlekarna som också var en följd av vårt sorglösa leverne.

Men vi blev äldre, tiderna förändrades och Gumboda Hed blev omodernt. Den senaste gången jag besökte stället var tillsammans med min dåvarande flickvän (jo, vi träffades på ”Hea”) 1987. Då fick vi komma in gratis eftersom det var så lite folk på plats. Den sommaren (eller möjligen den efterföljande vintern) tog den arrangerande idrottsklubben beslutet att lägga ner danserna på Gumboda Hed.

Men de senaste åren har plötsligt festplatsen vaknat upp ur dvalan, om än bara för en helg om året. Det ursprungliga danstemat har fått konkurrens med countryn, men både fredag- och lördagkväll finns dansband på plats för att spela upp till dans i den gamla anrika logen.

Och mycket är sig likt. Visst är stöket kanske lite jobbigare (det finns ölservering på området) och var det verkligen regn någon gång då på mitten av 80-talet (den här kvällen var det ett klassiskt skitväder som skapade lite lerkaos på området)? Men annars, glidet har hållit i sig, det fanns kaffe i fikastugan och det gick att handla sig en korv i kiosken. Och visst huttades det lite på parkeringen också…

Men man har som sagt var blivit äldre, vilket tydligast märktes i det faktum att jag för första gången (tror jag) tvingades besöka etablissemangets toalett. Min beryktade festblåsa har definitivt sett sina bästa dar. Eller kanske jag helt sonika kan skylla på den där ölserveringen…

 

Onsdag 11 juli

Vilken sort vill du ha? Frågade min servitör, när jag bad om en öl till maten. Och jag fann mig stirrande på en lista av minst 20 ölsorter, många hade jag knappt hört talas om.

Ja, ni hade ju lite och välja på sa jag något förvirrat, för att inte säga obeslutsamt.

Och då är det här bara fatölen, fortsatte servitören stolt. Vi har dessutom ungefär 200 sorters flasköl.

Alltså heders åt Bishops Arms (vilket var restaurangen jag besökte denna kväll), även fast situationen kändes lite ovan för en äkta svensk, som bara är van att beställa en stor stark när han närmar sig bardisken.

Men egentligen skulle detta inte handla om öl, utan om det lite 08-mässiga beteende som drabbat mig den senaste veckan. I måndags stekte jag under protest upp några fiskpinnar och till detta serverades pulvermos. Snabbt, billigt och ganska smaklöst. Men sedan har jag ägnat mig åt krogliv för hela slanten. I går avnjöts middagen på sportpuben Interpool. Göteborg och Helsingborg gjorde upp om allsvenska poäng på TV:n och jag beställde in en kycklingburgare och två stora stark (sort okänd). Och i kväll var det allts Bishops Arms som gällde. Engelsk pub innebär förstås fish & chips och öl (som konstigt nog inte var brittiskt, utan jag fastnade för det tjeckiska Pilsner Urquell).

Och efter caffe latten på Waynes coffee funderar jag över varför min lön tar slut så fort nuförtiden.

 

Söndag 15 juli

För första gången sedan jag köpte min Toyota kom jag idag på mig själv att längta efter min gamla Saab. Ja, kanske inte längta, men i alla fall en känsla att det kanske inte skulle ha varit så illa att ha Turbon, så där för en dag.

Bakgrunden var att jag sökt mig ut till Axmarby, söder om Söderhamn, för att bevista en auktion hos byns lokale auktionsförrättare. Egentligen hade jag väl inga större ambitioner att göra några inköp, men vid visningen såg jag en kökslampa som nog skulle passa i mitt kök. Kanske inte den vackraste, men jag har på senare tid allt oftare blivit irriterad när det visat sig att min tryckning på den lampknapp som skulle styra tändandet av en eventuell kökslampa, varit meningslös. Och de kökslampor jag sett på IKEA har varit otroligt fula.

Men i väntan på att lampan skulle ropas ut, togs en bokhylla av rottingmodell fram. Jag hade under visningen förstrött tittat på den, mest eftersom modellen inte tillhörde de vanligaste förekommande objekten på en auktion. Och när nu auktionisten tog fram den, träffades jag av en snilleblixt. Den där skulle ju vara perfekt som avlastning till mina ordinarie bokhyllor. Bokhyllor som snart är fulla. Framförallt skulle rottingghyllan kunna härbärgera mina fotoalbum. Så när auktionisten begärde 50 spänn för hyllan viftade jag till, och ingen annan av besökarna var intresserade.

Det var först när killen som skulle ta betalt närmade sig, som jag slogs av den fasansfulla tanken att ”kanske inte den får rum i Toyotan”. Men snart lugnade jag mig, den borde ju inte vara större än att den ryms tvärsöver baksätet. Och skulle inte det gå, så kan jag ju i alla fall fälla ner baksätet.

Men när jag hämtade hyllan såg jag direkt att det kunde bli problem. Den var väl kanske två decimeter för hög för att rymmas i baksätet. Och att fälla ner baksätet var till föga nytta. Nackdelen med en sedan är nämligen inte att lastutrymmet i kubikmeter räknat är så pjåkigt. Problemet är istället att storleken på den öppning som man ska lasta in igenom är begränsad. Och ännu mer begränsad är den öppning som uppstår längre in i bagageutrymmet då man fäller fram baksätet. I det läget, en söndagseftermiddag i Axmarby, då skyarna hotar att vräka ut sig en del regn, då är det mänskligt om man längtansfullt drömmer sig tillbaka till tiden då jag var ägare av en Saab Turbo Combi Coupe. Då hade detta problem aldrig uppstått.

Men jag lyckades i alla fall få in hyllan så pass att lastsäkringen blev nöjaktig (dock långt ifrån bra) och jag kunde ta mig hem utan missöden.

Kökslampan då, kanske vän av ordning undrar? Ja, naturligtvis ropades den ut under tiden jag förtvivlat försökte få in hyllan i bagaget…

 

Måndag 16 juli

Dagens fråga. Varför säljs varmkorven i sex- eller åttapack, medan korvbrödet alltid säljs i tiopack (såvida man inte har någon barnkoloni därhemma och måste köpa storpack)? Varför är det så? Vem har bestämt detta? Ja, jag vet att det kanske inte är den mest akuta problemställningen i världen i dag. Ja, egentligen är det ju ingenting att slösa med dyrbar tankeverksamhet på, men ändå så var det denna fråga som poppade upp i mitt huvud på lunchen idag. Kanske var det värmen (jo, nu kom den med besked till Gävle, om än bara för en dag) som gjorde att mina hjärnceller började löpa amok, kanske var det bara en vanlig måndagsirritation. Men borde inte Korvbrödsbagarn och Scan samköra sitt produktsortiment lite bättre.

Samma sak gäller för övrigt kombinationen potatisbullar och bacon. När jag har riktigt bråttom med att få i mig föda är detta nämligen den perfekta rätten. Jag steker upp fyra stycken potatisbullar och ett halvt paket bacon. Lite lingonsylt till det och du har en riktigt god måltid (jo, det borde kanske vara lite grönt också, men tyvärr slarvas det ibland på den fronten). Men då var det ju det här med paketstorleken. Potatisbullarna levereras nämligen i paket om tjugo stycken. Vilket blir två och en halv paket bacon. Vilket ofta ger resultatet att de sista fyra potatisbullarna blir kvar i frysen i väntan på att jag en gång tänker att nu är det dags att festa på allvar och steker upp ett helt paket bacon. Men denna åtgärd kräver att jag svultit ett tag.

 

Tisdag 17 juli

Efter en tid av sommartorka i min brevlåda (nåja mitt brevinkast) small det plötsligt till rejält i dag. Månadens bok (ungefär samma information som de skickar till min mejladress), avisering till billånet (exakt samma information som skickas elektroniskt till min internetbank) samt inte mindre än två brev från Vägverket (de har jag dock ingen som helst elektronisk korrespondens med). Det första handlade om trängselskatten i Stockholm (hur nu de fått reda på att jag ämnar besöka huvudstaden under semesterns sista vecka…), ett brev som snabbt förpassades till en undanskymd plats i mitt arkiv. Men det andra brevet fick mig att både drabbas av en nostalgiattack och en åldersneuros. Det stod att jag började närma mig 45-årsstrecket (tack för det Vägverket…) och att jag till denna dag (det är ju tame tusan nästan ett helt år dit) måste förnya min C-behörighet på körkortet. Det krävs visst ett läkarintyg (här finns det visst sådana regler, varför är det då så svårt att införa något liknande för B-behörigheten).

Nu är det ju inte så att mitt liv står och faller med min C-behörighet. Ska sanningen fram tror jag faktiskt inte att jag har utnyttjat den en enda gång sedan den dag under tidigt 1980-tal jag hämtade ut mitt körkort med de två magiska bokstäverna, BC, på. För att framföra alla flyttbussar man kört kors och tvärs detta land har det ju räckt med ett B. Anledningen till att jag en gång i tiden skaffade mig denna bokstavskombination var lumpen. Jag gjorde min militärtjänstgöring på som lastbilsförare ING 3 i Boden. Samma år som jag muckade, 1983, kom nya bestämmelser när det gällde framförandet av lastbil. Tidigare hade man kunnat köra lätt lastbil (tror jag) på bara B-kortet, men tiderna förändrades. I fortsättningen skulle ett C-kort vara nödvändigt. Samtidigt skulle de som tidigare hade kört lastbil (tung eller lätt) få sitt C-kort utan nytt prov eller liknande. Det räckte med att någon intygade att man faktiskt hade kört lastbil.

Kan ju vara bra att ha, tänkte jag och tågade upp till polisen i Robertsfors. Javisst, sa de, skriv på här. De bad aldrig ens om att se det intyg som jag efter många om och men lyckats få mitt befäl att skriva på. Istället intygade de att jag var kapabel att framföra tunga fordon (behöver jag nämna att de nog knappt visste vem jag var – förhoppningsvis…).

Men som sagt, mitt C-korts enda funktion hittills är att jag kunnat skryta med bokstavskombinationer för mina kompisar som på sin höjd har AB på sina körkort. Så därför är jag väl tveksam om det är värt besväret att förnya det. Men som sagt, det är ju en hel evighet till jag fyller 45, så jag har gott om tid att fundera över frågan.

 

Onsdag 18 juli

Så här mitt i sommaren kan det ju kännas skönt att veta att det i alla fall är en på jobbet som sliter hund. Eller i vårt fall kanin. Det började redan i våras. Stenplattorna på vår arbetsplats uteplats verkade plötsligt ha fått liv. De vickade, rörde sig i sidled och uppträdde allmänt förvirrat. Och olycksrisken började bli ganska hög. Vår arbetsplats delades i två läger. En som skyllde allt det inträffade på en kanin som gladeligen brukade hoppa omkring på gräsmatten vid uteplatsen, medan det andra lägret med emfas hävdade att kaninen aldrig skulle kunna gräva sig under plattorna (alla var överens om att det var någon form av underminering som orsakat skadorna), jorden var ju så hård.

Efter säkert drygt en månads tjat kom äntligen representanter för fastighetsskötarna (detta företag går ironiskt nog under namnet Fastighetssnabben) och fixade till plattorna. De kunde också meddela att det visst var kaninhålen som orsakat plattraset.

Nu har det väl kanske gåt två månader sedan reparationen och nu ligger återigen två plattor upp och ned på uteplatsen sedan de börjat vicka oroväckande. Kaninen springer ibland förbi på gräsmattan, hånskrattande och stolt. Fastighetsägarna har återigen kontaktats och vi har fått besked om att de skulle komma snarast. Vilket troligen betyder fram i september.

 

Torsdag 19 juli

Jag har varit på mitt livs första lägenhetsvisning. När det gäller villavisningar är jag en rutinerad typ (jag följde med svågern på två-tre stycken i Stockholmstrakten, när de letade hus under mitten av 1990-talet), men någon lägenhetsvisning har det alltså aldrig tidigare blivit. Men nu börjar det bli dags att realisera planerna på att köpa sig en lägenhet och någonstans ska man ju börja. Premiärobjektet blev en tvåa på 54 kvadrat som låg på Engelbrektsgatan i Gävle. En väl inrökt lägenhet ägd av en gammal dam som hade flyttat ut för åtskilliga månader sedan. Läget var bra, enbart några minuters gångväg från jobbet och med utsikt över Boulognerskogen. Nytapetserat och målat var det också, men det berodde mest på att tydligen den gamla damen hade rökt som en borstbindare. Det luktade mycket rök i vardagsrummet när vi först kom in i lägenheten, berättade mäklaren i förtroende, men nu har de röksanerat hela taket. Dock nämner hon att tydligen besiktningsmannen ansett att man även borde röksanera väggarna, men att tydligen den gamla gummans gode man inte ansett att det vara värt den utgiften. I stället tapetserade man. Blått på tre väggar och grönt på den fjärde… 495 000 skulle de ha för lägenheten och trots att avgiften var låg, så kändes det hela väl inte klockrent. Så jag tror att jag avstår från att ge mig in i en budgivning denna gång, men det kommer nog fler chanser.

 

Fredag 20 juli

Med en oxfilépizza och en folköl firade jag semestern. Sedan har det fortsatt med tvättning, och firandet borde väl toppas med lite städning också. Ingen ska kunna säga att jag inte vet hur man festar till ordentligt.

Men tre veckor går ju så fort och det är så mycket som ska hinnas med. Bland annat att packa. Så därför blir dagens inlägg inte längre än så här.

 

 

Hem