Ecuador

 

 

Söndag 12 januari

Jag har snart varit vaken i ett dygn. Hemma i Sverige är klockan 20 i tre på natten, här på en hacianda utanför Otavalo är den 20 i nio. Och en liten dam har just varit in med en värmeflaska som tydligen man ska ha som sängkompis. Det kan bli kallt nattetid och element är icke uppfunna här än.

Men för att ta det från början. Klockan fyra i morse tog jag shuttelbussen från Ibis Hotell till Arlanda terminal 2 för vidare transport till Quito via Amsterdam. KLM stod för flyget så jag har fått lyssnat på en del holländska idag. Vackert är det inte, men relativt lättförstått i skrift. Dagens undran: Vad är det för idiot som gjort layouten på de där små TV-skärmarna som numera ersatt den stora filmduken. Vit text på ljusblå botten. Detta i kombination på att mina ögon inte är 20 år längre gör det i princip omöjligt att läsa på skärmen. Fick chansa när jag valde film. Det blev The great Gatsby – en lyckad chansning minsann.

Och nu har jag alltså inkvarterats i ett hotell vid en hacienda, två timmars vådlig bussresa från Quitos flygplats. Dagens kommentar kom från vår reseledare, ursprungligen från Luleå, men numera gift i Quito. ”Ooops, och där kom en man bärande på en gris”. En talande bild över ett charmigt land.

Som dessutom har i alla fall ETT charmigt hotell, La Casa Cusin. Så nu ska jag släcka min skrivbordslampa, som är gjord av en uttjänt trumpet, och krypa ner med min värmeflaska och ladda för morgondagen.

 

Måndag 13 januari

Att vandra omkring på matmarknaden i Otavalo är en intressant upplevelse. Här finns ett utbud som får Maxibutiken hemma i Gävle att blekna. Kött, kryddor, grönsaker och en del odefinerbart. Som tur var hade vi en reseledare samt en lokal guide som kunde räta ut en del frågetecken. Och plötsligt kommer det fram en liten ecuadorian som vill hälsa på hela den skandinavïska gruppen. Ja, mig hälsade han till och med på två gånger. Troligtvis på grund av att han missade att jag fick göra en avledande manöver för att inte snubbla på en lösspringande hund. För tillsammans med dessa små, men i många fall urstarka ecuadorianerna, så är det hundarna som märks mest. En svensk miljöinspektör skulle drömma mardrömmar om dessa marknader. I Ecuador är detta med lösspringande hundar ett jätteproblem. Vissa av dem har faktiskt en ägare, men de släpps helt enkelt lösa, men många är gatuhundar. Kan nästan jämföras med sommarkatter. Folk köper hundarna för att de är söta valpar, för att sedan överge jyckarna.

Och de vet var de kan hitta mat, för om det kryllade av hundar på matmarknaden, så lös de med sin frånvaro på den närliggande indianmarknaden. Här var det mer aggressiv kommers som gällde. Jag köpte en hatt (så nu kan jag åka hem lycklig), en halsduk och ett par solglasögon. Pruta skulle man ju göra, och det gick bra när det gällde hatten och glasögonen. Däremot var damen med halsduken mer svårarbetad, så där gick jag bet. Dessutom ägnade hon säkert fem minuter på att springa runt bland hennes tyorghandelskollegor för att kunna låna tre dollar som hon skulle ge tillbaks på min tiodollarssedel. Det hade ju varit mycket lättare om hon tagit mitt erbjudande på fem dollar.

Sedan hann jag även med att lära mig väva mattor och tillverka panflöjter. På väveriet köpte jag mig dessutom ännu en halsduk. Varför kan man fråga sig.

Annars inträffade dagens största "varför gör de på dette viset"-upplevelse redan vid frukosten. Jag beställer in pannkakor samt scrambled eggs. Och tillsammans med äggen serverades det bacon. Och anrättningen toppades med ett - potatischips.

Men tydligen är detta inget underligt i Ecuador. För när tre i resesällskapet till middagen beställde in en soppa serverades denna med popcorn, chips och nötter.

 

Tisdag 14 januari

Nu har jag checkat in på lyxhotell. För första gången någonsin bor jag på Hilton. Och detta i Ecuadors huvudstad Quito.

Hotellrummet är väl det största jag någonsin bott i, möjligtvis kanske det där familjerummet på Arlanda där jag slumrade in en natt 1992 mäta sig kvadratmetermässigt (jag är dock tveksam). Och då var vi ju fem personer i detta rum. Nu är jag ensam i mitt rum på åttonde våningen.

Men precis som de flesta rikingar finns det också en synbar snålhet hos Hilton. Tillgång till Internet kostar 10 dollar (alltså cirka 70 spänn). Jag får väl vara glad att den summan täckte bägge två dagarnas vistelse här. Och jag betalar utan att knota, eftersom jag just idag började fundera på om jag verkligen ska lyckas sätta sprätt på alla de dollar jag växlat in inför resan. Det här med halv - och delvis helpension är knepigt. Jag får försöka få med mig gruppen på några fancy middagar ikväll och i morgon...

För övrigt har denna dag varit mycket i lyxens tecken. Lunchen serverades på Restaurang La Rondo. Två förrätter, en huvudrätt, en dessert samt kaffe i en vad jag kunde bedöma påkostad omgivning. Matchade bra med min T-shirt från Berlin. Och sedan lite högkultur på Arkeologiska museet för att titta på lite indianprylar, från tidernas begynnelse till kristendomen genom spanjorernaas försorg kom in i indianernas verklighet. Mycket intressant tack vare guiden Veronikas initierade guidning och reseledare Åsas instick för oss som emellanåt har lite svårt att förstå den spanska varianten av engelska.

Och med tanke på allt detta kanske det var nyttigt att dagen började med lite jordnära naturvandring i omgivningarna runt spa:t i Papallacta. Och detta i duggregn. Och det ringdes inte ens in några sherpas eller andra typer av bärare.

 

Onsdag 15 januari

Att bygga sitt hus i botten av en krater till en fortfarande aktiv vulkan - det kallar jag kaxigt. I och för sig har inte vulkanen haft ett utbrott på 500 år, men då borde det väl vara dags snart igen kan man tänka. Men de som byggt i Pululuahua i Quitos utkanter tänker inte så - de tänker mer i termerna av bördigt land, och en mark där kuperingen är minimal. Något som inte är lätt att finna i Anderna.

Själv tänker jag dock mer på vad fasen det ska vara så svårt att blunda och gå rakt på ekvatorlinjen eller kunna få ett okokt ägg att balansera på ett spikhuvud. Dessa två övningar ingick i en härlig rundtur på "världens mitt", eller latitud 0´0´0. Allt under ledning av en fantastisk guide (hette han Javier... eller? jag och namn...). Passade dessutom på att handla upp anläggningens lilla kiosks hela förråd av frimärken. Dessutom var det lite si och så med valörerna, vilket gjorde att det krävdes tre frimärken till varje vykort. Vilket i sin tur inkräktade på texten.

Så här i efterhand känns dessutom mitt inköp väldigt onödigt eftersom det visade sig att jag kunde få tag i frimärken på hotellet. Och där räckte det med ett frimärke. Å andra sidan kan det bli intressant att se vilka kort som kommer fram. Tjejen i kiosken ansåg att det krävdes frimärken för tre dollar för att skicka ett kort till Europa medan den skallige conciergen på hotellet tyckte det räckte med två dollar.

Nåväl, resten av dagen ägnades åt sightseing i Gamla staden, Exempelvis tittade vi in i den jättelika katedralen och den guldförgyllda Jesuitkyrkan. Mycket pengar kan läggas ner i religionens namn... Men pampigt blir det.

Efter att ha köpt en signerad bok med bilder från Galapagos (så jag kan lära mig hur dessa ska tas...) så intogs en trerätters lunch på ytterligare en lite udda restaurang. I ett tavelbehängt rum kilade en liten äldre herre runt och serverade vin, mat och kaffe medan han skämtade så där lagom med gästerna.

Efter det var det skönt att avsluta rundturen i sällskap av Madonnan som från en hög position blickar ner över den ecuadorianska huvudstaden.

Nu återstår bara att vårda en bränd näsa (jo, vi har haft ett fantastiskt väder idag), utnyttja den fria drink som tydligen ingick i hotellpriset samt börja ladda inför morgondagens tidiga avfärd till Galapagos. Redan klockan fyra avgår bussen mot flygplatsen.

 

Torsdag 16 januari

Här kan vi tala om en problemfylld morgon.

1. Väckning var anbefallt klockan tre. Bussen som skulle föra oss till flygplatsen hade nämligen avgångstid inplanerad till klockan fyra. Lösning: En kall dusch. I och för sig mest beroende på att varmvattnet verkade ha extra långt att färdas denna morgon, så att man fick spola ganska länge innan ens vattnet blev ljummet.

2. Halva näsan försvann. Eftersom väderleksrapporterna innan jag reste talade om ett ihållande regnväder i Quito, blev jag fullständigt tagen på sängen av gårdagens soliga sommardag. Och som boende på tundran blev jag också överraskad av att solen kunde vara så stark. Resultatet blev en knallröd näsa som under nattens härjningar förlorade en stor del av sin volym. Trist att måsta konstatera det, men jag har icke så mycket skinn på näsan. Lösning: Bort med skinnet och på med solskyddsfaktor 50. Vi skulle ju styra kosan mot Galapagos – och det låter ju inte som något solfattigt plejs precis.

3. Min resväska havererade. En gammal lagning (vem det nu är som har gjort den, jag är det då inte) gick upp och väskan delades nästan i två delar. Lösning: Man lyfter över en del av innehållet i den reservväska med Skatteverkslogga som man haft med sig hemifrån, talar med hotellets väskbärare, som letar fram den stora tejpen och dessutom ber man att få låna ett band att knyta runt väskan av en norsk reskamrat. Och sedan planerar man eventuellt att genomföra ett väskköp när man kommer till Guyaquil, om fyra-fem dagar. För på Galapagos lär det vara långt mellan väskbutikerna.

Men trots detta strul gick jag tre timmar senare ombord på det plan som skulle ta oss till de mytomspunna öarna. Min barndomsdröm är nära nu. Och ännu närmare var den några timmar senare då flygresan var avklarad, en pelikan och två sjöelefanter hade hälsat oss välkomna till öarna och vi sedan fraktats i färjan Galapagos Legend med gummibåt. Väl där kunde jag med viss förvåning konstatera att jag uppgraderats från en Junior suite till Legend suite. Det ganska dyra enkelrumstillägget verkar verkligen ge utdelning.

Efter lunch, regelgenomgång och säkerhetsgenomgång var det så dags för det första äventyret. En två timmars tur i gummibåt bland fåglar av olika typer, havssköldpaddor och en och annan haj och rocka. Slutarmekanismen på kameran fick verkligen jobba och förhoppningsvis blev det i alla fall någon användbar bild. Tack gode gud för digitalkameran. Men den gammal analog skulle detta riskera att bli väldigt dyr. Tror att det blev lite drygt 110 klipp, och redan har jag slängt säkerligen närmare hälften av dessa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredag 17 januari

Ibland undrar jag om det är vi eller djuren som gläds mest av vårt besök här. Dessa filosofiska tankar kryper på mig då jag tar siesta på soldäck. Vår båt är på väg mot ön Rabida och ovanför oss glider säkert kanske 40 fregattfåglar. Precis som den där evige surfaren verkar de jaga den perfekta vågen, eller i detta fall den bästa luftströmmen. Signalerna går med djungeltrumman. Nu har vi chansen och antalet glidflygare ökar. Direkt båten stannar så är det rolig över och gänget skingras med vinden och nu börjar letandet efter nästa båt med mer än styrfart.

Väl ute på äventyr längs Rabidas röda stränder. Träffar vi på sjölejon som verkar tävla i att visa upp sig. ”Se så duktig jag är”. Och sedan kommer rullningen, hoppet eller lite slagsmål med grannen.

Dagen första äventyr var dock av det mera sylvassa slaget. På ön Sullivan täcker den förstenade lavan marken. En och annan kaktus har trotsat det karga underlaget, men inte mer. Och djurlivet består av några rejäla krabbor som tagit sig upp från vattnet för att sola (?) ett tag. Eller kanske bara visa upp sig för dessa omättliga turister som tidigare bara sett en krabba på middagsbordet.

Dagen fortsatte med lite snorkling. För mig handlade det om premiär. Kanske ingen lyckad premiär men ändock. Det första som rök var simfenorna. Med dessa på fötterna kan man bara gå bakåt och när man snorklar ska man ju använda dessa, men jag envisades med att försöka ta bröstsimstag. Inte så lätt. Sedan hade jag också svårt med andningen. Först struntade jag i att andas in, och jag när jag väl fattade att detta måste göras så lyckades jag förutom luft dra in en massa saltvatten – och saltvattennivån är högre här än i Bottenviken – jag lovar. Men mellan kallsuparna fick jag se en helt ny värld och faktiskt en och annan firre också.

Dock avstod jag eftermiddagens snorklingspass till förmån för en vandring efter stranden bland sjöelefanter och leguaner. Allt för att undvika att läckerheterna som serverades under kvällens grillfest enbart skulle smaka havssalt.

 

Lördag 18 januari

Idag var det dags för intensivträning- I säkert 30 graders tryckande värme blev det fotvandring upp på berget för att njuta av Darwinsjöns gröna vatten och dessutom kunna spana ner mot Stilla Havet och vårt färja som stilla låg och guppade utanför ön Isabella. Under vandringen upp fanns det gott om tid för att förbanna alla överhoppade spinningpass och löprundor. Men upp kom jag och lita på att det var värt ansträngningen.

Idag var också dagen då jag äntligen fick träffa några pingviner, näst efter norra halvklotets Lunnefågel, min favorit bland bevingade varelser. Galapagospingvinen är världens näst minsta pingvinart och dessutom den enda som lever norr om ekvatorn, om än inte med några stora sträckor. Dessutom tror jag att jag såg stjärtfenan av en delfin, men det kan ju lika gärna ha varit ett sjölejon. Och sådana har man ju sett förr. Också ganska lustiga att se på faktiskt.

Allt detta hände under eftermiddagen. Förmiddagen känns redan märkligt avlägsen. Men det är ju fantastiskt att på ett sätt under en dag möta upplevelser som gott och väl räcker till för minst två dagar. På så sätt så blir ju en tiodagars rundresa plötsligt på ett märkligt sätt 20 dagar. Nåväl förmiddagens vandring från Urbina Bay på Isabella gav möten med framförallt jättesköldpaddor i varierande ålder samt de fantastiska landiguanerna.

Efter middagen blev jag sedan helt oförskyllt indragen i någon form av traditionsenligt folklustspel med marint tema. Jag blev förvandlad till krabba efter att ha druckit lite alkoholhaltiga drycker (händer mig jämt…). Hamnade sedan på diskogolvet och fick återigen möjlighet att förbanna de där missade spinningpassen. Men eftersom väckningen tydligen är en halvtimme tidigare i morgon kunde jag utan att helt förlora ansiktet, dra mig tillbaka ganska snabbt…

 

Söndag 19 januari

Efter ett par intensiva kryssningsdagar blev detta en betydligt lugnare historia. Kanske mest för att jag avstod de bägge djuphavssnorklingarna som erbjöds. Officiellt med hänsyn till min sönderbrända näsa, men ska sanningen fram så var det en kombination av feghet, dålig simkompetens och en önskan om att slippa ytterligare saltdränkta kallsupar. Dessutom hade vädret försämrats. Det blåste upp och vi fick till och med några regnstänk på oss. Inte optimala förutsättningar för att handlöst kasta sig ut på djupt vatten bland hajar och stingrockor.

Men vi hann i alla fall hälsa på tusentals leguaner som både slogs och älskade. Dock inte samtidigt. Platsen var Espinosa Point på ön Fernandina. Underlaget var lavasten och humöret var på topp. Och att man lyckades gå hela sträckan utan att trampa på en eller annan leguan är inte att betrakta som annat än ett under. Tala om att lyckas flyta in i omgivningen. Och det gör de helt i onödan, eftersom de i princip inte har några naturliga fiender.

På eftermiddagen blev det så ett besök på flumeride på Liseberg. Eller…? En gummibåt i Stilla havet kan också vara hisnande. Speciellt i vad jag som landkrabba skulle beteckna som hård sjö. Men man kan ju inte annat än att imponeras över vår båtförare Dani. Han hade gjort detta förr. Vi fick uppleva lite elegant surfing på vågorna. Dessutom hann vi hälsa på en och annan sjöfågel pingvin och inte minst någon rocka som lät sina vingar (eller vad fasen de nu ska kallas, för flyga kan de ju inte) sticka upp över vattenytan.

Sedan avslutades dagen med avskedsdrink som fick mig att tänka på ungdomens kombination av vodka och apelsinjuice samt förstås betalning av notan. Och då kunde jag återigen konstatera att jag måste vara den ende gästen på hela kryssningsfartyget som aldrig behövde uppge kabinnumret (jo, förresten en gång i baren på soldäck, men de måste ha placerat någon praktikant där då). Nilsson cabin number two, verkar vara mottot för personalen denna vecka. Kanske ett resultat av att jag första dagen lurade Christina, chefen för receptionen (jo, jag vet att hon hade en mycket snitsigare titel, men jag kan fasen komma på vad den var), in i min kabin tre gånger.

 

Måndag 20 januari

För första dagen på min resa hade jag i morse koll på vilken veckodag det var. Det var en typisk måndag. Vi skulle lämna paradiset, tvingades stiga upp tidigt och om bara någon dag mpste vi påbörja den långa resan hem till den svenska vintern.

Men först åkte vi upp till Galapagos Highlands, till en del som faktiskt är bebodd. Och där bjöds vi på live show - the turtle way. Ett samlag som blev förevigat i så många kopior att den mest hårdarbetande porrstjärna skulle bli grön av avund. För att sedan skaka av oss den lite fadda eftersmaken som detta fotojobb gav oss drog vi ner i underjorden och tittade på en lavagrotta. Dessa bildas när lavan stelnar. Längst in i lavaströmmen kyls dock inte lavan av tillräckligt utan där kan lavan fortsätta att rinna i riktning mot havet.

Nu vilar jag dock ut i Ecuadors största stad, Guayaquil. I ett hotellrum helt utan garderober, men med en AC-anläggning modell grande. Och en toalett/dusch-del som nästan är större än själva hotellrumet. Vi har även vandrat efter strandpromenaden, gjort ett oplanerat besök hos en ecuadoióriansk konstnär vid namn Edgar Calderon, tagit en pilsner (ja i mitt fall faktiskt en och en halv) i den nästan 30-gradiga värmen samt slutligen upplevt en tropisk regnskur. Nu måste jag göra mig ordning för avskedsmiddagen. Mina pikar mig redan så mycket för att jag höll på missa sightseingturen på grund av att jag höll på springa vilse i detta hotellkomplex.

 

Onsdag 22 januari

Dags för sista rapporten på resande fot – i alla fall för den här gången. Sitter på Upptåget mellan Uppsala och Gävle och min hemresa har snart pågått i ett dygn. Gårdagen började med att vi med svetten flödande under förmiddagen vandrade de 444 trappstegen upp på en av Guayaquils kullar. Och detta med poliseskort- För så mycket poliser och vakter samlade på ett och samma ställe ser man knappt vid fotbollsderbyna i Stockholm. Och när de fick klart för sig att vi hade den dåliga smaken att vandra helt utan ecuadoriansk guide, tänkte de trevliga poliserna att här är ett gäng som behöver beskydd. Rädda som de är för den dåliga publicitet en mördad turist ger. Tydligen var det bara en månad sedan en japansk turist rånmördades och detta kan vara orsaken till att bevakningen skärps.

Däremot fick vi klara oss utan lagens långa arm vid det efterföljande besöket på stadens marknad. Jag inhandlade en panamahatt av diskutabel kvalitet och en T-shirt med en leguan på bröstet. Allt för att försöka göra slut på den sista dollarna.

Lämnade så Unipark Hotell klockan fem lokal tid (vilket motsvarar 23 västeuropeisk tid). Buss med Ecuadoriansk guide (polisen kunde andas ut) till flygplatsen, där det var dags att ta adjö av vår reseledare, vilket innebar att vi nu måste klara oss själva. Hon (reseledaren alltså) hann dock skrämma upp oss med att säga att på grund av amerikansk press (troligen) på Ecuador så bär stickproven för att hitta narkotika ganska många. Runt 50 % av alla resenärer från den internationella terminalen kommer att få sitt bagage genomsökt. Egentligen väl inte så farligt om man har ett rent samvete, men med tanke vilket elände jag hade för att lyckas stänga min väska på hotellet, så skulle en koll av mitt bagage antagligen skjuta upp flygplanets avgång med minst en kvart. Men det var ”bara” tre av oss 11 skandinavienresenärer som blev kollade. Och jag var otroligt nog inte en av dessa. De hade väl kanske sett problemet med min väska…

Sedan följde nästan 11 timmars pina. Varför måste flygplanen vara så trånga. Och naturligtvis får kvinnan i sätet framför mig efter en kvart restid för sig att hon ska fälla tillbaka sätet. Ett otyg som borde FÖRBJUDAS!!! Jag kläms då fast mellan mitt säte, ned nedfällbara bordet och sätet framför. Så ska man då sitta och försöka få en blund i ögonen (det var ju natt sydamerikansk tid). Och varenda gång jag faktiskt lyckas slumra till får kvinnorna som har de två platserna innanför mig för sig att det är dags att gå på toaletten.

Men till Amsterdam kom vi till slut. Där väntade för oss stockholmsresenärer en tre och en halv timmes väntan till planet mot Arlanda skulle lyfta. Dock när vui bordat planet möts vi av en kapten som meddelar den glada nyheten att vi kanske kan lyfta upp till en kvart före utsatt avgångstid (de ni SJ…). Men bara några minuter senare kommer kontraorder. Någon har upptäckt något fel på vårt plan. De talade om nose gear, de talade om läckande olja, men jag blev intre klok på var felet egentligen satt. Förutom att det skett en total ”blown out”. Så det kändes rätt att avvakta. Ett nytt plan fixades, vi fick vandra ut i teminalen igen, gå till en annan gate, och borda planet på nytt. Och 45 minuter försenat kunde vi då lyfta i riktning mot gamla Svedala. För mig gjorde dock inte förseningen så mycket. 45 minuters extra väntan på Arlanda förbyttes mot 45 minuters extra tid i Amsterdam.

Väl framme vid Arlanda möttes vi redan i gången in mot terminalen av mina vänner på Tullverket, inklusive en söt liten hund. Men även denna gång missar de mig helt. Verkade inte som om de fick napp hos någon av mina reskamrater heller. Dyr övertid.

Och nu är jag alltså snart hemma. Upptåget har just kommit till stationen i Älvkarleby och jag måste börja att ladda för den avslutande taxiresan.

 

 

Januari månad i övrigt

Hem