Januari2014

Lördag 4 januari

Jag har blivit med armbandsur. För första gången på säkert tre-fyra år, om man då undantar den GPS-klocka jag använder vid viss fysisk aktivitet. Sedan dess har mobilen också fått tjänstgöra som klocka.

Men under den ståndande resan till Sydamerika ska mobilen stängas av. Skrämd som jag är av folk som väl hemma från långresan chockats av en mobilräkning hög som Empire state building. Och koll på tiden måste jag ha. Tror inte researrangören blir så glad om jag kommer en timme för sent hela tiden.

Det  blev en Certina. Tillräckligt billig (halva priset på Ur & Penns vinterrea), tillräckligt lätt och inte minst inte alltför rörig. Många klocktillverkare verkar tävla om att trycka in så mycket som möjligt på urtavlan. Jag vill veta vad tiden är – inget annat.


Måndag 6 januari

Idag är det  premiär för den nya versionen av min hemsida. Förutom att layouten ändrats har jag bytt leverantör av webhotell och domännamn. Numera är det one.com som har den äran att stå för hotellet. Likheten med min gamla leverantör är att bägge är danska (varför, vad är det danskarna har, egentligen...). Skillnaden är att jag numera kan använda mig av Web Editor i skapandet av sidorna, vilket gör uppdateringarna mycket lättare och dessutom större möjligheter layoutmässigt. Har dock upptäckt att det finns en liten bugg som gör att radbrytningen ibland inte fungerar, men det får jag leva med.

Eftersom jag måste föra över de gamla sidorna till den nya layouten så möts ni än så länge ibland av skylten "under construction" när ni klickar på en länk. Men förhoppningsvis ska dessa länkar så s¨åningon fyllas med innehåll.


Tisdag 7 januari

Min kropp håller på att anpassa sig till Sydamerika. Eller rättare sagt verkar min dygnsrytm på att göra detta. När klockan är tre på natten i Sverige är den nio på kvällen i Ecuador. Och att jag efter en händelserik dag faller i dvala vid niotiden skulle ju kunna hända. Så egentligen låg jhag inte och vred mig frampå småtimmarna i natt, utan bara slumrade till nöjd efter en händelserik dag. Att sedan jag tvingades stuga upp mitt i natten (klockan halv ett) var dock en misssräkning, men denna berodde enbart på att min arbetsgivare vägrar att anpassa SU:s öppettider och tillika mina arbetstider till så att säga de nya tiderna.

Ett lite mer tråkigt sätt att se på det är ju naturligtvis min fantastiska förmåga att under helgerna lyckas vrida dygnet runt så där ett kvarts varv. Men så kan det väl inte vara, eller...?


Onsdag 8 januari

Så där ja- Snart är jag en riktig Dollarturist. Alltså en turist med fickan full (nåja....) med dollars.

Sedan millennnieskiftet har nämligen Ecuador övergivit sin gamla klassiska valuta Sucre. Nu är det US dollars som gäller. Ett öde man delar med så vitt skilda länder som Öst-timor och El Salvador.

Vilket ju är bra - då kanske Gävles Forex-kontor kan bli av med de extra 465 dollar de fick eftersom jag lyckades med konststycket att boka upp den önskade mängden dollars två gånger. Ack, denna teknik.


Lördag 11 januari

Vill man vara fin får man lida pin. På  grund av min frisörs armbrott hade jag tvingats ändra min klipptid till lördag morgon kl 9. Bara det var ju plågasamt. Sedan var det skönt att bli lite ompysslad och på min begäran avslutades behandlingen med att någon form av produkt smetades in i håret.

Och att då direkt sätta på sig en mössa var det då inte tal om. Jag kunde ju inte förstöra frisyren när den nu för en gångs skull var perfekt. Jag fick helt enkelt bortse från att det var åtta grader kallt. Och de öron som fick ta smällen har ju nu trots allt tinat upp en del efter en timme i värmen.


ECUADOR


Torsdag 23 januari

I Tisdags vandrade jag 444 steg upp på en kulle i Guayquil, Ecuadors största stad. Idag kämpade jag med att skrapa bort is och snö från min Toyota i tiogradig kyla. Likheten mellan de bägge aktiviteterna var att de bägge var svettiga. Men ändå... Kontrasterna är slående. På ett sätt är det skönt att vara hemma, men denna känsla är väl kanske mest baserad på den tuffa hemresan från Sydamerika. För känslan är att jag gärna sett att resan varit lite längre. Och skulle någon fråga skulle mer än gärna åka tillbaka.


Att jag skulle älska Galapagos var väntat. Det var ju det egentliga huvudmålet med resan. Men att jag skulle älska ävcen fastlandet så mycket var lite överraskande. Och den resa som mycket hade stämpeln av "Once in a liftetime" blev mer en aptitretaare på mer. Jag skulle gärna uppleva Amazonas, alla talar så fantastiskt varmt om Machu Pichu och Brasilien skulle ju vara häfrigt. Dessutom har jag en kompis som tycker att jag abvsolut ska åka till hennes smultronställe i världen, Grenada i Mellanamerika.


Men än så länge kan jag bara sammanfatta lite tankar och reflektioner om Ecuador.


1. Åker ni dit - så ha med er jämna pengar. För handlarna verkar ha en ständig brist på växelpengar. Det började på marknaden i Otavalo, där jag köpte en halsduk för sju dollar och betalade med en tiodollarssedel. Försäljerskan, som för övrigt jag fick på bild senare, sprang runt bland hennes försäljarkollegor en lång stund innan hon lyckades hitta någon som kunde växla tian i mindre valörer. På samma marknad lyckades jag senare pruta ner ett par solglasögon till åtta dollar i stället för tio, eftersom försäljaren inte kunde ge tillbaka växel på en 50-dollarssedel (jag hade åtta dollar i småvalörer, inte minst tack vare mitt inköp av halsduk). Även vid mitt hattinköp på marknaden i Guayaquil upprepades växeljakten. Och tacksamheten i dryckesförsäljarens i Guayaquil ögon när jag hade jämna pengar så jag kunde betala öl och vatten gick inte att ta fel på. Han hade just grävt djupt i sin kassalåda för att hitta växel åt mina resekamrater. Men roligast var ändå den lilla hattbutiksinnehavaren i Quito. För att dryga ut försäljningen lite sålde hon också vykort. Vilket jag fick syn på och raskt inhandlade åtta stycken á 50 cent stycket. Jag slängde fram en tia och cirkusen började. För hon hade naturligtvis inte sex dollar i kassalådan. I stället skickade hon en kille som stod och hängde i butiken ut på gatan för att se om han kunde växla hos någon försäljarkollega (poängteras bör att jag inte tror att han jobbade där, möjligtvis var det hennes son eller nåt). Och sedan var han borta i säkert tio minuter, medan hon med ett glatt leende försökte sälja en hatt till mig (hon hade sett att jag visat intresse för dessa). När springpojken kom tillbaka hade han fortfarande min tiodollarssedel i handen. Då ryckte hon åt sig den, sa några väl valda ord på spanska (troligen  något i stil med "din odugling") och begav sig själv ut på gatan. Bara några minuter senare kom hon tillbaka och tian var växlad. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte en hatt av henne. DSety hade hon varit värd.


2. Hundkoppel är en uppfinning som inte verkar ha introducerats på höglandet än. I Quito med omnejd sprang lösa hundar omkring överallt. Vissa av dem var övergivna (Ecuadors motsvarighet till våra sommarkatter) men många hade både en matte och husse, men de fick springa lösa ändå. Detta trots att en djurägare ställs till svars om dennes djur exempelvis orsakar en trafikolycka.


3. Sydamerikaner är väl i allmänhet lite kortare än vi nordbor, men extra småväxta är de på höglandet. Vår reseledare kastade fram teorin att mycket beror på undernäring i tidig ålder och det kan säkert stämma till viss del. Så på matmarknaden i Otavalo måste man inte bara se till  att inte snubbla över en av de ovan nämnda hundarna, utan även på någon av de hårt arbetande ecuadorianerna som snabbt rör sig över området. För de må vara korta, men de är starka, riktigt starka. De bär inte sällan på matsäckar som i stort sett är lika stora som de själva. Detta gäller både kvinnor och män.


4. Det må vara lite kaosartat ibland, men jag slogs över hur rent det trots allt var. Ecuadorianerna är duktiga på att sortera sina sopor. Och verkar inte heller vara så förtjusta i att slänga skräpet på marken. Alternativt har de folk anställda som är snabba att plocka upp kastat skräp.


5. I den mån man kan kalla det papper som man hare för att torka sig i rumpan för toalettpapper så sk det helst inte slängas i toalettstolen utan i en påse vid sidan om. De rör som ska leda både nummer ett och två från toalettstolen ut i avloppsanläggningarna är nämligen så smala att  risken för stopp i avloppet är stor.


Lördag 25 januari

Mina försök att vrida om min dygnsrytm till normal svensk vintertid går inte så bra. Delvis kanske beroende på att jag måste besegra vanan att hamna i Nilssons helgrytm, vilket ibland är närmare Ecuadoriansk än Västeuropeisk tid.


Söndag 26 januari

Gåtan om vad det kostar att sända ett vykort från Ecuadort till Sverige väntar fortfarande på sin lösning. Tjejen på kiosken vid nollmeridianen ville att jag skulle köpa tre endollarsfrimärken per vykort (cirka 21 kronor), medan mannen på Hilton hotell ansåg att det räckte med ett tvådollarsfrimärke - alltså runt 14 spänn (se dagboksanteckning för den 15 januari). Nu visar det sig att bägge modellerna verkar ha fungerat. Och enligt rapporterna ska korten kommit fram i fredags (oavsett porto), vilket innebär att de faktiskt klarade tiodagarsgränsen. Fullt godkänt anser jag. Jag har varit med om värre. Vissa kort till jobbet brtukar ju komma fram då avsändaren redan arbetat en vecka efter den aktuella semestern. Själv börjar resten av mitt yrkesliv i morgon...


Onsdag 29 januari

Hur fräck kan man vara? Min nya laptop levererades med någon form av irriterande annonsprogram (eller kanske troligfare lyckades detta program smita med i någon olycklig nedladdning jag gjorde). Idagh upptäcker jag dock e¨n liten länk på en av annonserna med texten "skip this ad". Äh, vad fasen tänker jag, jag klickar. Upp dyker en text om att man kan slippa annonsen för enbart ett par cent. Alltså börjar de ta betalt för att inte trakassera mig med annonser! Måste hitta ett antïvirusprogram som klarar av att plocka bort det där j-a annonsprogrammet för gott. DET skulle jag betala för.


Torsdag 30 januari

Nu har smutstvätten jag hade med mig från Ecuador blivit upptvättad. Dessutom har jag gått igenom alla bilder från resan och sammanställt vad jag trodde skulle bli en kort sammanfattning av resan i bilder. Det slutade på 303 bilder. Så en bildvisning lär bli en långvarig föreställning minsann. Något i stil med Fanny och Alexander - den långa versionen (lär vara runt fem timmar).

Så nu återstår bara minnen (i och för sig väldigt fina) minnen av min drömsemester. Och förstås en törst efter mer. Dessutom ska jag väl tota ihop en fotobok också. Kanske ett uppdrag för helgen?


Hem


 

US Dollar