Januari2012

Söndag 2 januari

Var tog säkerhetstänkandet vägen? Det är långt mellan gångerna jag utnyttjar flygets bekvämlighet och ännu längre mellan gångerna som jag flyger inrikes. Därför blev min förvåning stor när jag konstaterade att SAS inte rimligtvis kunde ha någon aning om vem jag är. Att utge mig för att vara någon helt annan person är en smal sak. Det enda du behöver är ett bokningsnummer. Du behöver inte ha någon giltig legitimation och inte ens med dig det bankkort som du gjorde din betalning med. Detta bankkort som officiellt faktiskt är din biljett.

Dagen innan min avfärd norrut checkar jag in via internet. Som belöning får jag en bekräftelse, en papperslapp som talar om att jag nu har tilldelats plats 7 E. Denna lapp är nu Sesam öppna dig. I bagageinlämningen, i säkerhetskontrollen och inte minst då jag stiger på planet. Om det verkligen är jag som åker, verkar personalen ointresserad av. Med tanke på att flygbolagen brukar ta en rundlig summa för att byta resenärens namn på biljetten är det ännu mera förvånande. Varför byta namnet, då det verkar räcka med att överlåta ett bokningsnummer?

När jag åker tillbaka mot Arlanda är till och med papperslappen bortrationaliserad. Då kommer jag till flygplatsen enbart med ett sms i min mobil. Vad som skulle hända om plötsligt strömmen tog slut i mobilen vågar jag inte tänka på.

När jag checkade in bagaget på Umeå flygplats dök ännu en fråga upp. Jag använde mig av de fina elektroniska incheckningsautomaterna, men jag skulle ändå behöva ställa mig i samma kö där alla som inte elektroniskt checkat in bagaget stod. Varför det? Vad finns det då för vinst att använda sig av incheckningsapparaten? Hur tänkte de här…?

Att jag sedan genom att spela ovetande samt att feltolka alla pilar som skulle lotsa resenärerna rätt faktiskt lyckades smita före kön är en helt annan femma.

 

Torsdag 12 januari

Tiderna förändras. Kraven på mediabruset också. 1957 producerades det första avsnitten av en av den tidens stora TV-serier, nämligen den om advokaten Perry Mason. En Tv-serie som faktiskt jag kom ihåg från min uppväxt. Troligtvis då någon reprisomgång, eftersom de sista avsnitten spelades in 1966 och då var jag tre år. I och för sig gjordes det senare även ett antal TV-filmer om Mason, så det är kanske dem jag minns. I en släng av nostalgi beställde jag för ett ganska bra tag sedan en dvd-box innehållande alla 19 avsnitt av den första säsongen. Nu har jag sett alla.

Från min uppväxt vill jag minnas huvudrollsinnehavaren Raymond Burke som en skäggig medelålders man med viss kroppslig pondus. Måste ha varit några av de senare säsongerna. I de avsnitt jag nu sett är han slätrakad och ser ganska vältränad ut. Men det är inte detta som slår mig, utan det ganska fantasilösa manuset. I samtliga 19 avsnitt är Masons klient en vacker kvinna mellan 20 och 30, med oklanderliga former. Denna dam är nästan undantagslöst misstänkt för mord på en medelålders eller äldre man. Naturligtvis är hon oskyldig, trots att bevisläget ser ut att bara vara snäppet under att hon ertappades med pistolen i sin hand.

Kollar in IMDb:s databas och där har användarna givit TV-serien ett genomsnittsbetyg på 8,4 (av 10), vilket måste betecknas som ganska högt. Högre än CSI, lägre än Sopranos och samma betyg som Lost. För att ta några moderna exempel. Men frågan är om egentligen det hela var så bra – med nutida glasögon, alltså. Men hur ska vi bedöma klassikerna i kultursektorn?

För att serien håller hög teknisk kvalitet för att vara från 1957 är helt klart. Denna kvalitet är bättre än många hafsverk som numera görs, med all den tekniska utveckling man har tillgång till numera. Och vem är väl jag att sätta mig till doms över den ganska schablonartade framställningen av den manlige riddaren (Perry Mason), hans söta sekreterare, tandläkarleende medhjälpare (privatdetektiv Paul Drake) och det värnlösa offret (ung vacker kvinna)? Ofta gör vi våra moraliska bedömningar alltför mycket från dagens samhällsmoral och vi glömmer bort att tiderna förändras. Det är bara att hoppas att jag inte gör alltför många moraliska snedsprång som kommande generationer kommer att peka finger åt.

Raymond Burke, förresten, vad hände med honom. Jo, han dog 1993 och blev väl mer eller mindre synonym med sin TV-hjälte. Faktum är att den sista TV-filmen kom ut samma år som han avled.

 

Lördag 14 januari

Egentligen ljuger dateringen lite. För klockan har faktiskt i skrivande stund passerat midnatt med några minuter och jag har just avslutat ett filmmaraton tillsammans med svåger och systerson. Eller maraton och maraton. Det handlade om två stycken filmer, märkliga på varsitt sätt. Den första var en film där de lyckats med konststycket att göra en komedi om en 27-årig kille som blev diagnosticerad med en elakartad cancer. Men ska sanningen fram blev resultatet inte så illa. Men sedan var det dags för Final destination 5. Ett gäng människor som överlever ett broras och sedan dör en efter en eftersom döden inte klarar av att bli lurad. En film som får uppföljarna till Polisskolan att se ut som rena Oscarsämnena. Och det otroliga är inte att de lyckas göra en film full av så mycket meningslöst splatter, utan det otroliga är att de tidigare faktiskt gjort fyra andra filmer i precis samma anda. Var lyckas de få loss pengar till så dynga? frågar jag mig.

 

Lördag 21 januari

Det mesta får sin förklaring. Som förra helgens oroande mysterium. Jag åkte hem från Stockholm och Avensisen lyckades inte få upp värmen i kupén riktigt. Något som aldrig Har hänt tidigare. Det verkade dra kalluft någonstans ifrån. Jag kände att det nog skulle bli dyrt. Men väl framme i Gävle glömde jag dock bort att undersöka det hela. Och nu kom kylan. Runt tio minusgrader och bilen var helt frosttäckt. Och det krävdes rejält med kraft för att lyckas skrapa ren rutorna. När jag till slut kom till den sista rutan, rutan vid passagerarsätet såg jag direkt att det var något som inte stämde. Och efter ett stunds funderande föll slanten ned. Rutan var neddragen en dryg centimeter. Inte konstigt att det drog kallt när jag susade fram på motorvägen. Och det höll på att bli så att jag även tvingats åka efter ytterligare en motorväg med nedvevad ruta. Rutan hade nämligen frusit fast. Men efter milt våld lyckades jag få upp rutan och se nu fungerade värmen. Mer än väl.

 

Måndag 23 januari

Frågan är vilken typ av TV jag egentligen köpt. När jag tågade in på Media-Markt i Valbo var det första jag sa till försäljaren att det nog var LED som gällde. Sedan kom vi in på en massa andra saker och när det var dags för beslut fick inte denna del av beslutsunderlaget någon plats. På något sätt tog jag ändå för givet att jag har fått hem en LED. Detta var även min övertygelse ända tills jag fick syn på framsidan av manualen. Där stod det klart och tydligt LCD.

Så nu blev jag övertygad om att det ändå var en LCD jag köpt. Några svordomar, sedan hade jag accepterat det hela. Och så var läget tills en halv dag senare. Då fick jag syn på den stora kartongen jag ännu ej hade slängt. Där stod – med stora bokstäver – lika tydligt som på manualen – LED. Och förvirringen bara blev värre.

Idag har jag tagit nätet till hjälp. Men även där fanns lite olika bud. Men till slut kom jag in på Grundigs egen hemsida. Och nu kan jag ge besked. Grundig Vision 7 40 VLE 7130 BM är en LED-TV.

Om ni sedan frågar vad skillnaden mellan LED och LCD är, så är mitt svar – jag vet inte. Annat än att LED är dyrare. Och möjligen lite energisnålare.

 

 

Hem