januari2008

Fredag 4 januari

Ett par centimeter snö, ett trilskande järnvägsspår och ett alltför smalt farthinder och olyckan var framme. När mitt cykeldäck i knapp styrfart slog mot det uppstickande järnvägsspåret blev det tvärstopp. I och för sig var det ingen våldsam vurpa, men min cykel är hög och tidigt på morgonen har tankeverksamheten ersatts av instinktivt handlande. Och min insikt sa att jag skulle ta emot mig med höger lillfinger och så var den handen förstörd. Lillfingret gick att böja, men inte böja tillbaks.

Av den anledningen har jag tillbringat min eftermiddag i olika väntsalar. Klockan 13.30 hade jag tid på vårdcentralen, 13.45 kom jag in till läkaren. Efter si så där två minuters undersökning kunde läkaren konstatera att man nog borde röntga det där.

Jag tog bilen till sjukhuset och lyckades hitta en ny väntsal. Här blev det dock inte någon längre väntan. På röntgen rådde lugnet före stormen och när jag slog mig ner var jag ensam i väntrummet. Men efter röntgen och inväntande på svar fick jag ett brev i handen och besked om att jag skulle bege mig till akuten. Med skräck tog jag mot denna order. Det var ju just en lång väntan i akutens väntrum jag hade velat undvika. Jag var ju trots allt inte dödssjuk – vilket ofrånkomligt innebär nedprioritering.

Men när jag kom till akuten verkade mina farhågor komma på skam. Visst satt det en dam i väntrummet, men hon ropades in samtidigt som jag satte mig ned i en av väntrummets soffor. En och en halv timme senare var väntrummet proppfullt. Jag satt fortfarande och väntade och nu började mitt tillstånd närma sig det där livshotande stadiet. Ja, inte beroende på mitt finger, det ömmade bara sporadiskt, men svältdöden låg och lurade. Eftersom min tid på vårdcentralen hade krockat med min lunchtid hade jag inte ätit något sedan frukosten. Och nu hade klockan passerat fem.

Men troligen såg personalen min belägenhet så strax innan halv sex fick jag dock komma in till läkaren, för kanske en kvarts behandling. Men då ska man komma ihåg att den största delen av denna kvart tillbringade jag ensam i ett kalt undersökningsrum. Allt medan läkaren konsulterade bakjouren. Domen – en fraktur på ett av lillfingrets ben samt en sena som hamnat på fel sida av fingret.

Så nu ska jag opereras – och precis som Cornelis vet jag nu inget mera. Och snart visar de kommissarie Morse på TV. Så jag kan glömma mitt lillfinger för ett tag.


Lördag 5 januari

Ett återkommande problem när man flyttar, är att saker och ting försvinner. Ja, egentligen inte försvinner, men de blir jävligt svårfunna. Den pryl som i senaste lägenheten låg i lådan vid spisen, ligger inte där längre, mest beroende på att den inte fick plats.

Idag letade jag vid förmiddagskaffet efter grytlapparna, före middagen efter knivstålen och nu senast var det tändstickorna som var borta. Men jag tror jag börjar lära mig det hela så smått. För medan jag letade efter grytlapparna i tio minuter, så hittade jag tändstickorna på under minuten.


Måndag 7 januari

Efter att ha bott i lägenheten i drygt en vecka var det i helgen dags för att börja tänka på uppsättningen av gardiner. Problemet har varit att det helt saknas fästen till gardinstängerna. Visst några borrhål fanns det. Men naturligtvis inte på de ställen jag ville ha dem. Alltså var det bara fram med elborren och försöka skapa sig några hål. Vilket inte visade sig vara så lätt. Cirka en centimeter in i betongen kom jag, sedan var det tvärstopp. Hur mycket jag än kämpade verkade det inte som om jag kom något längre. Antingen var borrmaskinen för slö (jo, jag har slagfunktion) eller så var det själva borren som hade sina begränsningar. Troligtvis en kombination.

Så idag har jag tågat ner till Clas Olsson och inhandlat en väska innehållandes 198 olika borrar, bits försänkare och fan och hans moster. Förhoppningsvis ska några av dessa fungera. Sedan köpte jag också ett par hörselskydd, vilket jag märkte var ett måste då jag använder slagfunktionen. Tinnitus kan man skaffa sig på roligare sätt.


Tisdag 8 januari

En förmiddag på operationsbordet, trevligare saker kan man ha för sig. Och den operation jag trodde skulle gå och utföra med lokalbedövning, visade sig kräva narkos. Och den led som läkarna trodde hade lossnat, visade sig vara tre leder. Ja egentligen var det ju fortfarande en led, men den hade fallit sönder i tre små delar. Den operation som skulle ta max en timme, tog därför ungefär två. Allt medan jag sov sött.

Men nu börjar bedövningen släppa, så det är dags att inventera förrådet av smärtstillande.


Söndag 13 januari

För er som funderat på vad man ska göra med alla systemkassar man släpar hem för att förgylla helgen har jag ett tips. Skaffa er ett rejält bandage på högerhanden, fundera på hur man ska klara av att duscha utan att helt dränka bandaget, släng blicken på högen med systemkassar och börja fundera. Med hjälp av en rulle packtejp blir påsen en alldeles utmärkt duschstrumpa. Den enda nackdelen är att systemets kassar inte verkar hålla någon större kvalitet, utan de blir ganska snart behäftade med en massa små hål, Men med handen vilande på duschkabinens övre del, håller sig bandaget det relativt torrt.

Överhuvudtaget är just min tvagning en av de rutiner jag fått ändra med tanke på min olycksaliga belägenhet. Morgonduschningen har numera övergått till kvällsduschning. Proceduren har nämligen blivit så omständlig att jag annars troligen skulle tvingas gå upp redan vid halv sex-tiden. Inte minst med tanke på att jag dessutom numera går till jobbet. Detta beror dock inte på någon rädsla för att cykla, mer en rädsla för att frysa. Jag har nämligen ingen vante stor nog att gå över den bandagerade handen. Och då blir det så förbannat kallt att hoja.


Tisdag 15 januari

Idag har det varit en dag av väntan. Efter en mail-växling med ortopedmottagningen visade det sig att det var bokat en tid för mig på röntgen klockan 10.30, med efterföljande besök hos läkare klockan 11.30. Jag anländer till sjukhuset kvart över tio och här väntar kö nummer ett. I patientkassan. Första gången jag besökte patientkassan var dagen för min operation och då hade kön varit obefintlig, men det var då det. Denna dag var trängseln framför bilettkassan i paritet med trängseln på Brynäs hemmamatcher. En trängsel som för ett elitserielag i ishockey är modest, men för en biljettkassa på ett sjukhus där alla har en tid att passa är den ganska avskräckande. Efter 22 minuters väntan var det dock äntligen mitt nummer som plingade upp på displayen. Sedan tog det väl damen i kassan 30 sekunder (möjligen 45, det strulade lite) att lugga mig på 300 spänn och stämpla mitt högkostnadskort. Jag promenerade sedan bort mot röntgen, där det visade sig att ortopeden missat att skicka ner min remiss. En ny väntan där jag hann med att läsa Gefle Dagblad. Tre bilder av min hand tog väl fem minuter och sedan kunde jag ta hissen upp till ortopeden. Bara för att där, efter fem minuters väntan, få reda på att min läkare var sjuk. Men det skulle fixa sig med en annan läkare, var beskedet. Kunde jag sitta ner och vänta? Jovisst, det börjar jag ju bli ganska van, och vad hade jag egentligen för val. Vid tolv-tiden, då personalen började jämföra lunchplaner blev jag äntligen uppropad och förpassad till ett undersökningsrum med orden att ”du kanske kommer att få vänta ett tag” Tio minuter gick och då dök en kvinnlig läkare upp och suckade över att det var ett komplicerat brott jag hade haft och att det inte såg helt hundra ut på röntgenplåten, men att jag fick godkänt för tillfället, men att jag skulle kallas till ytterligare en röntgen nästa vecka. Detta tog väl på sin höjd fyra minuter. Jag hann dock begära att jag skulle få handen omlagd, och två sköterskor dök upp. Och för första gången denna dag överskred behandlingstiden väntetiden. Inte minst på grund av att jag lyckats spräcka min gipsskena (jag hade trott att brottet var en naturlig ledning för att öka rörligheten i handleden).

Tilläggas bör att jag efter jobbet gick in på Swedbank, banken som gjort väntandet till en affärsidé.


Söndag 20 januari

Ni vet de där trafikmeddelandena som dyker upp på radion, precis under favoritlåten, eller kanske under ett spännande slalomåk. De handlar alltid om någon trafikolycka i ”långtbortistan” och man kan irriterat konstatera att ”jag bryr mig inte”.

Men igår hände det plötsligt. Radioprogrammet bröts – och meddelandet kändes faktiskt som det gällde mig. En trafikolycka hade inträffat på motorvägen mellan Sandviken och Gävle, tydligen i Valbo. Räddningsfordon var på väg – liksom jag. Undertecknad hade precis lämnat Brynäs för att ta mig till Valbo köpcentrum. Jag passerade sjukhusinfarten och resten av vägen körde jag med blicken flackande mellan vägen framför mig och backspegeln. Men inga utryckningsfordon syntes till, varken i backspegeln eller i mötande körfält.

Så troligen drev radions trafikredaktion med mig, eller då var deras geografikunskaper inte riktigt i fas.


Måndag 21 januari

Vissa företag anstränger sig ordentligt för att slippa ha någon kontakt med sina kunder, om man då undantar den envägskontakt som kallas faktura. Men frågan är om inte TV-, bredband och telefoniföretaget ComHem tar priset.

På hemsidan uppmanas man skicka ett mejl - vilket man gör. Snart dyker då ett mejl upp i mejllådan med en massa frågor och svar. Mejlet avslutas med orden – besvarade inte dessa svar din fråga – klicka på länken nedan. Och det är först då som mejlet går iväg till Kundtjänst. Eftersom jag har något fel på min mejl, kan jag inte klicka på länken, utan jag måste gå in i mejlets kod, kopiera webbadressen som är kopplad till länken och sedan klistra in den i min webbläsares adressrad.

Men sedan finns ju alltid telefonen. Och en öppettid till klockan 21 verkar ju generöst. Men räkna med att få vänta. I och för sig var det endast 15 före i kön, men kötiden på 21 minuter skrämde. Och då man väntat i 8 minuter hade jag bara hoppat fram en plats i kön. Men det mest enerverande var att en mekanisk röst med två sekunders mellanrum meddelade vilken plats i kön man har. Så jag lägger telefonen åt sidan och lagar mat. Men man vågar ju inte lämna telefonen under någon längre tid. Det kanske finns folk framför mig i kön som inte hör till de mer tålmodiga. Och självfallet, jag lyssnar till den mekaniska rösten och jag har nummer sju i kön. Jag äter en fiskpinne, dricker en klunk mjölk och sedan lyssnar jag till igen. ”Du har nu nummer ett i kön”, säger stämman i telefonen, och jag hinner inte vänta länge tills det svarar en kvinna. Troligtvis besviken över att jag fortfarande väntar och över att jag inte hittat på något annat, så jag glömt bort telefonkön.


Tisdag 22 januari

Återigen lever jag i en röra. Den möblering jag började få någotsånär fason är lagt i ruiner. Dessutom lever jag i ett mörker. De enda lamporna som kan lysa upp min tillvaro är de spotlampor sitter i köket, lamporna i toalett och klädgarderob.

Anledningen är att elen i min lägenhet ska få sig en ordentlig uppfräschning. Ledningar, kontakter och vägguttag ska bytas. En jordfelsbrytare ska monteras och de säkringsbyten som blivit vanliga i lägenheten blir plötsligt ett minne blott.

Nu var jag lovad att detta arbete skulle göras redan igår. Av den anledningen ägnade jag en stor del av söndagen till att plocka ner lampor och flytta undan möbler från kontakter och eluttag. Men även om jag mötte elektrikerna i trapphuset när jag gick till jobbet på måndagen, så var inte en kontakt rörd när jag kom hem på kvällen. Vilket ledde till att jag var så där lagom irriterad under kvällen. Inte heller i morse hade jag sett till några elektriker när jag lämnade lägenheten. Dock upptäckte jag en lapp som va instucken i den tidningshållare som finns utanför lägenhetsdörren. Den fanns troligen där redan igår kväll, men jag hade troligen drabbats av partiellt seende och därigenom missat lappen. Hursomhelst övar andemeningen lappen att de tydligen inte hann med min lägenhet under lördagen, men att ett nytt försök skulle göras under onsdagen. Men jag tror det när jag ser det.


Fredag 25 januari

Idag hände det som jag trodde skulle inträffa först när jag passerat pensionsåldern med hjärtproblem, artros och benskörhet. Jag har fått ut mitt livs första högkostnadskort från landstinget. Inte klokt vad ett lillfinger kan ställa till. Detta då lagom till att doktorn plockade bort mitt bandage och mina stygn.

Men å andra sidan har jag ju nu ett helt år på mig att hänga på vårdcentraler, akutintag och ortopedkliniker. Allt på Landstinget Gävleborgs bekostnad. Som om inte detta landstings bokslut fylls av tillräckligt höga röda siffror.


Torsdag 31 januari

Idag är det premiär. Jag har nu bytt plats på min hemsida. Och visst är det ett ödets ironi att jag som gammal unionskritiker har valt att lägga upp min hemsida på en adress med prefixet eu. Anledningen till bytet är två; Jag har för första gången ansett att jag faktiskt har råd att betala en liten slant för ett webhotell. För er som läsare betyder det bland annat att tiden är för störande banners och irriterande pop ups är över. I alla fall på min sida.

Det andra skälet är att min gratis-leverantör av hemsideutrymmet Spray har organiserat om, och att jag genom denna åtgärd plötsligt har mist möjligheten att ladda upp uppdateringar (kan ju bero på en kompetenslucka hos mig, men ändå…). Detta har gjort att jag den senaste veckan inte har lyckats uppdatera sidan (ursäkta för det) och att mitt arbete med att hitta ett alternativ fick snabbas på. Och det gick faktiskt oväntat raskt. Tycker i alla fall jag…


Hem