Februari2011

Tisdag 1 februari

Är det bara jag, men kommer inte det där orangea kuvertet gällande pensionen allt oftare nuförtiden. Och är inte kuvertet lite rödare i år än tidigare. Är det kanske att det orangea kuvertets historia all nu. I fortsättningen kommer vi att gå och vänta på det röda kuvertet.

Den där färgskiftningen kan nog förklaras med en omorganisation bland myndigheterna. Pensionsmyndigheten har bildat och de vill förstås bygga sitt egna varumärke. Ett rött kuvert.

Men att förklara känslan av att kuverten om pensionen kommer allt tätare är lite svårare att förklara. Måste vara en upptrimning av postgången helt enkelt.

 

Tisdag 8 februari

Har idag uppdaterat min bildsida med länkar till de bildserier jag publicerat på min facebooksida.

 

Måndag 14 februari

Trötthet. Detta ord kan på ett bra sätt sammanfatta denna måndag. Jag skulle ju kunna förklara detta med den halvdags utbildning vi har haft denna eftermiddag i en lokal där syre snabbt blir en bristvara. Det skulle också gå att förklara med att dagen inneburit nio timmars jobb (inklusive den tidigare nämnda utbildningen) eller att det slank ned en öl (men endast en) på väg hemåt.

Men sanningen att säga så beror tröttheten på den enklaste anledningen av alla, nämligen dåligt med sömn. Förutom att klockan som vanligt hade närmat sig midnatt innan jag kom i säng i går kväll, så har jag en förnimmelse av att jag ett flertal gånger i natt vaknat till en kort stund på grund av smärta, eller i alla fall en viss ömhet. Jag har nämligen drabbats av träningsvärk. Och detta beror på att gårdagen till huvuddelen bestod av flyttning. Jag hade lovat hjälpa en arbetskamrat med flytten och slutsatsen jag drog av detta var att jag ska aldrig mer flytta. För det tär på kroppen.

Fördelen med att hjälpa någon annan att flytta jämfört med att faktiskt flytta själv, är att man när värvet är avslutat kan sjunka ner i sin soffa och pusta ut. Har man flyttat själv så vet man att det följer dagar, veckor och ibland månader av uppackande av lådor framför sig. Och innan den sista lådan är uppackad (eller inlastat i något förråd) har man svårt att se det nya boendet som ett riktigt hem.

 

Tisdag 15 februari

Jag har som praxis att aldrig lägga på luren i örat på folk. Inte ens envetna försäljare. Men idag gjorde jag ett undantag. Det ringde en fullständigt otrolig grabb med en hurtig Stockholmsdialekt. Han började tjattra. Jag fick med mig att han ringde från Lyssnarklubben – men lyssna var inte hans största talang precis. Tre gånger försökte jag avbryta hans svada med ett kärnfull ”jag är inte intresserad”. Men svadan avtog inte, tvärtom. Ordkaskaden bara ökade. Och att han pratade fortfarande när jag lade på luren. Allt enligt devisen ”lyssnar du inte på mig, vill inte jag lyssna på dig heller”.

Att lägga på luren var ett klart avsteg från min policy. Man lägger inte på luren i örat på folk helt enkelt. Men är alternativet en rejäl utskällning av en kolerisk Nilsson ska kanske vår 08:a med svadan vara nöjd med en pålagd lur.

 

Måndag 21 februari

Det var nästan fem år sen sist. Men idag var jag på anställningsintervju igen. I och för sig handlade det om ett jobb hos samma arbetsgivare som jag jobbar för idag, men ändå, lite nervöst var det nog allt. Och på grund av oträning kändes frågorna inte helt naturliga att svara på. Men framförallt var reflektionen från min sida om det var dumdristighet eller genialitet av intervjuarna att lägga min intervju klockan nio en måndagsmorgon. Och utan att jag hann hälla i mig något kaffe. Plågsamt.

 

Måndag 28 februari

Idag är det 25 år sedan Palme mördades. Ja, faktum att det i skrivande stund nästan på minuten är 25 år sedan. Vad gjorde ni denna kväll? Själv var jag på besök hos en kompis och efter sedvanlig tedrickning (kan också varit kaffe) begav jag mig strax efter midnatt hemåt mot lägenheten i Robertsfors där jag bodde denna tid. Tror jag spelade något kassettband på stereon i min gröna DAF, för troligen lyssnade jag inte på radion. När jag gick till sängs denna fredagskväll var jag nämligen lyckligt ovetande om vad som denna kväll inträffat på Sveavägen i vår huvudstad.

På morgonen såg jag fram emot att på sedvanligt (under denna tid) ligga och dra mig till Ring så spelar vi. Döm om min förvåning (och faktiskt initialt ilska) då varken Hasse Tellemar eller lite medryckande musik hördes från klockradion. Nej, här handlade det om tung klassisk musik, inte så uppskattad av mig på den här tiden. Det tog säkert tio minuter innan jag fattade att jag inte av misstag fått in P2. Och ungefär samtidigt var jag vaken nog att ta in anledningen till denna dystra radiostämning. Sedan var det bara att ringa runt till familj och vänner för att höra om de hade hört. Vilket de ofta hade gjort.

 

 

 

Hem