februari2008

Fredag 1 februari

Idag vandrar vi in i februari och efter en snabb titt i almanackan kan jag chockartat konstatera att det är skottår i år. Förr i tiden var det ju inga problem att hålla reda på skottåren. OS-år = skottår var ekvationen, antagligen den första jag lärde mig. Men 1994 fick olympiagudarna plötsligt för sig att sära på vinter- och sommarspelen, och skottårens intåg blev mer diffusa. Jag har försökt intala mig att årtalet ska vara delbart med fyra, men inte minst under min ekonomiutbildning tvingades jag kapitulera. Jag är långt ifrån lika bra på huvudräkning som jag har trott.

Men oavsett när skottåret dyker upp ska det ju vara ungmöernas stora år. Det är under detta år (egentligen är det väl bara just på skottdagen) som kvinnorna ska få chansen att fria. Själv har jag ju hittills existerat under elva skottår, även om de första fyra åren bör ha varit ganska ofarliga. Men 1980 var jag sjutton bast och intresset för damerna var väckt. Så sju skottår har gått, utan så mycket som ett halvt frieri, så jag börjar tro att myten om den självständiga kvinnan är just en skröna. Men kanske är det just på grund av den självständiga kvinnan som jag fått vänta.

Men nu är det alltså upp till bevis. Jag väntar i mitt två rum och kök. Telefonen är inkopplad, mejlbrevlådan är öppen och bröllopspilsnern är på kylning.


Lördag 2 februari

Fem gånger om dan gympar jag. Jag gör det vid matbordet, i soffan, vid mitt skrivbord på jobbet och i fikarummet. Och jag blir inte ens svettig.

Gympingen är ett led i att få mitt lillfinger se ut som ett lillfinger igen. Just nu ser det mest ut som en nackad ål (kan ålar vara nackade???) men färgen påminner mer om en lite för dåligt kokt kräfta.

Vid besöket hos min handterapeut i onsdags fick jag dessutom en form av fingermitella för att fingret inte skulle få härja helt fritt. Och den behövs. För efter tre veckor med stift och gipsskena, samt en vecka fasttejpad med ringfingret vill mitt lillfinger ut på egna äventyr. Direkt jag plockar bort mitellan har fingret en tendens att vilja fjärma sig från handens övriga fyra fingrar. Och framförallt verkar det inte piggt på att gå igenom det ordinerade träningspasset.


Söndag 3 februari

Det tog mig två månader och två dagar, men nu är äntligen gardinerna på plats. I alla fall i vardagsrum och sovrum. Köksfönstret har en så inträngd placering att jag ännu inte bestämt mig för vad jag ska ta mig till. Anledningen till mitt dröjsmål i gardinupphängarsysslan är att det helt saknats hållare för gardinstängerna, och att, när det gäller sovrummet, de hål som av tidigare ägare borrats i väggen har tytt på en viss sned montering av gardinstången.

Nu ska jag i och för sig inte förhäva mig. Ett par av hållarna blev inte helt raka. Nu kanske det bara skiljer 1 mm men risken är att jag kommer att gå och irritera mig över detta under hela min karriär i denna lägenhet. Hade någon annan monterat hållarna, hade jag nog inte överhuvudtaget lagt märke till det hela. Precis som det tog mig flera veckor att lägga märke till att det är en spricka på ett av balkongdörrsfönstren.


Måndag 4 februari

I morse klockan 06.10 bröt helvetet loss. Hade det varit under det kalla krigets dagar hade man varit säkert på att nu var den här, den där ryska invasionen som befälen i lumpen tjatade om. Men Putin har nog att göra med att försöka mygla i det ryska valet och hans polare i Washington drömmer väl sig som bäst bort till de extra golfrunder han ska kunna gå efter flytten från Vita Huset.

Och det svenska försvaret är ju nedrustat sedan länge, så där gick inte förklaringen att finna.

Men efter att jag mornat till mig lite förstod jag vad som var på gång. Utanför mitt sovrumsfönster befann sig en baklastare som flyttade gårdagskvällens och nattens dos av kramsnö bort från cykelbanor och promenadstråk.

Och visst är det lätt att förstå hur dessa svårt prövade entreprenörer resonerar. ”Jippie. Nu är det bäst att sticka ut snabbt. Innan den där förbaskade solen kommer och smälter bort snön”. Allt under förevändning av att de måste vara ute och skotta innan folk åker till jobbet. Då spelar det ingen roll att Nilsson ligger och sussar. Allt eftersom han tack vare ett sinnrikt schemaönskesystem lyckats få sovmorgon varje måndag. Och inte behövde ha skottat förrän fram emot halv nio-tiden.


Tisdag 5 februari

På grund av lite problem med min stereo lyssnar jag inte så mycket på radio nuförtiden. Men varje morgon vaknar jag till med en dos lokalradio. Det är egentligen ganska perfekt ”vakna-till”-radio. Inte lika pretentiös som P1, inte lika flåshurtig som Radio Rix och inte lika tillrättalagt för tonåringar som P3. Man får en dos väder, en dos lokala nyheter och framförallt en dos gamla godingar.

Den senaste tiden har Radio Gävleborg plockat upp ELO:s ”Hold on tight” på sin låtlista. Och då väcks minnen. Skivan Time som avslutades med denna låt kom 1981 och den hamnade ganska snabbt i min skivsamling. Tyvärr spelades den så hårt och ovarsamt att den blev lite vind in mot mitten. Något som till min förfäran drabbade just Hold on Tight. Och jag förbannade ELO för att det inte följde det gängse LP-spelschemat som placerade de stora hittarna först på respektive sida.

Det är inte bara radio-resurserna som är dåliga hos Nilsson. Även när det gäller skivspelare är det illa ställt. I princip har jag inte haft en fungerande skivspelare sedan jag flyttade från Halmstad sommaren 2000. Men LP-samlingen finns kvar. Och att bläddra i denna är en intressant exposé i forna tiders musiksmak. Men allt som finns i samlingen finns inte där tack vare en spirande musikalisk ådra. En av de mest udda inslagen i denna skivsamling är Irene Cara med Flashdance. En julklapp från nån av mina syskon. Antagligen inköpt för att fröken Cara var, i alla fall med tanke på att årtalet var 1983, rejält lättklädd på skivkonvolutet. Och i fall ni undrar – jag har inte sett filmen. Om man nu undantar den musikvideo som fladdrar förbi i brittiska komedin ”Full Monty”.


Onsdag 6 februari

Ständigt detta regn. Idag var det dags igen. När jag vandrade hemåt strilade ett kallt duggregn ner från en jämntjock himmel och det blöta började tära ordentligt på det snötäcke som har förgyllt Gävle sedan i lördags (men fem dagar – det måste vara säsongsrekord).

Det har gått så långt att jag numera inte ens utbrister i någon frustrerad ed-förkunnelse över det j-a vädret, utan jag bara lugnt konstaterar att det är väl så här det ska bli nu framöver. I vinter har jag faktiskt inte behövt plocka fram långkalsongerna en enda gång. Inte ens under de tio dagar under julhelgen då jag befann mig i Västerbotten. Men detta berodde i och för sig mest på att de nedpackade långkalsongerna vid närmare granskning visade sig vara maskerade till en långarmad undertröja.

 

Torsdag 7 februari

Jag har haft för vana att bo nära mitt jobb. Så pass nära att jag har hunnit hem på lunchen. Och om detta inte varit fallet har jag lite slött tagit mig ut till någon närliggande pizzeria eller kebabhak. Med andra ord är jag orutinerad i matlådehänseende. Något som verkligen lyser igenom, nu när det är för långt att ta sig hem under de tre kvart jag har till mitt förfogande och då jag bestämt mig för att den där pizzan både är för onyttig, för mycket och för dyr.

Varje kväll fixar jag till min matlåda, varje morgon plockar jag ut den från kylen och varje lunch stoppas den in i en av de många mikovågsugnar som finns i min arbetsplats lunchrum. Sedan öser jag upp maten på ett fat, sätter på locket på matlådan igen, stoppar in den i den medhavda systemkassen, sätter mig och äter min mat, glömmer bort matlådan och går tillbaks till mitt skrivbord. Sedan blir min numera odiskade matlåda liggande framför mikrougnarna och först när jag kommit halvvägs hem dyker denna låda upp i mina tankar igen.

Så där har det hållit på nästan dagligen i två månaders tid nu. När jag på morgonen efter kommer till mitt jobb och stoppar in den dagens matlåda i kylen passar jag också på att stoppa in gårdagens låda i min ryggsäck och den eviga kretsgången har börjat snurra ytterligare ett varv. Irritationen över detta överskuggar helt min glädje över att jag funnit ytterligare ett användningsområde till systemkassarna. Tidigare användningsområde, se dagboksanteckningarna för den 13 januari.


Lördag 9 februari

Vissa lördagar är slöare än andra, men den här dagen tillhör nog topp tio. Jag vaknade till Ring så spelar vi, gick upp, funderade lite på livet, tittade på den kökslampa jag tänkt mig fixa till, upptäcka att jag nog ändå måste borra i taket, tittade på lite skidor, kokade lite kaffe, tittade på lite hockey, surfade lite, lite finjusteringar av hemsidan och nu funderar jag på att blanda till en grogg och slå mig ned framför melodifestivalen. Sedan är det väl dags att fundera på refrängen. Det är ju trots allt en dag i morgon också.


Måndag 11 februari

Mitt finger har mer eller mindre gjort mig till stammis på Gävle sjukhus. Men jag tror hittills inte att jag lyckats ta samma gångväg mellan min arbetsplats och sjukhuset en enda gång. Det hela skulle ha kunnat vara ett utslag av ett sällan skådat dåligt lokalsinne, men i mitt fall är det mer ett resultat av en strävan att hitta den närmaste vägen. Problemet är bara att min föreställning om hur den närmaste vägen borde vara stämmer väldigt lite överens med den verklighet vi lever i. Vilket gör att promenadsträckan bara blir längre och längre.

Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck, det lärde jag mig redan under gymnasiets första mattelektion (låter svårt, men det var trots allt på naturvetenskaplig linje…). Men hur gör man när det raka strecket går rakt genom hus, bergstoppar, granskogar och hårt trafikerade rondeller. Jo, man börjar väga de alternativa färdrutterna mot varann. Och då är det risk att ens mentala förmåga spelar dig ett spratt.

Ett solklart exempel på detta var när jag under min studietid gjorde en del extrapass som redigerare på Västerbottens Folkblad. När jag skulle cykla från min lägenhet på Tomtebo till redaktionen på Ersboda var jag övertygad om att vägen längs med Nydalasjön var den utan jämförelse kortaste. När jag sedan frampå nattkröken skulle hoja hem var jag lika hårdnackat övertygad om att vägen via Berghem och universitetet var närmast. Hur kunde denna mentala motsägelse uppstå??? Efter långa funderingar kom jag fram till att roten till det hela var den branta backen upp mot Björnvägen. Om jag på hemvägen skulle ta vägen via Nydalasjön skulle inledningen av min färd bland annat bestå av en bergsklättring uppför nämnda backe. Något som jag mentalt inte kunde förmå mig. Alltså övertalade jag mig själv att den alternativa vägen var kortare. Men då bara på hemväg.

Lite samma fenomen har uppstått när det gäller vägen mellan arbetsplats och sjukhus. Den kortaste vägen är troligtvis den där jag vandrar parallellt med Västra vägen. En uppfattning som får stöd när jag kastar en blick på kartan. Men när jag tar den vägen tycker jag hela tiden att jag på något sätt går i fel riktning. Ett mentalspöke som gör att jag hela tiden försöker hitta en kortare väg. Allt medan min promenadtid bara blir längre.


Tisdag 12 februari

Det finns tillfällen då man verkligen kan sätta sig in i hur parfymallergikerna kan ha det. Exempelvis varenda gång jag går in i den norra ingången till Galleri 9:an i Gävle. Första butiken till vänster är någon form av parfym, tvål och lukta gott-affär. Och stanken är outhärdlig. Här har man kämpat för rökfritt, mobilfritt och barnfritt. Men ”stark doft”-fritt har man missat. För de dofter som i små diskreta mängder kan vara ganska trevliga, blir i stora doser svårare att uthärda än en åker där någon bonde just genomfört slamgödsling. Frågan är dessutom – hur kan folk jobba i denna stank? Bonden har i alla fall möjlighet att stänga traktordörren som skydd för odören, men hur gör expediterna i tvålaffären?

Nu är inte detta problem nytt för mig. Även om denna Gävleaffär nog tar priset, så ger den ändå mig en flashback till Åhlénsvaruhuset i Umeå. Även där hade de haft den dåliga smaken att placera parfymavdelningen i anslutning till huvudingången. I denna avdelning har jag dessutom någon gång tvingas köpa något schampo eller raklödder eller nåt. Och att hålla andan under sådana inköp är förknippad med stora risker för att drabbas av syrebrist. Inte minst eftersom servicenivån på denna avdelning ärligt talat var ganska skral.

Nu vill jag minnas att Åhlénsledningen faktiskt flyttat parfymavdelningen en bit in i lokalen, ett tips som jag härmed vidarebefordrar till ledningen för Galleri 9:an. Det kombinerade soprummet/garaget på affärskomplexets västra flygel är mitt förslag.


Lördag 16 februari

Fem saker. Det var vad jag skulle ha med mig hemifrån den där fredagseftermiddagen. Jag ägnade promenaden hem från jobbet denna soliga februaridag till att memorera dessa fem saker och även gå igenom möjligheterna att jag hade glömt något. Men det stannade vid dessa fem saker; ett litermått, ett mätglas, en rostfri bunke, en slev samt fyra öl (gör ju egentligen att det blir åtta saker, men för att inte överbelasta huvudkontoret såg jag ölen som en enhet). Jag småjoggade uppför trapporna och beslöt att packa ner sakerna i den blå väskan innan jag tog den välbehövliga duschen – och innan mitt minne skulle svika mig. Sagt och gjort, först åkte pilsnern ned (prioriteringar), sedan bunken, mätglaset, litermåttet och… och… Nu kunde jag för mitt liv inte komma på vad jag missat. Jag lastade ner några lime och en sådan där klippig dammborttagare för kläder. Men jag kände att detta var ett dåligt substitut. Jag funderade över en kopp kaffe, jag funderade i duschen, jag funderade nar jag plockade fram kvällens kreation och jag funderade, nu allt mer frustrerad och faktiskt lite tröttkörd, när jag tog på mig nämnda kreation.

Men nada – Så går det alltså när jag får lite festansvar. Jag har nämligen hamnat i den så kallade mysgruppen på jobbet och denna fredag var vårt elddop. Det skulle ordnas ett partaj för att hälsa arbetsplatsens nyanställda välkommen.

Jag gav upp, knöt på mig de svarta skor jag valt till kvällens begivenhet. När de väl var knutna kom jag på att dessa brukar ge mig skavsår och de åkte av igen, hamnade i en ICA-kasse för att sedan förpassas till den blå väskan. Kängorna togs på och när höger sko skulle knytas kom plötsligt minnet åter. Sleven. Tre raska steg in i köket, allt för att inte ge minnet en chans att försvinna igen. Sleven hamnade i väskan och jag kunde lyckligt steppa ut från min lägenhet. Det började bli ont om tid. 300 meter senare kom jag på att jag glömt passerkortet till jobbet i den andra väskan, men efter en kort stund funderande drog jag slutsatsen att jag passerat ”the point of no return”. Jag fick nu helt förlita mig på mina arbetskamraters välvilja och kortinnehav.

Nåväl, festen blev trots alla problem lyckad, kanske lite väl lyckad. Innevarande dag har nämligen varit en enda utdragen kamp. Det är inte klokt vad endast tre-fyra timmars sömn kan fresta på en man i sina bästa år. Men – klockan tio var jag trots allt och besökte ICA-affären (jag vill dock påpeka att edet blev närliggande Kvantum som fick äran av mitt besök och inte som traditionen bjuder Maxi. Det är tveksamt om jag klarat ett utandningsprov). Dessutom har jag faktiskt städat (inklusive en halvhjärtad skurning) och bränt vid falukorven.

Men snart är det nog dags för att natta Nilsson.


Måndag 18 februari

Som vanligt var det en fläkt av Stockholm som mötte mig när jag efter jobbet sprang in på den centralt belägna Konsumbutiken. Positivt kan man tycka, men när det gäller denna affär är fläkten ganska unken. En mataffär ska ge ett fräscht intryck – aptiten ska väckas och man ska kunna känna sig säker på att varorna är av bästa kvalitet. När livsmedelshandlare och grossister fifflar med bäst före-märkning, ursprungsmärkning och innehållsförteckningar väcks kundernas vrede och ett försäljningstapp är det troliga resultatet.

Därför har det förvånat mig många gånger att det finns livsmedelsaffärer som ständigt omger sig av en lite rutten stank. Så är det i Hemköpsbutiken, som ligger i källarvåningen under Åhléns i centrala Stockholm. Jag har aldrig besökt denna butik utan att samtidigt mötas av en doft som känns som om någon en vecka tidigare hällt ut några liter mjölk på golvet och sedan struntat i att städa.

Samma fenomen finns i Farsta Centrums källarvåning, där kämpar tre livsmedelsaffärer om kundernas gunst, allt medan känsliga kunder som jag håller andan.

Dessa exempel tror jag till viss beror på placeringen, alltså i källaren i en sliten fastighet. Ventilationen kan ju inte vara den optimala. I fallet med Konsumbutiken i 9:an-gallerian i Gävle kan man inte skylla på detta. Här ligger butiken på gatuplan. Jag tror det i stället beror på att butikens ledning varit på studiebesök i Stockholm och bland annat tittat på den ovan nämnda Hemköpsaffären. Och självklart måste denna butiks koncept kopieras. Stockholmarna bör ju ha bra koll på vad kunderna värdesätter. Skulle inte förvåna mig om den lokale konsumhandlaren betalat en hacka i royalty för att få köra med det vinnande konceptet.


Tisdag 19 februari

Idag har jag för första gången i mitt liv haft ett lönesättande samtal. Att min premiär kommer så pass sent i livet i och för sig kanske mest beror på att jag nästan aldrig haft ett jobb tillräckligt länge för att det kunde bli tal om en löneförhöjning, men ändå.

Visst har jag förhandlat om min lön tidigare, men då har det varit fråga om en nyanställning och man har befunnit sig i ett klart underläge gentemot motparten. Prioritet ett var att man skulle bli anställd. För höga krav belönades med en plats underst i ansökningshögen och därifrån såg man sällan dagens ljus. Nu är väl det värsta man riskerar att inte få den löneökning man har velat ha.

Förr var det här med löneförhandling lätt – absolut inte optimalt för en som ville göra rätt för sig på jobbet, men det var i alla fall lätt. SAF och de centrala fackliga organisationerna drabbade samman, man kom överens om en viss procentuell miniminivå. De lokala föreningarna satte sig sedan med de lokala arbetsgivarna och resultatet blev en löneökning – lika för alla.

Under min tid på Västernorrlands Allehanda började dock detta med individuell lönesättning bli ett begrepp. En massa obskyra parametrar togs fram och löneökningen verkade bestämmas av ett ganska slumpmässigt poängräkningssystem. Det klaraste minnet jag har av detta är vår chefredaktörs vägran att titulera oss nattchefer för just nattchefer. Nattredaktör skulle det vara. Just ordet chef skulle nämligen göra att våran lön måste höjas. Nu så här i efterhand kan jag ju tycka att nattredaktör på något sätt till och med låter finare än nattchef.


Fredag 22 februari

Vi skriver den 22 februari och idag har jag fått säsongens sista, eller årets första julklapp. Den stod idag på våra brevfack med en tyst hälsning från min arbetsgivare.

Tydligen har även tomten blivit förvirrad av det konstiga vintervädret.

Nu ska väl inte allt skyllas på vår skäggige vän och kanske inte heller så mycket på arbetsgivaren. Bakgrunden är att min löneutbetalare de senaste åren har anlitat fristående företag för inköp och utdelning av julklapparna. Vi anställda får då gå in på en Internetsida och bland varierande gåvor själv välja ut den klapp som lockar mest. Ifjol fungerade detta alldeles utmärkt, i alla fall i tidshänseende. Det tog bara några dar från min beställning gjordes, till dess att det utvalda frilufts-kitet bestående av ryggsäck, termos och kikare fanns för avhämtning hos mitt postombud. Den enda smolken i julglöggen var att den utlovade fiskehatten saknades, men efter att jag skickat ett klagomejl dök även denna huvudbonad upp någon vecka efter jul.

I år hade arbetsgivaren hittat en ny spelare på denna julklappsarena. Ett företag som, skulle det visa sig, var misstänkt för skattebrott och dessutom hade svårt att hålla vad de lovat. En frågerunda bland mina arbetskamrater gav vid handen att det var väldigt få som faktiskt hade fått sin julklapp till jul. Det visade sig nämligen att företaget tydligen inte satt på något lager av prylar, utan verkade beställa klapparna allt eftersom vi gjorde våra val. Och leveranstiderna var många gånger långa. I mitt fall alltså drygt två månader (jag gjorde min beställning den 18 december).

Men nu finns den i det nilssonska hemmet, en vacker Iittala glasskål (design Aino Aalto, minsann) som nu väntar på att fyllas med chips, bål och frukt. Dock ej samtidigt.


Lördag 23 februari

I min ungdom var det fem minuter som gällde. Lade man ett ägg i kallt vatten, lät det hela koka upp och sedan kokade kraftigt i fem minuter blev resultatet optimalt. Ägget blev så där perfekt hårdkokt,. Ingen rinnande gula, men samtidigt inte för hårdkokt. Men något har hänt, konstaterade jag när jag i morse kokade upp frukostäggen. Jag till och med kokade det hela längre än de planerade fem minuterna, på grund av att jag missade själva kokfasens inledning. Men när äggklockan ringde efter fem minuter så visade det sig att några av äggen fortfarande befann sig i den något lösare fasen.

Nu är detta inte första gången som detta fenomen har uppenbarat sig de senaste åren och jag undrar allt mer vad det kan bero på. Värper hönsen större ägg? Tveksamt, fortfarande är nämligen mina äggkoppar för stora för ett normalägg. Gör alltmer framavlade höns att skalet blir hårdare, gulan blir mer svårkokt eller vitan mer dominant? Ja, möjligen. Eller är det helt enkelt så att kokpunkten på vatten har sjunkit? Att påstå detta riskerar kanske att göra hela fysikkåren kokande av ilska, men upptäckten bör väl i alla fall kunna ge ett delat Nobelpris…

Under tiden denna fråga förhoppningsvis får sin lösning, får jag helt enkel börja koka äggen i sex minuter. Eller investera i en sån där äggkokare…


Måndag 25 februari

Rapporterna från min gamla hemtrakt har varit lika tydliga som förvånande. Renar i massor springer omkring i skogar, på åkrar och på landsvägar. Även fast många sörlänningar kanske tror annorlunda, så har det tidigare varit så att chansen att se en ren har varit större i Stockholm (de har ju Skansen) än i Västerbottens kusttrakter. Från min uppväxt kommer jag nog bara ihåg ett renmöte hemmavid, detta på ett kalhygge utanför Storbäcken, kanske två mil från kusten. Men då handlade det om en strören, som hade förvirrat sig från sina renkompisar och nu tog igen sig i sin ensamhet.

Men i år (och tydligen även ifjol) har det skett en mindre invasion. Samerna fraktar ner sina husdjur (betecknas de så?) till kusten, eftersom den snö som har kommit i landet denna vinter har kommit i fjälltrakterna, och mattillgången (för renarna) har varit ganska skral.

Nu har renarna i kommunen även blivit en riksnyhet i landets kvällstidningar. Detta sedan en billist rammat en renflock (de kommer sällan en och en, den tidigare nämnda strörenen till trots). Nu hade väl detta inte varit så upphetsande, om inte det var så att näringsminister Maud Olofsson med följe passerat strax efteråt. Och att en av de medföljande Säpovakterna dragit pistol och på plats försökt avliva den ren som skadad sig mest. Jag skriver försökt, eftersom hela dramat fick sin avslutning, då ytterligare en bilist stannat, och på norrländskt vis tagit fram en yxa från bakluckan och med några välriktade hugg ändat renens liv.

Naturligtvis andas tidningsartiklarna och pöbelns kommentarer till dessa artiklar en viss kritik mot Säpovaktens agerande. Själv förstår jag inte hur de tänker de som anser att han inte skulle dragit sin pistol och skjutit överhuvudtaget. Säpovakternas beväpning måste ju i ytterlighetsfallet vara där för att kunna döda. Men visst kan man bli lite fundersam, och inte minst borde Maud Olofsson fundera lite extra, över det faktum att Säponissen sköt två skott på en liggande, svårt skadad ren, utan att lyckas ta död på denna. Kanske vore ett träningsläger hos kungen och hans polare vara en god idé…


Torsdag 28 februari

Vad driver Peter Forsberg? Trots att de högre makterna skriker åt honom att ge upp, så uthärdar han. Kroppen värker, hans skridskor måste specialtillverkas och varje försök till comeback möts av ett hånflin av ödets stödtrupper. Och när han nu äntligen rent skademässigt verkar ha kommit över de största smärtorna, så stoppas han vid den kanadensisk-amerikanska gränsen. Han, Peter den store, saknar arbetstillstånd i USA.

Så vad är det som driver herr Forsberg, egentligen…? Det kan ju inte vara pengar. Det enda ekonomiska problem han har, är vad han ska göra med alla miljonerna. Foppa-toffeln gör, sin fulhet till trots, succé och han har sin egen golfbana i Ö-vik.

Istället är väl risken att orsaken till att han klamrar sig fast vid hockeyn är att det är det han kan. Det är på rinken han upplever en trygghetskänsla och på fel sida sargen känner han sig bortkommen. Många dansar runt guldkalven, men i stormens öga kan man känna sig ensam. Plötsligt måste han börja fundera på vem som lurar honom. Raden av idrottsstjärnor som inte har klarat sig utanför idrottsvärldens skyddade verkstad kan göras lång. Det kanske är denna rad som Foppa nu kämpar för att inte hamna i.

Men å andra sidan kanske han enbart tycker att detta med hockey är så vansinnigt kul, att det är värt en del smärta.



Hem