februari2007

Söndag 4 februari

Att hemmet är den plats där det händer flest olyckor är välkänt. Och att köksregionen kanske är den farligaste platsen i hemmet är väl troligt. Detta blev jag inte minst varse då jag för några veckor sedan hällde kokande potatisvatten över min fot, med brännskador och svåra smärtor som följd. Men att tidigare okrossbara tallrikar skulle vara en dödlig risk överraskade mig. Det var i eftermiddags som det plötsligt small till så hela lägenheten skakade. Jag, som sjunkit ner i TV-soffan för att avnjuta lite skidskyttedramatik, gjorde först en halvmeters skutt upp i luften, för att sedan fundera på om någon lyckas köra ner soprummet ute på gården. Men denna teori förkastade jag efter ett tag då ljudet verkade komma från köksregionen. Till slut vågade jag mig in i köket för att undersöka det hela närmare och där i diskhon låg en före detta tallrik, formligen pulveriserad. Någon orsak till att denna plötsligt exploderade har jag inte. Den var ensam herre på täppan i diskhon, inget vatten stod och droppade (jag har ju nyss fått ny kran, och denna håller ännu så länge tätt). Denna djupa tallrik, som i över 25 år varit min följeslagare på livets krokiga väg, hade helt enkelt plötsligt fått nog och en tallrikarnas svar på harakiri var ett faktum. Min teori över orsaken är mikrovågsugnens intåg i mitt hem. Kanske tål inte dessa pansartallrikar att gång på gång användas som uppvärminingsfat i mikron. Hur som helst har jag de senaste tre åren tappat tre av de ursprungliga sex gröna tallrikarna.

 

Tisdag 6 februari

Det är tur att säkerhets- och larmanordningarna fungerar. Min kollega lyckades tippa en tyngre hylla och trots heltäckningsmattan, så blev smällen öronbedövande. En timme senare kommer en orolig vaktmästare in och frågar vad vi håller på med. Han hade nämligen fått ett samtal från vårt vaktbolag om att fyra fönsterrutor krossats på vår arbetsplats. Eftersom temperaturen utomhus var runt tio minusgrader borde vi ju ha märkt detta, kan man tycka.

Som ni förstår, var inga fönster trasiga. Istället var det den fallande hyllan som fått fönstren att vibrera och i sin tur hade detta satt igång de rörelsesensorer som finns monterade där för att larma om någon obehörig försöker ta sig in i lokalen. Som sagt var, det är skönt att veta att säkerhetssystemen fungerar…

 

Torsdag 8 februari

Internet har utsatts för en attack och tre av Internets 13 så kallade rotservrar stannade och min egen hemsida har tydligen ballat ur under en tid. Om det har något samband är väl oklart, men tydligen har man kunnat spåra Internet-attacken till Sydkorea. Själv lyckades jag spåra problemet med min sida till att någon (min Internetleverantör???) har tjatat om att jag måste installera en Activ X-kontroll (fråga mig inte, jag har ingen aning). Nu har jag gjort detta och allt verkar fungera normalt igen. Dessutom verkar det ju som om denna något diffusa värld som Internet innebär har klarat sig utan värre störningar. Så teknikutvecklingen kan fortskrida.

 

Söndag 11 februari

Att Djurgårdens alpinister har Hammarbybacken som hemmabacke kan ju ses som ett positivt tecken i dessa huligantider. Men själv har jag under helgen mest förbannat utförsåkararkitekterna i Stockholmstrakten för att det alltid lägger nedfarterna på skuggsidan av de små kullar i huvudstaden som duger till slalombackar. Troligtvis beror det nog på att tillgången av den vita varan (och möjligheten till maximalt utnyttjande av snökanoner, då farbror Bore själv inte orkar snöa in riktigt) är bättre på skuggsidan. Men för mig har det i helgen inneburit många kalla timmar i väntan på att syskonbarnen ska visa upp sina färdigheter i åk på cirka halvminuten. Varken de nyinköpta kängorna, eller de lika nyinköpta raggsockorna lyckades hålla den påträngande kylan borta från mina tår. Då värmde det lite extra, då den äldste, William, genom ett säkert genomfört andraåk lyckades kvalificera sig till finalen i lilla världscupen.

 

Måndag 12 februari

Svensken flyttar i genomsnitt tio gånger i livet visar en ny undersökning. Vad är det för stationär jeppe? Jag säger bara Begnäs-Umeå (Hagabo under gymnasietiden 1980, bytte dock säkert inte folkbokföringsadress, så det kanske inte gills…) – Boden (lumpen 1982, kanske inte gills heller) – Bergnäs (1993, egentligen Hade jag ju varit skriven där hela tiden) – Robertsfors (1983, nu lämnade jag fadershuset även folkbokföringsmässigt) – Umeå (Berghem några sommarmånader 1986) – Bergnäs (några månaders mellanlandning på hemmaplan hösten 1986) – Umeå (i november 1986 fick jag nog av föräldrahemmet och sökte pulsen i en andrahemslägenhet på Björnvägen) – Stöllet (folkhögskola hösten 1987, tror, men inte vet, faktiskt att jag skrev mig i denna värmlandsmetropol) – Flen (sommaren 1988 hyrde jag en trerummare i andrahand) – Sköldinge (andrahandskontraktet gick ut och jag flyttade ut på den sörmländska landsbygden) – Kramfors (Hit flyttade jag den andra januari 1989)- Sollefteå (vikariatet i Kramfors byttes ut mot ett fast jobb i Sollefteå, året var 1990) – Härnösand (minskad personalstyrka i Sollefteå gav mig 1991 respass till Seminariegatan i Härnösand) – Halmstad (1995 blev jag västkustbo, Stövargatan var adressen) – Holm (mina hyresvärder på Stövargatan flyttade 1996, så också jag. De drog till Gislaved, jag åter ut på landsbygden, denna gång den halländska) – Laholm (en het sommardag 1997) – Halmstad (hösten 1998 flyttade jag till en stuga på Östra stranden) – Halmstad (på våren 1999 måste jag flytta ut från min stuga, turisterna betalade mer, så det blev Furuvägen istället) – Umeå (år 2000 är jag åter i Björkarnas stad, denna gång för studier) – Gävle (2006).

Detta fick jag till tjugo flyttar, men då kanske några av de första är lite tveksamma. Men å andra sidan funderar jag för närvarande på om jag kanske ska köpa mig en bostadsrätt…

 

Tisdag 13 februari

Ibland känns saknaden efter min far extra mycket. Som idag när jag hämtade ut ett rekommenderat brev från Vägverket. Ett brev som enligt rapporterna skulle handla om nybyggnationen av E4 mellan Bygdeå och Sikeå. Ett bygge som jag tillsammans med mina syskon av någon konstig anledning blivit sakägare i. Tillsammans med far har jag varit på två stycken sakägarsammanträden om den planerade 2 + 1-vägen och min första spontana reaktion när jag fick rek-avin var att det här måste jag diskutera med pappa. Men eftersom jag inte har någon övernaturlig gåva och eftersom jag anser att seanser är kvalificerat bondfångeri ärt en sådan diskussion omöjlig.

Nu är dock frågan om diskussionen överhuvudtaget varit meningsfull, eftersom den information som Vägverkets försändelse innehöll var en stor besvikelse. Förutom ett kort följebrev, där man meddelade att handlingar angående den planerade ombyggnaden finns att finna på utvalda platser (bland annat bensinmacken i Bygdeå, som gick i konkurs i höstas), så innehöll den enbart en uppräkning av vilka sakägare som fanns till bygget. Denna lista skickades alltså till varje enskild sakägare med ett rekommenderat brev (40 kronor + moms) som enbart gick att få ut om man legitimerade sig. Det är skönt att veta vad väganslagen går till…

 

Tisdag 20 februari

Det kan ha varit korven vi åt. Möjligtvis korvbrödet eller den där rökta skinkan jag la på min smörgås. Jag utgår dock från att varken whiskyn eller kaffet är boven i dramat. Hursomhelst orsakade något av det jag satte i mig under söndagens pimpeltur under söndagskvällen en hastigt uppblommande magåkomma samt en febertopp på så där 38 grader. Och eftersom jag är man är ju detta en näradöden-upplevelse.

Nåväl, resultatet blev en måndag nerbäddad framför TV:n (så många kanaler och så lite sevärt…) och att jag återigen med viss förvåning konstaterar att feber på ett dramatiskt sätt sätter ner konditionen. Man förvandlas från en spänstig yngling (nåja…) till en pensionär i stort behov av hemtjänst på bara några timmar. En annan reflektion gjorde jag i morse och det var att en god natts sömn kan jaga bort de flesta åldringssymptom.

 

Onsdag 21 februari

Det fanns tre saker jag förväntat mig av min första vinter i Gävle. 1. Jag skulle få den mytomspunna Gävlebocken brinna. 2. Jag skulle få se Tomas Di Leva svepa över torget klädd i någon flerfärgad tunika. 3. Jag skulle få uppleva en vinter med ett snbödjup likt det som (vad jag minns) kunde konkurrera med de västerbottniska vintrarna på 1960-talet.

Nåväl, Gävlebocken monterades ner strax efter nyårsafton, på sin höjd lite svedd i halmstråna. Och Tomas Di Leva har jag inte sett till sedan den gång han svepte in i Hultsfredsfestivalens backstagetält på jakt efter groupies någon gång på tidigt 90-tal (det kan ju vara så att detta var innan hans konsert den festivalen, i så fall är konserten senaste gången jag såg en skymt av Gävles Messias). Även när det gäller snötillgången har det tidigare i vinter sett mörkt ut. Sporthandlare, skidanläggningsägare och vintersportivrare har gått och muttrat om växthuseffekten och snöröjarna har mest fått ägna sig åt sandning.

Men nu börjar det likna nåt. I tre dagar har snön nästan oavbrutet fallit över Gävle och plogkanternas höjd har stadigt ökat. Så kanske är det snart dags att börja skrika efter vårvindar…

 

Torsdag 22 februari

När jag stressad slog upp ytterdörren för att tillaga och sedan inta min lunch (nudlar – riktigt studentikost…) så trampar jag på ett A4-papper som någon tryckt ner genom mitt brevinkast. I morgon kommer vi och målar om din lägenhet var budskapet. Och jag stelnar till. Vaddå, ommålning? De måste ha kastat ner papperet i fel brevinkast. Möjligtvis hade inte min önskan om att de inte skulle måla köksluckorna (tiden var inne, men mot en viss hyresrabatt kunde jag avstå) gått fram. Men den förklaringen förkastade jag. Det talades visserligen om att måla köket, men även vardagsrummet. Och så stod det något om våder. Fel lägenhet då…? Men lägenhetsnumret verkade stämma. Och dessutom stod det något om att en skada på WC-dörren skulle åtgärdas samtidigt. Och en sådan hade jag ju. Ja, till och med två stycken (två toadörrar och två hål). Men vad var det här med måleri?

Jag slog numret till målerifirmans kontaktman som förklarade att visst, de hade fått i uppdrag att tapetsera kök och vardagsrum. Visste jag inte det? Jaså, du har inte valt några tapeter än?

Men även den värsta planerings- och informationsmiss går att avhjälpa. En kvart efter vårt samtal stod målarnas chef utanför min dörr, med två pärmar tapetprover. Dessutom förklarade han sig villig att skjuta upp jobbet till på måndag. I och för sig ville de komma och spackla toalettdörrarna redan under fredagen, något som jag naturligtvis inte motsatte mig. Det är ju nu närmare ett halvår sedan jag i ett mejl klagade hos husets förvaltare om hålen i dörrarna.

Däremot har jag aldrig sagt något om tapeterna. Visst jag har märkt att en del av tapeten i vardagsrummet var bortsliten (en skada som stereon fick till uppgift att skymma) och viss fettfläckarna i köket (och även i viss mån i kammaren) var fula. Och då har jag inte nämnt något om den synnerligen suspekta orange-gula färgen. Men det tapeterna hade bara suttit uppe sedan 2002 och jag trodde att det var omöjligt att få nytt, utan att det skulle kosta en hel del extra på hyran.

Men nu sitter jag i alla fall här och botaniserar bland alla tapetprover. Och min beslutsångest har aldrig varit större.

 

 

Hem