December2008

Måndag 1 december

Om ni inte förstod det av dateringen ovan, så har vi nu gått in i december. Ett inträde som gjorde at jag i helgen tvingades julpynta. En aktivitet som i mitt fall begränsade sig till två elljusstakar, två porslinstomtar och en korsstygnstavla, antagligen hopknåpad av min mor.

Sedan försökte jag i ett svagt ögonblick öka på julstämningen genom att ge mig ut till Valbo köpcentrum för att julshoppa. Det skulle inhandlas något billigt till julklappsbytet på jobbet och det var visst tal om obligatorisk tomteluva. Att detta skulle bli en prövning märkte jag ganska snart. För att travestera en klassisk Nationalteatern-låt så var det där knuff och trängsel, och de som log gjorde det något ansträngt. Men vid mitt tredje försök lyckades jag hitta en ledig plats på Café Madam, så helt nattsvart var ju inte mitt besök. Dessutom fick jag ju tag på min julklapp.

Sedan hade jag fått nog av jul för denna helg. Jag till och med struntade i att gå och kolla in årets julbock i centrala Gävle.

 

Onsdag 3 december

Även den enklaste sak blir svår då den ska göras i mörker. Det blev jag varse om då jag idag tvingades sträcka kedjan på min cykel. Utrustad med en verktygslåda full av verktyg och med en uppfattning om att sträcka en cykelkedja tar ju inte många minuter, skred jag till verket. Problemet var bara att mörkret för länge sedan hade lägrat sig över Gävle. Och den enda ljuskälla som fanns att tillgå var lampan som lyste upp lägenhetslängans ytterdörr, men som spred minimalt med ljus på verkligheten utanför det betongfundament som tjänstgör som trapp vid dörren.

Första problemet var att försöka hitta en skiftnyckel och en stjärnskruvmejsel i verktygslåda. I och för sig fann jag väl skiftnyckeln ganska lätt, men det är inte klokt vad en vanlig skruvmejsel kan likna en stjärnskruvmejsel…

Men snart kunde jag gå till verket med de rätta verktygen till hands. Bara för att se min skiftnyckel falla i bitar (!). Den sprint som håller i själva ställskruven hade nämligen fått för sig att den nu skulle skiljas från sitt fadershus. Och försök att i mörker hitta en sprint på knappa två centimeter som ligger någonstans på en skrovlig svart asfaltyta. Näst intill omöjligt. Vad jag däremot fann var en annan skiftnyckel i min verktygslåda. Nu var denna lite väl stor för uppgiften, så jag fick under ett ivrigt svärande ånyo doppa handen i min verktygslåda. Jag hade nämligen för mig att jag ägde ytterligare en version av denna svenska uppfinning (ett stöldgods från ING 3 i Boden, men regementet är nedlagt och brottet troligen preskriberat) och mycket riktigt. Efter att ha stuckit mig på stålborstar och trasslat in mig i ett snöre, som av någon anledning hade placerats i lådan, fann jag nyckeln och jag kunde slutföra mitt uppdrag. Då hade jag också funnit den felande sprinten och dessutom plockat fram pumpen för att fylla på lite luft. Och däcken är nu välfyllda, men jag är fortfarande lite tveksam till om jag verkligen lyckade sträcka kedjan tillräckligt. Det lär väl visa sig när jag cyklar till jobbet i morgon.

 

Tisdag 9 december

Sjuk eller inte sjuk. Förkylningarna florerar bland arbetskamraterna och av rent kollegiala orsaker började jag i går eftermiddag känna en viss kittling i halsen och en ansats till rinnande näsa. Så istället för att cykla direkt hem, så tog jag omvägen förbi Kvantum och införskaffade Fisherman halstabletter. Väl hemma tog jag också fyra esperitox. Men ännu har inte min kropp bestämt sig. Ska den bädda ner sig för första gången på två år eller om den ska stanna vid att känna sig lite halvrisig sittandes vid skrivbordet på jobbet.

Fortsättning lär följa.

 

Onsdag 11 december

För drygt tio år sedan drabbades Gävle av ett snöoväder modell större. Det startade 4 december och under de tre närmaste dygnen föll det 140 cm snö. Vittnen har berättat att man vandrat omkring på snödrivorna bara för att upptäcka att man trampat på taket på en bil.

Detta är ju något att fira anser man här nere och TV-sändningar, radiosändningar och tidningar fylls med reportage om de omtalade dygnen. Och runt fikabord och i samtalsgrupper jämför Gävleborna sina minnesbilder från de dramatiska dygnen.

Själv befann jag mig långt från snökaos, nämligen i Halmstad, där jag förundrat på avstånd kunde följa nyhetsrapporteringen från Gävleborgs residentstad.

Men hur stor plats som dessa dygn har tagit i Gävlebornas sinnen har jag aldrig fattat. Förrän idag.

Jag stod i kassakön vid Bokia. Jag skulle köpa årets julkort (med Gävlemotiv) och plötsligt fastnade min blick på en hylla som placerats nära kassan. Där uppmärksammades snökaoset – med en egen DVD. Namnet på denna bestseller var ”Snöstormen” och den såldes med sloganen ”Nu ännu mer snö”. Något som verkligen var passande en dag då det i och för sig singlade ned någon vit materia från himmelen, men där marken där dessa flingor in i det sista vägrade att bli vit.

Nu har jag svårt att bestämma mig för om denna DVD var resultatet av en sanslös humor eller ett utslag av en enorm vilja att bevara nutidshistorien. Eller om hela grejen helt enkelt var vansinnigt patetisk.

Hur som helst fick DVD:n i alla fall mig att dra lite på mungiporna, så kanske det är humor i alla fall…

 

Lördag 13 december

Man får vad man betalar för. Ni ska inte tro annat. För en knapp månad sedan tog batterierna i mitt cykellyse slut. Den 17 november skrev jag om dessa vedermödor. På grund av Lissabon-resa (jag var allt annat än stadd i kassa) och det lite akuta problemet som ett ej fungerande cykellyse i november innebar, så blev mitt inköp av nya batterier kanske inte det mest genomtänkta. Tio batterier för sammanlagt 29 spänn på Clas Ohlsson. Att kvaliteten inte var den bästa borde jag ju ha fattat. I går på väg hem från jobbet hade nämligen de fem första batterierna ur denna förpackning gjort sitt. Att sedan de säljs under rubriken longlife-batterier känns bara som ett dåligt skämt.

Så jag fick snällt styra hem cykeln, vilket kanske var lika bra. Det hade nämligen under hela dagen fallit snöslask från himmelen och cykelföret var inte det bästa. Då jag ändå försökte mig på att cykla en bit började framhjulet wobbla genom snösörjan och risken för att styra på mötande gångtrafikanter var inte helt försumbar.

 

Måndag 15 december

Det är cirka 2,5 år sedan jag flyttade från Umeå, och därmed också flyttade ut från Bostadens (Umeås kommunala bostadsbolag) lägenhetsbestånd och samtidigt sa upp mitt avtal hos Kommunicera (nyss nämnda bostadsbolags leverantör av Internettjänster). Därför kom det som en chock för mig då det i dagarna plötsligt damp ner en e-faktura från Kommunicera i min Internetbank. Där krävde de mig på 235 kronor för november månads Internetleverans (och det gällde november 2008…).

Inte konstigt att jag flög i taket. Två minuter senare hade jag lyckats surfat in på deras hemsida och inom ytterligare två minuter hade jag formulerat och skickat ilsket mejl med lätt syrlig ton där jag funderade vad de egentligen sysslade med.

Nåväl, idag fick jag tillbaks ett svarsmejl från Umeå, där de lite skamset medgav att jag naturligtvis inte behövde betala fakturan. Den skulle omgående krediteras. Tydligen hade det blivit något problem med faktureringen när det stänger ner Kommuniceranätet för att övergå till bredbandsnät (och jag som under tre års abonnemang av deras tjänster trott att jag betalat just för bredband, men tydligen är jag rejält lurad). Inför denna övergång har tydligen mitt namn börjat levt ett eget liv i deras faktureringssystem och jag hade återuppstått som Kommunicerakund. Ett datatrassel som väl är lite pinsam för ett företag som lever på säker datatrafik…

 

Onsdag 17 december

Nu är det dags att hamstra frimärken igen. Mitt under det värsta julkortsskrivande dök det nämligen upp ett meddelande från vår kära Post att vid årsskiftet höjs portot med 50 öre. Men i och för sig är det väl inte så alldeles lysande ekonomi med att köpa på sig ett redigt lager med tanke på den krympande mängd försändelser man skickar numera. Allt ska ju göras på dator eller SMS nuförtiden. Numera känns det som juletiden blivit för gamla Postverket vad sommaren är för souvernirförsäljarna på Öland. Alltså den tid då hela årets överskott ska hämtas in.

 

Måndag 29 december

Inför nyåret ska jag återvända till Västerbotten med Norwegian Airs försorg. Med anledning av detta var jag måndagen för jul till Gävle Centralstation för att ta ut min tågbiljett för sträckan Gävle-Arlanda. Biljetten var beställd på Internet och hämtningen skulle göras från en av de två biljettomater som finns i nyss nämnda tågstation. Jag slog in bokningsnumret och sedan följde en väntan. På skärmen snurrade ett hjulliknande tecken runt, runt, men inget annat hände. Efter säkerligen två minuter la maskinen av och texten ”Ur funktion” hädade mig från skärmen.

Jag flyttade över till den andra biljettomaten bara för att mötas av beskedet att det inte gick att köra ut några biljetter. Antingen hade jag slagit in fel bokningsnummer (vilket jag visste att jag inte hade gjort) eller då var biljetterna redan uthämtade (vilket jag visste att de inte var). Svärande fick jag vända hemåt med oförättat ärende. Det är få saker som gör mig så irriterad som när tekniken inte fungerar som den ska. Jag har betydligt lättare att överse med människors misstag. Kanske beror detta på att människor faktiskt kan säga de magiska orden ”Ursäkta”. Maskinerna bara hånskrattar mig rakt i ansiktet. Eller kanske beror det på att jag har ganska god människokännedom, medan maskinerna förstår jag mig helt enkelt inte på.

Efter ett samtal med SJ:s kundservice fick jag beskedet om att jag kunde gå in på den SJ-butik som finns på stationen och hämta min biljett där och av den anledningen tågade jag i dag in på stationen efter jobbet. Jag fick där direkt beskedet om att min biljett tydligen hade fastnat i maskinen, men att då kunna skapa en ny biljett visade sig vara svårare än man skulle kunna tro. Jag det verkade omöjligt. Min biljett var ju redan tryckt och systemet stoppar att man tryckte upp en dubblett. Mitt biljettproblem sysselsatte nu bägge de två tjänstemän som var i tjänst denna eftermiddag. Den mer rutinerade damen gick och rumsterade bland hyllorna bakom disken och efter någon minut dök hon triumferande upp. I handen höll hon min biljett, eller rättare sagt vad som återstod av min biljett. Papperslappen såg ut som om en schäfer med rabies hade gått loss på den. SJ-kvinnan drog ut en bekräftelse på min resa på en skrivare och häftade fast den vid min biljett. Förhoppningsvis godtar nu tågens konduktörer (byte i Uppsala) mitt färdbevis. För klockan fem på morgonen är jag troligen inte på humör att diskutera biljettens giltighet med några stelbenta översittare. Framför allt om boven i dramat är någon tekinikpryl som vägrat fungera.

 

 

Hem