december2006

Måndag 4 december

För första gången under mina 43 levnadsår har jag skaffat mig en egen julgran. I och för sig en konstgjord minigran från Clas Ohlsson, men ändå... Det finns ju en viss praktisk fördel med att man faktiskt kan klä granen sittande. Dessutom barrar den ju inte, trots en något hårdhänt bearbetning från undertecknad (denna berodde dock på att sladden var i kortaste laget och jag av den anledningen lyckades få den att falla från dess upphöjda placering på en av mina stereohögtalare).

Granen är i alla fall en påminnelse om att oavsett värmeböljan utomhus, så har advent nu gjort sitt intåg. Och lyckas jag nu också plocka upp adventsstaken från mitt källarförråd är jag redo att möta juletiden.

 

Tisdag 5 december

Första intrycket är ofta bäst, men det gäller att vara beredd att ompröva allt, även saker som tidigare verkade stensäkra och självklara. Sålunda har jag idag ifrågasatt två vitt skilda delar i min relation till Gävle, nämligen kötiderna på Föreningssparbanken (eller Swedbank som de numera kallar sig) samt städningsintensiteten i min tvättstuga.

Första gången jag besökte mitt nya bankkontor närmast chockades jag av den korta väntetiden som drabbade mig. Van vid motsvarande bankkontor i Umeå, där man i stort sett alltid måste vänta i minst trekvart, kom jag här fram till banktjänstemannen på så där en fem minuter. I dag var det dags för ett nytt besök. De pengar jag fick i utbyte för min Turbo skulle nu sättas i säkerhet på mitt bankkonto. Och även detta besök blev en chock. Dock av motsatta skäl. I och för sig nådde väl inte väntetiden upp i tidigare nämnda 45 minuter, men en bra bit över halvtimmen tog det (ska dock i ärlighetens namn påpeka att det här med väntetider inte nödvändigtvis behöver vara en dålig sak. I mitt fall innebar det att det ösregn som hade belägrat Gävle när jag gick in i banklokalen, en dryg halvtimme senare hade förvandlats till ett stilla duggregn). Och jag kunde bara konstatera att jag kände igen min gamla bank. Namnbytet till trots.

För att sedan övergå till tvättstugestädningen, så var mitt första intryck av tvättstugan att jag aldrig upplevt en mer välstädad sådan. Jag gav snabbt äran till det system som innebär att enbart den som har tvättid ett visst pass kommer in i tvättstugan och att man i efterhand lätt kan kontrollera vem som misskött städningen. Men så här drygt tre månader senare kan jag konstatera att mina berömmande ord om tvättsystemet och städningen var förhastade. För det första är tvättsystemet så konstruerat att om man missar sin sluttid (i mitt fall klockan 22.06), om än bara med en minut, är det kört. Dina förhoppningsvis nytvättade kläder är inlåsta, och kommer så att vara tills du lyckas boka in en ny tvättid (inte lätt för en jobbande själ) eller lyckas passa in den person som har tvättiden nästa morgon (inte heller särskilt lätt, då chefen kräver närvaro på jobbet). Men städningen är väl ändå toppen, säger ni… Nja. Nu verkar det som om någon har fått för sig att den golvbrunn för avloppsvatten som finns i närheten av städutrustningen är en slasktugg som med god aptit äter upp saker som ludd och pappersskräp. Och vad dessa personer tror att soptunnan med sin blåa säck är för något vågar jag knappt tänka på.

 

Torsdag 6 december

Det lär vara rymdfeber i Sverige. Christer Fuglesang ska i natt svensk tid bli första svensk i rymden. Om nu inte vädret sätter käppar i hjulen förstås. I och för sig har jag lite svårt att förstå varför lite regn skulle sätta stoppa en modern (?) rymdfärja. So någon sa lär det ju i alla fall bli molnfritt ganska snabbt.

Själv kommer jag fortfarande ihåg landets förra rymdfeber som inträffade under mina gymnasieår, någon gång runt 1980. Även då gällde det en rymdfärja, som förunderligt nog då startade mitt på dagen (kan de skilda starttiderna ha något att göra med de amerikanska TV-bolagens ökade makt…). Vi elever som under vår grundskoletid hade genomnjutit åtskilliga Stenmarksåk på lektionstid, lyckades tjata oss till att vi skulle få se uppskjutningen. Men jag lovar, även en tidig grensling av Ingemar S var mer spännande än Challengers (jo, jag tror det var det färjan hette) avfärd från jordytan.

Så därför får ni ursäkta att jag INTE kommer att ställa klockan i natt för att se Fuglesangs avfärd. Inte minst när det verkar bli en kamp mot vädret. Kanske den enda likheten med en del av Stenmarks åk i Adelboden och Madonna di Campiglio.

 

Lördag 9 december

Det fanns en tid då jag kunde genomföra en hel kväll med ölpimplande utan att överhuvudtaget behöva överväga att besöka toaletten. Men det är bara att acceptera. Detta är numera ett minne blott. Under den här kvällens partajande var känslan att jag nästan tillbringade mer tid på toalettstolen än runt det matbord jag annars hade slagit mitt läger vid. Det är åldern, säger ni säkert, men jag är skeptisk. För ännu har jag långt till den revirpinkande hanhunden som krampaktigt klämmer fram några droppar bara för att markera ”I was here”. Nej, varje toalettbesök resulterar i ordentliga syndafloder som ställer ordentliga krav på toalettstol och avlopp. Varje liter pilsner jag intar verkar genom en förunderlig celldelning under sin snabba färd genom min kropp förvandlas till minst två och en halv liter urin. Inte konstigt att man är så törstig dagen efter…

 

Söndag 10 december

Nobelfesten rasar och återigen kan jag bittert konstatera – jag var inte bjuden detta år heller. Men å andra sidan är det väl egentligen något man ska vara väldigt lycklig över. För undantaget då den ryktesvis goda maten, så måste ju hela kvällen vara en lång pina. En outhärdligt lång sittning, där till och med toalettbesöken verkar vara schemalagda. Och om man råkar bryta mot någon av de oskrivna lagarna, eller på annat sätt uppträder opassande är risken överhängande att en kamera förevigar händelsen och man förvandlas till veckans skämt världen över. Och därför sänder jag en särskilt medlidsam tanke till den fysikpristagare som dragit vinstlotten och fått drottning Silvia till bordet. Han lyckades med konststycket att vända sig från drottningen för att konversera damen vid hans högra sida, samtidigt som drottningen förtvivlat försökte få kontakt med pristagaren för att diskutera vädret, eller nåt. Det hela såg mycket komiskt ut, för att inte tala om den touch av vild studentsittning, med allt för många snapsar som händelsen fick. Och allt i direktsändning…

 

Måndag 11 december

Svenskarna är ett köstående folk. Det börjar med dagisköer och fortsätter sedan över bostadsköer, golfklubbsköer och bankköer för att avslutat med en kö till något servicehem och troligen en kö till krematoriet. Men tydligen har denna ködisciplin helt undvikit att slå rot i Gävle. Detta fick jag igår uppleva på ett mer handgripligt sätt när jag hade promenerat till Maxi för att handla. Efter väl förrättat värv med en prisscanner i högsta hugg ställde jag mig framför kassanför oss prisscannerkunder, just den där dryga metern från kassan som direktiven talar om. Den enda kassörskan som var i tjänst vid denna kassa var för tillfället upptagen med att göra en avstämning på kunden framför. Jag utnyttjar den tid jag därigenom får över till att söka efter min plånbok i den medhavda ryggsäcken. Detta gör att jag under max fem sekunder släpper kassan med blicken. Under dessa fem sekunder händer två saker. En manlig expedit kommer fram till kassan och bakom tränger sig en medelålders herre bärandes en varukorg fram. Kvar står undertecknad med ett rejält förvånat ansiktsuttryck och inte ens kommer mig för att mumla någonting om existerande köer. I stället ägnar jag den närmaste halvminuten åt att ilsket stirra på mannen, som om han verkade bry sig om detta.

Nåväl, en engångsföreteelse, förstås. Men icke. När jag sedan efter att ha väntat på en buss i tio minuter gör mig redo för att stiga på densamma, blir jag nästan översprungen av två bredaxlade gentlemän, den senare iklädd en Brynäströja, som på ett burdust sett visar att det här med bussköer var inget som gällde dem. Jag har inte sett en dylik attack mot en bussdörr sedan mina högstadiedagar, då det i stort sett var slagsmål om vem som skulle komma först in i bussen. Nu spelar det hela egentligen ingen roll för mig, mannen vid kassan gjorde ju enbart att min väntan på bussen i kylan (nåja) bara blev mindre lång. Och bussen åkte ju inte ifrån mig och platsen jag fick var en av de bästa. Det som gjorde mig så fruktansvärt irriterad var istället nonchalansen mot andra människor som dessa tre herrar visade.

Nu var jag ju övertygad om att detta var en slump. Jag hade just denna söndag enbart haft otur, en otur som ett litet grinigt humör kan föra med sig. Därför blev jag närmast chockad, då en av mina arbetskamrater, från början stockholmare, men sedan oräkneliga år Gävlebo i kaffekön plötsligt nämner något om den obefintliga ködisciplinen vid stadens bussar. Och detta helt utan att jag sagt ett ord om mina köerfarenheter under gårdagen. Hon säger detta istället som ett försvar mot hon återigen fått en gliring om 08:or (denna kom inte från mig, jag lovar). Kökaoset vid Gävles busshållplatser existerar inte i Stockholm, påstår hon. Och jag tror henne, och jag lovar, jag har aldrig upplevt det i Umeå heller, trots ivrigt bussåkande.

 

Torsdag 14 december

Inget rensar porerna och tar död på bacillerna som en redig blecka. Eller nåt… Har under de senaste dagarna känt att en julförkylning knackat på porten och gjort sitt bästa för att ta befälet över min kropp. Igår hittade jag dock det perfekta botemedlet. Den sista kvarvarande skvätten av min hemmagjorda glögg värmdes upp för andra gången, vilket antagligen gjort att procenthalten höjts med så där en tio procentenheter. Och i dag har benen återigen känts lätta och julplanerandet har återupptagits. Vilket bland annat inneburit julkortsskrivande och en ny sats glögg. Dock naturligtvis enbart i medicinskt syfte…

 

Söndag 17 december

I fredags var jag till Mecka, och då menar jag alla svenska mäns Mecka. Denna vallfärdsort ligger inte i främre Asien, utan i centrala Dalarna. Och minareter och vitklädda pilgrimer har bytts ut mot blåvita skyltar och lagerarbetare i overaller. Men trots det, Insjön, som denna dalametropol heter, har många gånger funnits i mina tankar. Och då inte för dess idylliska placering i Siljan-land, utan för familjeföretaget som håller alla hemmafixare i ett järngrepp. Jag talar nu naturligtvis om Clas Ohlsson.

Nu ska jag dock genast erkänna att mitt första besök till Ohlssons födelseort var lite halvhjärtad. Jag var aldrig inne i affären, jag stannade aldrig till vid centrallagrets parkering. Ja, ska sanningen fram berodde de hastighetssänkning som bilen jag färdades i eventuellt gjorde enbart på att det var hastighetsbegränsning genom samhället och att vägsträckan var full av lömska hastighetskameror. Och anledningen att vi, förutom mig själv, en värmlänning och två juggar, hade hamnat i Insjön var långt ifrån någon hemmafixares pilgrimsfärd. Istället var det några andra klassiska företeelser som fört oss dit, nämligen hockeylagen Leksands IF och IF Björklöven. Men detta gjorde ingalunda att det blåvita skenet från den gigantiska anläggningen var mindre mäktigt. Och kanske gjorde denna syn att Björklövens förlust och min begynnande halsinfektion var lättare att bära.

 

Onsdag 20 december

Fyra dar kvar, och nu är julfesten på jobbet avklarad utan missöden. Men tyvärr är väl detta det enda som är avklarat. Exempelvis har julklappsinköpen gått på halvfart.

Visst, klappen till syrrans dotter i Robertsfors är inköpt, men detta mest på grund av logistiska orsaker. Postens leveranser av paket så här års verkar lite osäkra tidsmässigt. Sedan köpte jag faktiskt en pryl till mitt äldsta syskonbarn också, men det var mer på en direkt uppmaning av hans mor. Nu håller jag dock som bäst och laddar inför en köprond i Stockholm dan före dan. Det kan vara en intressant upplevelse, väl i klass med den London bestod mig en decemberlördag i början på 1990-talet.

 

Torsdag 21 december

Det är den tiden på året. Idag fick jag fyra, och tidigare i veckan har det väl kommit två-tre stycken. Jag talar om alla dessa julkort, med motiv av den kommande generationen. En flod av kort föreställande småttingar företrädesvis iklädda röda tomteluvor. Ättelägg som jag i vissa fall aldrig träffat och ännu mindre kan påstå att jag känner. Småttingarnas föräldrar, som faktiskt oftast har ett för mig välbekant ansikte, lyser dock med sin frånvaro. Funderar lite på att nästa år anlägga moteld och skicka bilder på min cykel, fullt utrustad med skägg, tomteluva och ljuslykta…

 

Tisdag 26 december

Den mest tålamodskrävande dagen i en förälders vardag måste vara juldagen. Den dag som för oss vuxna mycket är dagen efter. Den tid vi lade på julstädningen är nu förgäves. Vi vandrar runt och trampar på nötskal, julpappersbitar och slutligen fastnar vi i golvet på precis det där stället som någon hällde ut ett halvt glas julmust. Vi känner oss illamående bara vi tänker på mat, och trots detta ligger vi och smaskar godis i TV-soffan. Tills någon kommer på den geniala och livsnödvändiga idén att vi ska gå ut och gå. Det är då tålamodet prövas. För de annars relativt sociala och aktivitetspositiva ätteläggen vägrar. För dem är nämligen juldagen inte dagen efter, utan dagen då allting börjar. Det är dagen då äntligen de hett efterlängtade julklapparna ska testas. Dataspel ska provköras, byggsatser ska byggas och likaså warhammers (fråga inte, bara nicka och le, precis som jag gjorde då jag i en suspekt specialaffär av en entusiastiskt ung herre inköpte dessa moderna substitut för tennsoldater). Har man då tid att gå ut och göra något så meningslöst som att gå. Och ska man ändå gå, varför måste man då åka till någon vandringsled för att göra det, ett varv runt kvarteret borde ju räcka.

I sådana situationer prövas föräldrarnas och även i viss mån morbroderns kärlek. Ilskna ord hänger i luften. Tvångsmedel övervägs och morötter dammas av. Men vi vann. Dryga fem kilometers vandring med ett inplanerat choklad/glöggstopp blev det. Allt medan syskonbarnen surade, den yngste och mest ihärdiga lyckades sura i en bilfärd tre kilometers vandring samt ett depåstopp. En bedrift för sig, faktiskt… Men efteråt erkände han att det nog inte var så dumt med en promenad i alla fall.

 

Onsdag 27 december

Nu är det drygt fyra dygn kvar av 2006, men tydligen finns det de som ställt almanackan helt fel. I alla fall här i Gävle. För när jag idag vid halv sex-tiden anlände hem efter en tuff arbetsdag fylldes mitt bostadsområde av avfyrade raketer, antända smällare och säkert ett och annat fyllevrål. Och detta fortsatte med oförminskad styrka ytterligare cirka en timme. Nu har smällarna tystnat, men jag funderar fortfarande på om det kanske är jag som misstagit mig på almanackan så här i julstressen, eller om det kanske är nyår i någon annan kultur, alltså en fest jag har missat. Och samtidigt som jag skrev detta flög ytterligare två raketer mot skyn. Och förvirringen ökar…

 

Fredag 29 december

Ingen snö i sikte. Och snart går vi in i januari. Rapporterna från Västerbotten talar om någon millimeter djupt snötäcke. Det är i alla fall vitt på vägen, intygar min bror. Och kanske är det som min arbetskamrat sa att snön nog kommer till midsommar, att vädergudarna har firat till ordentligt och på något sätt stökat till årstiderna. Så den meteorolog på Aktuellt som under en tillfällig sinnesförvirring började ge en prognos för midsommar, kanske bara gav uttryck för en önskan att skynda på tortyren. Så ställ in skumpan i de mörka källarprången och ta istället ut picknickkorgar, blomsterkransar och midsommarstänger. För här ska festas.

 

 

Hem