Augusti2008

Fredag 1 augusti

I väntan på OS ser landets pressjättar till att vi redan serveras en del spänning. Det råder högkonjunktur för rättegångsdramer i landet. Lokalt här i Gävleborg pågår en rättegång mot en Söderhamnskvinna och en bulgar som står inför skranket misstänkta för att ha brutalt slagit ihjäl kvinnans förre sambo. Sedan har vi ju den för dubbelmord misstänkte Anders Eklund. Men för närvarande står det bestialiska barnamordet i Arboga i centrum. Pressen går i spinn, man har kallat in expertkommentatorer (jo, de kallas tydligen så numera, allt i sportens tecken) bestående i första hand av en kader kändisadvokater och vittnesmål nagelfars in i minsta stavelse. Allt i jakt på den mest säljande löpsedeln.

Men, vill jag ropa, vad hände med rättsäkerheten….?

Att man på löpsedlar kan dra på lite extra för att väcka känslor och läslust hos tidningsköparna är vi ju vana med. Men det nya är detta missbruk av så kallade experter. Och dessa individers missbruk av sändningstid, spaltmeter och krönikerutrymme.

En efter en har de, efter två rättegångsdagar, självsäkert slagit fast att ”bevisen räcker inte till en fällande dom”. Och jag som trodde att det var en sak för tingsrätten att avgöra. Men jag har å andra sidan bara 50 högskolepoäng i juridik. Och det är mest bara affärsjuridik.

Men det allvarliga är egentligen inte att dessa herrar har åsikter, självklart ska de ha det. Utan det allvarliga är att deras uttalande om bevisläget naturligtvis också de som efter rättegången ska förkunna domen mot den åtalade tyskan. Misstanken att deras dom påverkas av att gräddan av landets advokatelit säger att bevisläget inte räcker för en fällande dom. Vad har då dessa andrahandspolitiker, som juryn består av, att sätta emot.

Det hela måste dock göra tidningarnas chefredaktörer en aning schizofrena. För medan man på nyhetsplats och på löpsedlar utmålar den åtalade tyskan till ett monster i Eklundklass (ja, kanske ännu värre, för vilken kvinna slår ihjäl barn) så tar man i krönikerform det för givet att hon kommer att frikännas.


Söndag 17 augusti

En buss/tågresa mellan Sikeå och Gävle tillhör inte mina största favoriter. Det enda jag på rak arm kan komma på som övertrumfar denna plåga är en resa i motsatt riktning. Därför hade jag bestämt att jag skulle ta med mig min lilla miniradio med öronsnäcka när jag nu skulle åka upp för två veckors semestrande i Västerbotten. Tror ni att jag kom ihåg detta när jag så där lagom stressad tog mitt pick och pack och promenerade mot järnvägsstationen i Gävle? Naturligtvis inte. Så färden upp blev utförd under tystnad.

När jag idag skulle göra resan söderut frågade jag min bror om han möjligtvis kunde ha en miniradio som jag kunde låna. Nja, var svaret, men han hade ju sådana här hörlurar man kunde koppla till bussens radiosystem. Jag nappade på förslaget och direkt jag kom på bussen kopplade jag in lurarna. Tror ni bussens radiosystem fungerade? Naturligtvis inte. Istället fick jag uppgivet lyssna till tre medelålders damer från Härnösand som från sätena bakom mig högljutt filosoferande över mer eller mindre intelligensbefriade ämnen. Som om detta inte var nog började plötsligt en av damerna nynna på Janis Joplins slagdänga Mercedes Benz. Hon hade nämligen fått låna sin dotters Ipod (om jag fattade det hela rätt).

Efter nästan fem timmar på bussen var vi i Sundsvall där jag skulle byta till tåg, och nu skulle jag äntligen få åtnjuta lite radiolyssnande. För X2000-tågen har ju både Internet och radio till sina passagerares nöje. Här lyste i alla fall en lampa, så jag kopplade in mina hörlurar och började fingra på anläggningens knappar. Tror ni jag fick något ljud ur systemet. Nej och åter nej. Senare meddelade mycket riktigt konduktören att tyvärr hade vi under denna resa varken Internet eller radio, anläggningen var tydligen trasig. Istället ”förgylldes” resan av ett drygt ettårigt flickebarn, som sprang omkring i gången, ryckte mig i jackärmen och däremellan gav ifrån sig hjärtskärande ljud.

Och det är vid dessa tillfällen, och endast vid dessa tillfällen, som jag ibland kan fundera på att köpa en mobil med fler funktioner än telefon och sms. För tänk vad man ibland kan känna en längtan efter en radio…


Måndag 18 augusti

Hon hann fram till den första häcken, sedan stöp hon som en nyfälld älgtjur. Sanna Kallurs öde i Kina-OS var beklämmande, men inte särskilt överraskande. För i denna upplaga av OS är det stolpe ut som gäller för den svenska OS-truppen. Och lägger man då dessutom till det faktum att truppen inte är lika stjärnfylld som den var i Sydney och Aten, så är det ju ganska logiskt att medaljregnet uteblir.

Men någon måtta bör det ju i alla fall vara, tycker jag. Det började med en bortdömd Armenienfödd brottare (jag fattar fortfarande inte varför domarna dömde som de dömde, men det kanske finns någon finstilt paragraf om kaxiga brottares handpåläggningar, vad vet jag), som enligt egen utsago skulle ha tagit guldet hur lätt som helst om inte plötsligt domarna hittat på sina egna brottningsregler (just i detta fall är jag dock inte lika övertygad som Ara om att domarna berövade oss en guldmedalj, men helt klart stal de chansen till en guldmedalj). Att han sedan med sin prispallsprotest lyckades få IOK-pamparna att gå i taket och därigenom blev av med den bronsmedalj han faktiskt brottat sig till är ju en annan historia.

Sedan dök ett klart guldhopp i Rodd upp, men två dagar innan finalen drabbades han av feber. Där är jag mer övertygad om att ett guld gick upp i rök. Att en febertopp – om än bara några timmar – drastiskt försämrar orken vet jag av egen smärtfylld erfarenhet. Och ska man då delta i en OS-final i en sådan slitsam idrott som rodd, så kan vi ju alla förstå att oddsen för en topprestation försvinner helt.

Och nu kom då Sanna. Kanske hade hon inte tagit guld, men försöken skvallrade om en klar medaljchans.

Men varför misströsta. Stefan Holm, mannen som gett de knappa rivningarna ett ansikte, finns ju kvar. Men vill han verkligen vinna. Och vill vi att han verkligen vinner. För enligt egen utsago så ska han vid ett eventuellt OS-guld sluta hoppa direkt – och om några veckor är det ju Finnkamp. En friidrottslandskamp så mycket viktigare än ett OS.

Och sedan har det ju tydligen dykt upp två klara medaljchanser i segling, men här fasar jag för vad som ska hända. Skeppsbrott ligger ju nära till hands. Men finns det några öde öar i de farvatten där seglingarna avgörs? Mycket tveksamt – det är ju trots allt ett av världens mest tätbefolkade länder vi talar om. Så kanske blir resultatet bara som för den tredje seglaren som var med i medaljstrid. Han förpassades i sista seglingen ner på fjärdeplatsen av en fransman, trots att de faktiskt slutade på samma poäng.


Tisdag 19 augusti

Det är nu kanske 15 år sedan jag var på trav för första gången. Banan var Halmstadtravet, det var V65 och jag och några kompisar hade beställt bord i travrestaurangen. Stämningen var hög och när det första loppen drog igång vaknade speldjävulen i mig. Jag studerade startfälten och snabbt satsade jag någon lämplig summa på någon lämplig segeraspirant. Troligen blev det galopp, hur som helst ingen vinst. Skeendet upprepades i ytterligare tre lopp. Jag satsade på stensäkra kusar, dessa betedde sig som svenska olympier i Kina och jag blev allt fattigare. Då gav jag upp. Resten av kvällen byttes spelbongarna ut mot whiskyglas. Då visste jag i alla fall vad jag fick för pengarna.

Igår bevistade jag en travbana för andra gången. Och historien upprepade sig. I och för sig var det nu Gävletravet som gällde, men en middag i travrestaurangen var inplanerad. Och det var återigen V65 som stod på programmet. Denna gång tog jag det initialt lite försiktigt med spelandet, mest beroende på en god lax och det faktum att jag och mina arbetskamrater hade satsat på två system Harry Boy på V65 och två kuponger Dagens Dubbel.

Men till desserten hade vinstchanserna på dessa kuponger minskat betydligt och jag tog upp en hundralapp och med självsäkra steg styrde jag mot spelkassorna. För att hedra Umeå profilen Steve Galloway tänkte jag satsa en del av hundringen på en högoddsare som hade döpts just till Galloway. Väl framme vid luckan visade det sig dock att hästkraken var struken, så jag satsade på loppets favorit, 50 kronor vinnare och 50 kronor plats.

”Min” häst ledda i dryga 3000 av loppets 3140 meter. Sedan stormade de fram bakifrån och hästen lunkade in som nummer fyra – en placering som man ju fått nog av i dessa dagar.

Så vad återstod. Jo, naturligtvis Whisky. Jag beställde in en trea (det var ju måndag) Lagavulin och drycken avnjöts medan hästarna i kvällens avslutande lopp kämpade mot den blöta banan och det fallande Gävlemörkret.


Söndag 25 augusti

Ett brev betyder så mycket. Postverkets gamla slogan håller än idag, men frågan är om vi utnyttjar denna källa till glädje och informationsspridande tillräckligt mycket nuförtiden. Jag kan då inte komma ihåg då jag skrev ett brev senast, Och jag brukade vara en ganska flitig brevskrivare förr i tiden. Under en vindsröjning på hemmanet under min semester hittade jag min gamla adressbok. Dan var inte lika fullklottrad med adresser som min nuvarande är, men adresserna som stod där använde jag i alla fall. Det var en kille på Malta, en i Tunisien och en i Brasilien. Tjejerna hade jag på betydligt närmare håll. En tyska och en engelska. Vi var tonåringar i en föränderlig värld och vi älskade att utbyta erfarenheter. Men det var inte bara till mina brevvänner jag skrev brev. Jag hittade också en del alster från mina kamrater, som efter gymnasiet blev deporterade till Landskrona respektive Göteborg. Och att döma av dessa var jag själv en ganska flitig brevskrivare.

Men, trots allt innehöll dessa brev mest oväsentligheter och allmänt bludder. Jag och mina kamrater var duktiga på sånt redan på den tiden. Då var det intressantare att läsa igenom några andra brev jag fann på samma vind. Det var min mor som hade skrivit till sin mor, tillika min mormor. Inte minst brevet hon skrev strax efter min födelse var intressant. Meningar som han var röd, skrynklig och ful förklarar ju en del. Skönt att veta att jag kommer från ett släkte av sanningssägare och inte från någon av alla dessa verklighetsfrånvända nyblivna mödrar som nu verkar befolka våra förlossningsavdelningar. För nyfödda bebisar ÄR inte söta. I alla fall har jag inte sett någon än. De är röda, skrynkliga och fula. Men att säga detta till den stolta modern är det bästa sättet att slippa besök från denna mor med barn i alla fall de närmaste fem åren.


Tisdag 27 augusti

Det kan vara postolympisk stress eller kanske en vanlig höstdepression. De två gångna dagarna under denna vecka har varit slitsamma. Efter sju timmars jobb igår var jag totalt utarbetad och dagens arbetsdag har ackompanjerats av en sprängande huvudvärk.

Men hösten och OS får ursäkta, den troligaste orsaken är nog att luften på min arbetsplats har stannat av. En av de fläktar som döljs av lokalens innertak har stannat, vi misstänker för gott. Som det heter i Nationalteaterns slagdänga om tvätten i Arlöv; ”Det var en ynklig fläkt”. Men det var ändå en fläkt och det är några veckor sedan nu som fastighetsskötarna inledde sina mindre lyckade reparationsförsök. Och där står vi just nu. Det beställs reservdelar (många gånger felaktiga sådana) och det skruvas lite i mekanism. Men fläkten står stilla och vi har en miljövänlig arbetsplats där luften återanvänds gång på gång. Och där syrehalten börjar närma sig ett minimum.

Det är till och med så att min kropp börjar genomföra osanktionerade protestaktioner. Dagens huvudvärk slog till exempel till med full kraft, då jag placerat min lekamen sittandes på golvet precis under den trasiga fläkten.


Onsdag 27 augusti

Egentligen är Gävles cykelvägsnät väl utbyggt. Kanske inte i klass med Umeå, men man tar sig ändå ganska raskt mellan stadens delar. Med ett undantag – när man ska ut till Maxi. Vill man här undvika att tvingas slåss med hänsynslösa bilister i röriga rondeller måste man ge sig ut i det okända. Inte minst stadsdelen Andersberg är perforerad av cykelvägar som går kors och tvärs och plötsligt övergår till landsvägar som trafikeras av lokalbussar och varubud. Och man har ingen aning om vilket väderstreck man färdas, utan plötsligt kan det visa sig att man kört i cirkel. Jag har nu bott i Gävle i två år och jag har färdats till Maxiområdet ett flertal gånger, både till fots och per cykel. Och hittills har jag inte åkt samma väg en enda gång. Jag kommer alltid fram, men vägen blir onödigt lång. Idag prövade jag något nytt vilket slutade med att jag nästan hamnade vid friluftsområdet i Hemlingby. Väl där hittade jag en cykelväg som till min förvåning kom fram på södra sidan om Maxivaruhuset. Så vem behöver schemalagd träning, när man är utrustad med ett lokalsinne som en guldfisk.


Söndag 31 augusti

Det är skillnad mellan skor och skor. Om jag inte har varit medveten om det tidigare, så slog denna insikt mig med full kraft i går.

Jag kan erkänna det direkt. När det gäller skoinköp har jag ofta varit snål. Det är lågpriskedjorna som har gällt och gärna extrapris där också. Många gånger har det väl varit beroende på rent ekonomiska realiteter, men till slut har det blivit en livsfilosofi. Skorna har man ju på sig för att skydda strumporna från att bli skitiga på utsidan. Eller…? Och till detta duger de där 200-kronorsskorna lika bra som 1000-kronorsparet.

Den här helgen var det så dags igen. Jag hade avsett söndag förmiddag till att åka ut till Valbo köpcentrum för att göra ett skoinköp. Men redan igår åkte jag förbi Granngården, för att titta på Graningekängor. Vintern slår ju till fortare än man kan tänka sig och Granngården hade 30 % på alla Graningeprodukter. När jag stod och kollade bland alla kängor visade det sig att Graninge tydligen hade produktutvecklat sedan jag senast kom i kontakt med företagets produkter. Nu fanns även trekkingskor och till och med lågskor från företaget. Vad tusan, tänkte jag, det skadar ju inte att prova. Jag sträckte mig efter ett par skor, storlek 45, och krängde på mig dem (vilket inte var lätt, eftersom Granngården tydligen inte tänkt på att erbjuda kunderna hjälp av ett skohorn). Känslan var otrolig, skon blev ett med min fot, och skillnaden mellan min vänsterfot (där jag hade Graninge) och högerfoten (där jag hade min gamla sko, en sko som jag alltid ansett vara skön) var himmelsvid. Jag blev kär (ålderstecken att man kan bli kär i en sko?) och jag lättade på plånboken.

Några kängor blev det inte, det är ju långt till vintern, och heller inte någon söndagstur till Valbo köpcentrum.


Hem