augusti2007

Fredag 3 augusti

En vecka kvar på semestern, och äntligen börjar den. I alla fall känns det så. Efter två (ja, egentligen tre om man räknar den första veckan i juli), med vedhuggning, gårdsreparationer, flyttningar och ett riktigt varannandagsväder, så lovar nu SMHI en vecka med sol och högsommarvärme. Och samtidigt så åker jag ner till Roslagen för en kusins bröllop och lite segling i Stockholms skärgård.

Liksom för att tjuvstarta denna semestervecka var jag i dag på besök på Norrlands största turistattraktion, nämligen IKEA i Sundsvall. Nu var det väl egentligen inte av turistiska skäl som jag stannade till där utan orsaken hade tre andra ben att stå på.

1.Jag var fördj-igt pissnödig.

2.Jag var nästan lika hungrig

3.Jag hade slagits av insikten att jag glömt kvar min necessär hemma på farmen. Alltså måste vissa inköp göras för att jag överhuvudtaget ska bli insläppt på morgondagens bröllop.

Men det var som om vädergudarna känt på sig att nu började resten av Nilssons semester. För efter en resa tidigare genomförd mestadels i regn och rusk, så tog plötsligt solen över herraväldet på himlavalvet, och vad som tidigare mest liknat den första höstdagen förvandlades plötsligt till en riktigt skön sommarkväll.

 

Torsdag 9 augusti

Min bil har utsatts för inbrott. Medan jag var ute på en härlig, solig och ganska vindstilla seglats med syster, svåger och ett systerbarn, passade någon eller några på att länsa min Toyota på dess innehåll. En kostym, en kamerablixt och 31 cd-skivor blev bytet. Bilen, som stod uppställd på Svinninge Marina utanför Åkersberga fick en sidoruta fattigare samt fick skador på lite plåt och lister.

Och som alltid när någon har givit sig på min bil (jo, det har hänt förr) så blandas min ilska över det inträffade med en lättnad över att jag inte råkade komma på gärningsmännen på bar gärning. För helt klart är att de inte är värda ett åtal för grov misshandel.

Jag, som vanligtvis är en lugn kille, oroar mig lite för vad jag skulle kunna ta mig till om jag kommit på slöddret. Troligtvis hade en väl inriktad spark där det tar som ondast ingått i repertoaren. För som jag resonerar, så har de väl inte i mina ögon, förlorat sitt livsberättigande, men det ska f-n inte kunna föröka sig.

Hur som helst tröstar jag mig med att förr eller senare åker de här grabbarna (få kvinnor utför bilinbrott) fast. Och då hoppas jag de kommer på samma anstalt som någon hårig MC-knutte som på det mer brutala sättet kan lära dem kärlek mellan män…

 

Fredag 10 augusti

Varje stad med självaktning har vikt en helg till ett ordentligt sommarevenemang. I helgen är det Gävles tur. Här går evenemanget under namnet Cityfesten och innebär att stora delar av staden fylls med knallar och karuseller. Personligen är jag inte mycket för sådana här arrangemang. Lite för mycket av kommersiellt jippo maskerat till ett gratisarrangemang för min smak. Gjorde dock i kväll pliktskyldigt en promenad genom marknadsområdet bara för att upptäcka att man då inte kan beskylla arrangemanget för originellt. Det som såldes har troligen alltför låg attraktionskraft för att säljas i vanliga affärer. Det var brända mandlar, sockor med diskutabel kvalitet och t-shirts med halvekivoka tryck eller med reklam för något i stort sett avsomnat hårdrocksband. Troligen har just dessa knallar förtvivlat försökt bli av med dessa klädesplagg i 30 år nu. Detta blandas med chokladhjul, vinst varje gång-lotterier och några åkattraktioner som Gröna Lund har ratat. Om man ändå ska tala om nyheter de senaste åren så är det väl Foppa-toffeln som gjort sitt intrång. Naturligtvis billiga kopior, men ändå.

Men visst, jag kan stå ut med langos-stånd och lotteriförsäljning om dessa enbart vore ett komplement. För även till Gävle kommer en del artister. Jag ska exempelvis ner och se Bo Kaspers orkester om en timme. Det borde ju bli hela helgens höjdpunkt. Men till skillnad mot exempelvis Gatufesten i Sundsvall har artistframträdandena skyfflats undan till festivalområdets tassemarker. Inte ens annonseringen inför helgen har präglats så mycket av frågan vilka artister som kommer. Någon radiostation har köpt in sig och presenterar i reklamsyfte några plastiga tonårsidoler som framträder deras senaste hit till förinspelade band. Men allt detta kommer som sagt i bakgrunden av den kommersiella ”kom och köp lite skräp”-stämningen (kan ju nämna att dansen som arrangerades i en annan avskild del av festivalområdet inte ens fick plats i programmet). Då är det ju inte svårt för Bo Kaspers att faktiskt bli årets höjdpunkt. Även fast de kanske får en smula konkurrens av morgondagens konsert av Gävle-sonen Di Leva. Men väl där tror jag att jag sjunker ner i något av öltälten för att avnjuta en kall pilsner och kanske lite grillad kyckling.

 

Söndag 12 augusti

Jag har nu tillbringat fyra dagar i Gävle efter min semestersväng till Västerbotten och till Stockholms skärgård. Och ännu har jag inte sett någon sol skina över Gävle. Och i morgon återvänder jag till jobbet med förnyade krafter. I alla fall är det väl det som arbetsgivaren förväntar sig. Ja, att jag åter sitter på min arbetsplats råder väl inget tvivel om, men hur det är med de förnyade krafterna är väl mer diskutabelt. Jag är typen som är ganska väderberoende. Okej, värmen är väl inte så viktig, men solen. Och när himlen utanför min balkong för fjärde dagen i rad visar upp en ny nyans av grått, börjar jag misströsta. Men det är ju snart sommarsemester igen…

 

Måndag 13 augusti

Det finns en del situationer man lär sig ganska snabbt att man bör undvika, men ändå utsätter sig för gång på gång. Den mer självkritiske kan kalla det dåligt minne, medan en mer positivt lagd person kanske benämner det ett sätt att testa sina egna och omgivningens gränser.

Ett av de mer klassiska exemplen är att man ALDRIG ska byta kö vid snabbköpskassan. Oavsett hur mycket kortare kön bredvid verkar vara. Ett köbyte innebär undantagslöst att något händer i den kö man just bytt till. Allt från att kassörskan helt sonika stänger kön framför näsan på dig, till att någon gammal tant kör fast rollatorn i kassans grindar.

Men som sagt minnet är kort. I dag när sprang jag som hastigast in på Willys för att köpa en liter mjölk och sex glasstrutar (redan där hade jag ju gjort dagens första misstag, det är få matbutiker i stan som har längre köer än Willys). Jag ställde jag mig i kön längst till höger, mest beroende på frysdisken låg där i närheten och jag hade just plockat upp de nämnda glassarna. Men efter tio sekunder började jag fundera. I och för sig hade väl inte tjejen framför mig handlat så mycket, men längre fram verkade det vara åtskilliga storhandlare i min kö. Verkade det inte bättre i kön bredvid? Och där står det ju bara tre personer och väntar. Jag byter…

Idiot!!!! Redan när jag ställde mig i den nya kön insåg jag mitt misstag. Längst fram stod det en gumma, som förutom att hon hade svårt att se valörerna på de sedlar hon plockade fram, även hade svårt att förstå att 400 kronor inte räckte för att betala hennes inköp på runt 430 spänn. Sedan skulle hon naturligtvis betala med jämna pengar också, och jag studerade de övriga köernas framfart med visst avund.

Slutligen hade dock den lilla gumman gjort rätt för sig och då upptäcker jag till min fasa att även Willys kundvagnar tillhör modellen XL. De två följande kunderna har båda tomt livsmedelsaffärens hyllor och respektive nota slutade på en bra bit över 1000 kronor. Vid det här laget hade tjejen i den andra kön med största säkerhet redan kommit hem, packat ur sina varor, hunnit med att sätta på tevatten och dessutom ringt upp mamma. Och jag själv började på allvar oroa mig för statusen på den ännu ej inköpta glassen…

 

Tisdag 14 augusti

Som gratisprenumerant på Arbetarbladet har jag den senaste veckan med stigande förvåning tagit del av det som, tydligen är den största debatten bland Gävles insändarskribenter just nu. Det är inte de gamla uttjatade ”indragningar i vården” eller ”USA ut ur Irak”. Inte ens den klassiska ”alliansen tar från de fattiga och ger till de rika” verkar ha en chans att platsa, trots att det faktiskt rör sig om en s-märkt tidning.

Det som dallrar i diskussionsnerven är i stället allas vår finske blöjrappare Markoolio. Ja, egentligen inte så mycket Markoolio som person, utan mer en rad ur hans senaste hit ”Ingen sommar utan reggae”. På sin oefterhärmliga prosastil skrev han ner textraden ”dricka hembränt och cola i en upplåsbar pool”. Det skulle han inte ha gjort. I alla fall inte enligt moralmaffian. För nu tog det hus i helsike i de gävleborgska stugorna (och varför skulle det vara avgränsat just till vårt län). Hur kan man sjunga om hembränt? Och i en låt som har barn som målgrupp (vilket tydligen Markoolio har, eftersom han bevisligen har varit programledare för barnprogram på TV)? Och så var debatten i full gång.

Tydligen tyckte tidningens sommartrötte insändarredaktör också att det här var en riktigt upplyftande debatt. För några försöka att genom undanskymda placeringar kväsa debatten gjordes inte. Här slogs inläggen upp med kraftiga rubriker och stora bilder.

Och plötsligt var det inte bara Markoolio som hamnade i skottgluggen. Nationallegender som Ulf Lundell, Astrid Lindgren och Clownen Manne lyckades också bli indragna i debatten, med varsin tvåspaltig bild som resultat. För herr Lundell hade ju minsann erkänt sin kriminalitet i texten till nationaleposet ”Öppna landskap”. Där skaldar han ju att han ”bränner sitt brännvin själv och kryddar med Johannesört”. Den kära Astrid har väl dock aldrig propagerat för hemgjord sprit (konstigt nog har ingen insändarskribent ännu tagit upp historien om den berusade griseknoen). Men är det verkligen så PK med en pappa som överger sin rödhåriga dotter i vad som närmast är att betrakta som ett spökhus för att sedan själv åka jorden runt med grabbarna? Eller att en småländsk lintott måste låsa in sig i en vedbod för att undgå sin faders ilska.

Clownen Manne då? Ja, hans roll i historien var väl inte riktigt moraliskt betingad, utan mer kvalitetsmässig. För en insändarskribent tog sig friheten att i den allmänna villervallan frångå alkoholtemat lite, och såga Markoolios hela musikaliska karriär. ”Han är ju till och med sämre än Clownen Manne”, slogs det fast med emfas.

Nu vet jag inte i vilken utsträckning Markoolio läser Arbetarbladet, men jag undrar hur han reagerar över den moralstorm hans textrad frammanat. Han är väl i och för sig rätt van vid dylika påhopp (det är ju inte hans första moraliska klavertramp precis) och dessutom verkar han ju vara begåvad med en hel del humor. Så troligtvis skulle han skratta högt åt det hela, det gör i alla fall jag varje gång jag ser ett nytt inlägg. Bara den här debatten är ju värt prenumerationen (jo, jag sa ju tidigare att jag hade tidningen gratis).

 

Onsdag 15 augusti

Så här i en allt mer tidspressad verklighet är det skönt att veta att fortfarande sitter lite av de gamla tidsneurotikertakterna i. Jag har alltid hatat och komma för sent, men samtidigt avskytt att komma till exempelvis ett möte för tidigt. Det är punktlighetens lov jag tillbett. Men på senare tid har jag upptäckt att denna ibland ganska jobbiga egenskap har tynat. Jag har allt oftare dykt upp någon minut för sent och ibland till och med lite för tidigt (inte fullt så vanligt dock).

Men idag blev jag alltså varse att en del av de gamla takterna sitter i. Bakgrunden var att jag skulle lämna in min bil för att få inbrottsskadorna reparerade. Bilen skulle lämnas in klockan sju och min arbetsdag skulle inledas 07:45. Till saken hör att Toyotaverkstaden ligger i utkanten av staden, min arbetsplats i stadens centrala delar och jag har ingen aning hur lång tid det kan ta att gå från verkstad till arbetsplats. Klarar jag det på 45 minuter? Tveksamt, tänkte jag, eftersom jag en gång gått från min bostad till Maxi, som ligger granne med Toyota. Och detta tog en och en halv timme. Men denna sträcka är lite längre än sträckan jag nu skulle tillryggalägga och dessutom var jag vid denna promenad både ordentligt bakfull och hade träningsvärk som minne av ett alltför intensivt dansande dagen innan.

Så, tänkte jag, jag kan väl chansa. Dessutom kan jag kanske gena på något ställe (förutom tidsneurotism lider jag dessutom av en övertro på mitt lokalsinne och dessutom en obändig lust att hitta genvägar, oftast brukar dessa dock förvandlas till senvägar, då jag tar fel väg, kommer in på någon bakgård eller så…). Sagt och gjort, trots att jag var fylld med pessimistiska tankar om arga chefer som funderade på var jag hållit hus, började jag röra mig med raska steg mot centrum. Mina genvägar blev för en gång skull lyckade och när jag slog upp dörren till min arbetsplats kastade jag en blick på min klocka. 07:44:58 visade de digitala urtavlan (tyvärr är väl min klocka inte precis synkad mot fröken ur, men jag justerade faktiskt tiden på den så sent som i går) och jag kunde rejält svettig sätta mig i min kontorsstol och pusta ut.

 

Onsdag 22 augusti

Det finns vissa glassar som har ett större nostalgiskt skimmer runt sig än andra. Storstrut är en sådan. Jag mindes när den dök upp. Då var det inte så vanligt med glasstrutar, det var pinnglass och en och annan isglass som gällde. Men då dök den upp. Storstrut var inte bar mycket större än alla tidigare glassar i GB:s sortiment. Den var mycket dyrare också. Så lyckan var naturligtvis total, de få gånger man lyckades övertala föräldrarna att köpa en sådan istället för en piggelin, eller det riktiga hatobjektet puckstång (redan då var man ju prismedveten, dyrt var gott…).

Storstrut finns fortfarande kvar i sortimentet (den känns genuint svensk bland alla Magnum, Solero och Cornetto), men den ser numera ganska oansenlig ut vid sidan om Tip Top, Dajmstrut och Pepé. Men idag gjorde jag slag i saken. Man måste ju i alla fall prova ännu en gång.

Där jag satt på jobbets uteterass och smaskade i mig struten, mindes jag plötsligt varför jag slutade köpa Storstrut, och det hade ingenting med storleken att göra. Här handlade det istället om ätandets ädla konst. Det är nämligen stört omöjligt att äta en chokladglass i allmänhet, och en Storstrut i synnerhet, utan att få choklad på kläderna. Vissa saker ändrar sig inte med åren.

 

Lördag 25 augusti

En sak som hör sensommaren till är att med en suck sortera fotografier från den gångna sommaren (och inte sällan även bilder från förra julen, nyåret och våren). Alltså har jag nu äntligen uppbådat den inre kraft som krävs för att gå igenom fotobuntarna, och det enda som nu återstår är att jag öppnar plånboken för att köpa mig ytterligare ett fotoalbum (men det var lön i går, så när hyresvärd och CSN tagit vad de behöver kanske det finns någon liten sekin kvar till denna investering). Bland de bilder jag nu sorterat ingick bland annat förevigandena från min Norgeresa den syttonde maj. Vilket samtidigt gav mig möjligheten att uppdatera min bildsida om Norge, med lite röd-vit-blå fanatism.

 

Tisdag 28 augusti

Vi hade i alla fall otur med vädret. I regn, blåst och kyla satt jag med åran i fast grepp och väntade på order från styrmannen. Det var den årliga aktivitetsdagen på mitt jobb och i år hade det planerats in en heldag i Älvkarleby. Lunch skulle ätas på den vackra Älvkarleö herrgård (faktiskt ägd av Lottakåren) och det ingick också ett hembesök hos chefen. Men dagen skulle alltså inledas med rodd av kyrkbåt. Redan innan den första åran greppades hade väl hälften av deltagarna kastat in handduken. Det skylldes på dåliga kläder och kaffeabstinens. Men vi var 15 stycken tappra själar som fnyste åt bortförklaringarna. Här skulle det ros. Och det dåliga vädret gjorde ju bara utmaningen ännu större.

Om man undantar de lugna roddturerna med ekan som finns vid mormors hus i Roslagen har mina kontakter med roddsporten inte resulterat i alltför många roddtag. Roddminne nummer ett härrör sig från kustremsan mellan Härnösand och Sundsvall. Det var tidigt 90-tal och även denna gång var det en aktivitetsdag med jobbet. Dagen ägnades åt en femkamp och en av grenarna var just rodd. Vi hade delats in i två och två (den eka vi skulle ro var nämligen ämnad för två personer) och jag var väldigt laddad när startskottet för mitt heat gick. Jag hann väl ta si så där två årtag, innan en av de repstumpar som i dessa ekor hade ersatt årtullarna brast. Jag tror det var den vänstra. Och om ni har försökt att ro en eka utan en årtull, så vet ni… Det är omöjligt. Så jag fick helt enkelt lyfta upp årorna, medan den dam i 50-årsåldern som var min medpassagerare i ekan, med stor möda tog oss runt den utmarkerade banan. Behöver jag säga att vi kom sist.

Sistaplatsen blev också resultatet av min andra insats som roddare. Det var under min tid på Hallandsposten, då tidningen hade anmält ett lag till den årliga drakboddsrodden i staden (tidningen var medarrangör, så vårt deltagande liknade väl mer eller mindre en kommendering). Ett lag på ett 20-tal laddade roddare sattes ihop och jag var en av de frivilliga. Problemet var att nästan ingen av oss hade rott drakbåt förr och ingen hade heller kommit med förslaget om att lite träning kanske inte skulle vara helt fel. För att ro drakbåt är en svår konst. Inte minst är det viktigt att alla håller takten. För annars kommer man ingenstans. I alla fall inte rakt framåt. Precis som när det skulle marscheras i det militära (där är ju också takten viktig) sattes jag i det bakre ledet på höger sida. Och precis som när det gäller marschering, så är det stört omöjligt att hålla takten längst bak om inte alla framför en håller takten. Och det var här någonting gick otroligt snett. För i tävlingshetsen (här handlade det om mycket prestige) så satte taktkarlarna, alltså de i led ett, högsta fart. Ett tempo som naturligtvis inte alla kunde hålla, inte ens den herre som var satt som rorsman och med hjälp av en trumma egentligen var den som skulle bestämma takten. Ganska snart stod det klart för oss där bak i båten att det var helt omöjligt att sätta ner årorna utan att det hela utmynnade i ett veritabelt kaos. Det enda rätta var då att helt enkelt lyfta på årorna, börja sjunga någon gammal sjömansvisa och njuta av omgivningarna runt Nissan. Och detta gjorde vi också. En ganska skön båttur egentligen och jag vill minnas att vi ändå fick varsin medalj, en T-shirt samt ett foto av oss jublande över vår insats.

Men idag kom revanschen. Dagens roddupplevelse blev mycket mer lyckad, och vi kunde med god fart både förflytta oss uppströms och nedströms i Dalälven. Och regnet och blåsten är ju enbart detaljer som gör vår insats än mer minnesvärd...

 

Torsdag 30 augusti

På tredje hålet blev det en dubbel boogey och på det femte upprepade jag bedriften. Sedan bröts tillställningen på grund av mörker.

För första gången i mitt liv har jag provat på folksporten golf. Med lånade klubbor och skotskrutig mössa gick jag fem hål (fyra par tre och ett par fyra) på Gävle Golfklubbs pay & and playbana. Detta efter att först i övningssyfte slagit en hink bollar på drivingrangen. Jag chockade mig själv med att jag faktiskt träffade bollen i merparten av mina slag och dessutom fick den flyga riktigt långt då och då (över 100 meter). Ibland till och med för långt. Hade nämligen i början ordentligt problem med mitt närspel.

Men även fast Tiger Woods inte lär behöva oroa sig för någon tuffare konkurrens, så visst gav min golfrunda mig lite blodad tand. Och dessutom lär den väl ge mig ordentligt med träningsvärk i morgon och antagligen under den kommande helgen.

 

Fredag 31 augusti

Igår första golfinsatsen och idag det första deltagandet i en lägenhetsbudgivning. Två premiärer på lika många dar. Inte illa för en man i min ålder. Budgivningen blev dock ganska kort, eftersom intresset för lägenheten inte var så där över sig hett från min sida, utan jag var med mer för att komma igång liksom. Nåväl, det kändes väl inte så där helt omöjligt att jag skulle ha kunnat lägga vantarna på denna lägenhet. Vi var fyra stycken anmälda till budgivningen, en svarade inte, en backade när jag bjöd 5000 över utropspriset och jag själv ville egentligen aldrig gå högre. Lägenheten var väl i det stora hela ganska fräsch, låg bra till, men den saknade balkong och dessutom hade lite väl slarvigt målade väggar.

 

Hem