April2008

Tisdag 1 april

1 april, men jag lovar, varje ord i detta inlägg är sant. Detta beror kanske mest på att jag aldrig varit någon stor fan av aprilskämt. Det i sin tur har flera orsaker. Jag har själv tidigare varit riktigt lättlurad (men det var före min karriär som journalist, numera tror jag i stort sett på ingenting, i alla fall denna dag) och dessutom har jag dålig fantasi (vilket omöjliggör egna lögnaktiga, men lyckade upptåg). Men den främsta orsaken är att jag aldrig har förstått det skojiga i att göra sig rolig på andras bekostnad. Tvärtom. Radio- och skivklassiker som Kalle Sändare och Hassan, som bägge hade telefonlur som affärsidé, anser jag hör till avskrädet i svensk komikhistoria.

Dagen har dock förflutit lugnt på lögnfronten. Chefens lurendrejeri avslutades innan det hade börjat eftersom hon drabbades av en dåligt timad skrattattack och när det gäller de nyhetsmedium som nått mina öron är det bara Gävleborgsradions lokala sändningar som försökte sig på en luring. Men den avslöjades ganska snart, trots den omänskligt tidiga timmen. I grova drag gick den ut på att Tiger Woods skulle satsa några av sina golfmiljoner på att utveckla Furuviksparken. Bland annat skulle ett Disneyinspirerat slott byggas, där landshövdingen skulle flytta in. Dessutom skulle en fyra meter hög bronsstaty av samma landshövding resas utanför det nya residenset. För er som inte är så bevandrade i Gävleborgs landshövdingar kan jag nämna att den nuvarande länschefen heter Barbro Holmberg – mest (?) känd som svärmor till nämnde Woods.


Fredag 4 april

Vad hände med våren? Veckan började ju så bra. Vi tog steget in i april, fotbollsallsvenskan hade premiär och kvicksilvret passerad med god marginal tiograderssterecket. Dessutom ackompanjerades det hela av en värmande sol.

Men då plötsligt kom vädergudarna på att livet består av så mycket mer än bara sol och vår. Regn, dis och kalla vindar till exempel. Det var bara att plocka fram vantar och mössa igen. När dessutom min ordinarie mössa tagit semester i Stockholm (glömde den i syrrans bil) så har jag varit utelämnad till en grå tyglapp, hjälpligt maskerad till en huvudbeklädnad. Jag har väl aldrig varit speciellt fåfäng, men nu vågar jag erkänna det. Om jag undantar den sameinspirerade tofsmössa jag ägde för 20 år sedan (och som gjorde att kompisarna kunde hålla reda på mig i vilka folksamlingar som helst) så måste denna mössa vara det fulaste som tillverkats. Och eftersom kläderna gör mannen så förstår ni att damerna hållit sig på avstånd i veckan…


Söndag 6 april

Ibland förvånar jag mig själv. Med en tumme placerad på allt annat än rätt plats i handen är det här med hantverksarbete alltid en liten chanstagning. Det och en visst mått av lathet har gjort att de småsaker som måste fixas med lägenheten tar tid. Först måste jag övertala mig själv om att något måste göras, sedan måste jag bestämma vad som ska göras, därefter är det materialanskaffning som gäller. Men idag lyckades jag med hjälp av en såg, en kniv, en yxa och några nervösa svordomar montera en stång i klädkammaren. Och detta utan att varken förstöra stången, yxan eller de brädor som utgjorde fästet i väggen. Väl på plats slog det mig dock att stången kanske skulle behöva lackas och den egentligen skulle behöva någon avlastande fästanordning i mitten. Men man kan ju inte få allt här i världen och när det gäller lacken går den ju säkert att pensla på den så att säga på plats. Jag kunde i alla fall stolt konstatera att det gick mer smärtfritt än jag trodde.

Och eftersom jag ju är svunnen från en bonnsläkt där allt ska tas till vara på, hittade jag ju snabbt en användning till den spillbit som blev över. Denna kapade jag till och lade in i bestickslådan. Storleken var nämligen precis avpassad så att den gick att använda till att hålla min IKEA-låda på plats.


Måndag 7 april

Nu ska det bli tillåtet att tala i mobiltelefon under flygresan. Det har EU-kommissionen bestämt. Och jag gråter.

Jag har i och för sig aldrig trott att en resenärs tjattrande i mobilen skulle kunna få planet att störta. Min oro inför ett släppt mobilförbud är ett helt annat. Här försvinner nämligen den enda i stort sett helt mobilfria miljön. För de som framförallt tar flyget är ju affärsresenärer – flitiga mobilanvändare, och ungdomar som tack vare sin ålder kan åka billigt – mycket flitiga mobilanvändare. Gemensamt för dessa två grupper är dessutom att de verkar ha utvecklat ett mobilberoende. UtAn mobil stannar världen. Finns det en mobil i närheten måste den pratas i, även om man kommer att träffa personen i andra änden om bara en kvart.


Onsdag 9 april

En decimeter snö chockade i natt snösvängen i Gävle. I en tid då man redan ställt undan plogar, skyfflar och monterat av vinterdäcken drabbades vi av ett gudomligt practical joke. Nu har ju inte begreppet april-väder skapats ur intet, så personligen var jag inte särskilt överraskad då snön började falla i går kväll. Ej heller blev jag överraskad av att i morse vakna till en värld täckt av vit bomull.

Däremot verkade som sagt var snösvängen tagit ledigt denna dag. För när jag vid åtta-tiden vandrade (cykeln fick permis idag) var gatulivet helt fritt från den snösväng som annars brukar dominera gatubilden morgonen efter ett rejält snöfall. De enda snöbekämparna jag såg till var i stället fyra personer utanför Länsstyrelsen. Fastighetsskötarna i Fastighetssnabben hade nämligen lyckats med konststycket att skicka två patruller med snöskottare till samma adress. Nu stod de och dividerade över vem som egentligen hade tilldelats Länsstyrelsen denna dag. Till slut gav sig en av patrullerna iväg mot ”Skatten” för att rensa upp där.

Nu finns det dock en snöbekämpare som i vissa lägen är mer effektiv än andra och det är mannen uppe i det blå. För trots att snön har fortsatt falla hela dagen, så hade den relativa värmen (= inte riktigt minusgrader) sett till att trottoarer och cykelvägar var i princip snöfria då jag gick hem.

Dessutom visade han däruppe att han är ganska duktig på akuta utryckningar också. För hur ska man annars förklara det faktum om att det enda stället som det faktiskt var skottat i morse, var gången som gick upp till kyrkporten.


Fredag 11 april

Vågar man? Självklart måste man ta vissa risker här i världen, men kanske var detta att utmana ödet lite väl mycket.

Jag talar om däckbyte. Vinterdäcken bör ju har gjort sitt för den här säsongen, det är ju bara en halv månad till första maj. Så Idag vågade jag därför språnget. Jag svängde förbi mitt däckhotell och beställde tid för byte. Slår vintern till igen (jo, man har ju upplevt valborgsmässoaftnar, första maj firande och junidagar (!) ackompanjerade av snöfall) kan jag ju alltid ta cykeln till min veckohandling på ICA.

Nåväl, än är ju inte den opålitliga vårens obefintliga framfart något problem, det är ju först på onsdag vinterdäcken åker av.


Lördag 12 april

Det ligger ett lik utanför vår port. Det hela skvallrande om en nattlig (eller möjligen förmiddaglig) tragedi.

Nu kanske detta lät värre än vad det egentligen är. Liket har tidigare varit en frisinnad fågel, som av allt att döma fått storhetsvansinne och trott att den kunde forcera vår ytterdörr. Denna hybris resulterade troligen i en bruten nacke och en sista vila på betongbeläggningen utanför dörren. Även fast jag inte helt kan slita mig från tanken att det hela är Brynäsmaffians svar på hästhuvudet på kudden. Kanske jag borde vara lite försiktig den närmsta tiden.

Nu är detta inte ett helt ovanligt slut för våra bevingade vänner. Under min barndom har jag minnen av flera fåglar som gjorde seriösa försök att ta sig igenom våra fönsterrutor. En lyckades dessutom orsaka en spricka i vardagsrumsfönstret, men för fåglarna var resultatet oftast detsamma. En förtidig död. Och när jag ringde upp min bror i eftermiddag kunde han påminna mig om den järpe (och då talar jag inte om maträtten) som för några år sedan försökte forcera ytterdörren hemma på farmen.

Brorsan, som har större ornitologiska kunskaper än vad jag har, kunde även tipsa om att det nog denna gång kunde vara en sidensvans som störtat. Eftersom jag inte lagt märke till den karakteristiska tofsen så ställde jag mig lite skeptiskt till detta, även fast de lika karakteristiska gula stjärtfjädrarna fanns där. Men efter vårt samtal gick jag ut med digitalkameran för att föreviga den omkomna pippin (kan det vara den journalistiska ådran som plötsligt var upphov till denna makabra handling) så visade det sig att min bror naturligtvis hade rätt.

Enligt Sveriges Ornitologiska Förening ska Sidensvansen vara en typisk norrländsk fågel (den är dessutom norrländsk tillbakadragen) som helst häckar i Norrlands skogsland. Vilket kan förklara att just denna fågel kände sig något förvirrad när den kom in i den stora staden, som dessutom bara ligger någon mil norr om Svealandsgränsen.

Läs mer om sidensvansen här.


Måndag 14 april

Idag hände något som inte har hänt mig sedan gymnasiet. Jag försov mig. En kombination av en klockradio med ljudet nerdraget och en alltför sen nattning i gårkväll (läs natt) gjorde att jag vaknade strax före åtta, tre kvart innan min arbetsdag skulle börja. Nu var jag i och för sig enbart fem minuter sen till jobbet, men det berodde mest på att jag kopplade in turbon när det gällde duschning, grötkokande och frukostätande. Och morgonnyheterna på TV:n fick stryka på foten.

Som sagt var tillhör försovningar inte vardagshändelserna hos mig. Trots att jag är kronisk morgontrött brukar jag alltid vakna till så pass att jag orkar släpa mig in i duschen och tvinga i mig frukosten. Jag kan bara på rak arm komma ihåg en ordentlig försovning. Och egentligen var det väl inte en försovning utan snarare en omsovning. Året var 1982 månaden var juni och veckodagen var en måndag (vad annars). Jag skulle rycka in i lumpen och vid sex-sju-tiden på morgonen skulle ett tåg lämna Umeå station för att transportera mig upp till Boden. Detta innebar en väckning före klockan fem. Och visst, jag steg upp i mitt inackorderingsrum, åt någon form av frukost och lade mig sedan raklång i min säng. Det nästa jag kom ihåg var att min kompis vildsint ringde på dörrens ringklocka. Vi hade bestämt att vi skulle göra sällskap på denna Golgatavandring, tur nog.

För jag kom med tåget och ING 3:s befälsskaders försök att göra man av soldat Nilsson kunde börja. Slutresultatet kan diskuteras.


Lördag 19 april

Det har varit ett rikt fågelliv i mina kvarter den senaste veckan. Eller fågelliv och fågelliv förresten, i själva verket är det en flock (säger man så om dessa bevingade varelser…?) måsar som inte minst har funnit gräsmattan vid vår grannfastighet riktigt lockande. Med ett skrän och skri har dessa blivit motsvarigheten till mitt förra boendes barnhorder.

Men egentligen har de väl inte stört mig alltför mycket. Inte förrän idag. När jag skulle göra den vanliga lördagssvängen till livsmedelshallen kunde jag svärande konstatera att måsarna använt min bil som klosett. Något som inte ens ungarna på Nordost gjorde (gudskelov).

Så det var bara att åka förbi närmsta bensinstation och söka sig till det alltid lika skitiga vattnet i den där alltid lika svarta hinken med den alltid lika slitna skrapan. Väl där gjorde jag en lite närmare inspektion av bilen och det ditprickade avskrädet. Och då upptäckte jag att det jag trodde var en rejäl blaffa, i verkligheten var fyra väl spridda fullträffar. Två på framrutan (en nere vid förarplatsen och en uppe vid passagerarplatsen), en på vänster sidoruta fram, och en på taket strax över höger bakdörr. Och nu står det klart för mig, att det inte var en slump att lortarna hamnade just på min bil, det var en klart planerad attack. Frågan är bara vad som måsarna har mot Toyota. För med tanke på att jag nästan aldrig använder bilen, borde de ju inte veta att just denna gröngråa bil tillhör mig. Eller…?


Måndag 21 april

Det fanns en tid då Clas Ohlsson var företaget som gällde. Ett företag att lita på. Något billigare än specialaffärerna, och något bättre än lågprisaffärerna. Men min bild av företaget håller sakta på att vittra sönder. Priserna är väl inte lägre än på andra affärer, sortimentet börjar uppvisa vissa luckor och kvalitetsmässigt närmar de sig Rusta-klass. Alltså att alla inköp sker på egen risk. Det kan ju vara en helt okej pryl man köper, men risken finns att det istället handlar om ren skit.

Framförallt verkar Clas Ohlsson ha svårt att hålla kvaliteten på cykeldelar. Framlyktor med värdelösa hållare, 28 tums ytterdäck som egentligen håller en storlek på kanske 28,5, innerdäck som drabbas av pyspunka efter en månad och nu senast var det ringklockan. För någon månad sedan köpte jag en svart klocka för så där en 20 spänn. På grund av slöhet var det först igår jag fick tid över till montering och då visade det sig att funktionaliteten var lite så där halvdan. Den fjädrande plastmojäng som skulle slå till själva klockan fjädrade inte tillbaks som den borde, utan ljudet som kom från klockan var bara ett dovt plast mot metall-läte som väl inte skulle skrämma upp en enda gångtrafikant.

I dag på väg hem från jobbet, skulle jag provringa, och då lossnade den där plastflärpen, så nu måste jag väl ta med mig en hammare för att överhuvudtaget få något ljud från klockan.


Tisdag 22 april

Plötsligt fattar man varför de flesta japaner är så små. Det där att äta med pinnar är en svår konst. Vilket jag upptäckte idag när jag var bjuden på sushi hos en kamrat. Det vare faktiskt bara andra gången i mitt liv som jag åt sushi och anledningen till detta är bland annat att min teknik med ätpinnarna lämnar mycket övrigt att önska. Jag som vanligtvis brukar sluka det mesta på tallriken framför mig, får med pinnarnas hjälp vara glad om jag får i mig en liten smakbit.

Men sumo-brottarna då, undrar säkert vän av ordning. Dessa japanska sexsymboler kan ju i alla fall inte beskyllas för att vara små. Nej, men naturligtvis gäller för dessa herrar, precis som fallet blir för mig. Efter ett tag slänger man pinnarna och börjar äta med händerna. Det gjorde vi ju förr i tiden och så görs fortfarande i många kulturer. Så varför skulle det inte fungera för Nilsson av 2008 års modell?


Fredag 25 april

Våren har kommit, vilket jag firade med att köpa ett cafébord och två stolar till min balkong. I och för sig var väl kanske mitt inköp mer framkallat av att löningen kom, men ändå. 17 grader i Gävle och den vind som tidigare i veckan känts så kall, var ljum och välgörande. Dessutom var den grillade kycklingen på Maxi slut (är väl kanske mer ett tecken på fredagskväll än på vår) och butikens lager av grillkol stadigt minskande (definitivt vår). En annan känsla av vår är ju förstås att glida i väg bakom ratten på en bil som nyss blivit av med vinterdäcken (tystnad) eller att genom den öppna franska balkongdörren höra att någon granne tagit fram sin trimmade raggarbil (allt annat än tystnad).


Måndag 28 april

”Hej Bullen”, skrek damen när jag passerade. Det var i alla fall vad jag tyckte hon gastade. Jag tittade till en gång extra och blev säker på att min första uppfattning höll – det här var ingen kvinna jag kände. Så det var nog någon annan som hon hojtade på. Jag fortsätter alltså att cykla mot min arbetsplats. Som vanligt på mornarna hade jag ju inte precis oceaner av tid på mig.

”Men stanna då”, hör jag damen ropa bakom mig. Jag nitar till, bäst att höra vad hon ville. Det kan ju vara så att jag tappat nåt.

Damen kommer närmare och nu ursäktar hon sig. ”Ropar jag på fel person” och ”Jag trodde du var en annan”. Nu kan jag ju förlåta detta, det är mänskligt. Jag har ju gjort samma sak många gånger själv, även om det i mitt fall är vanligare att jag inte tror att jag känner folk jag möter. Och så är det en arbetskamrat, syrran, skolkamrat eller någon granne.

Men det jag inte kan förlåta den här damen för är vad hon sa sedan. ”Det var så likt bakifrån. Med det gråa håret och så”. Grått hår???? Ja, jag erkänner att jag börjar få de grå tinningarnas charm, men gråhårig??? Inte bakifrån sett i alla fall. Jag tror det kallas mellanblont.

Men i och för sig borde jag vara van. Det är ju nu över ett år sedan som jag var nära att kunna gå in på London aquarium på pensionärsbiljett (om detta har jag skrivit en del om den 4 mars 2007). Och jag blir ju inte yngre precis.

Så egentligen funderar jag skarpt på att plocka ut min pension. Med två sådana givna signaler från min omgivning borde det ju inte vara något problem att övertyga Försäkringskassan om mitt födelseår inte alls är 1963, utan 1943. Vilket då innebär att jag bara har en och en halv månad kvar till min pensionering.


Onsdag 30 april

Jag vaknade i morse – och så var den dagen förstörd. Ett klassiskt citat från pessimistkonsulten Ronny Eriksson.

Skruvat, javisst, men ändå var det så jag kände i morse. För lite sömn, gav en lätt huvudvärk. Stressigt på jobbet gav en än större huvudvärk. Alvedon till lunchen gav ingen lättnad. Och till slut slutade den övre regionen att fungera. Vilket var min enda bortförklaring då min frisör ringde klockan 16.35 och funderade var jag var. Min klipptid var 16:15 (vilket också var den tid jag skulle sluta jobbet) och frisörskan ville gå hem och fira Valborg. Jag bokade om tiden till måndag, vad är väl en extra långhårig helg, och sedan lade in en påminnelsesignal på min mobil (jo, jag lyckades faktiskt hitta denna funktion, utan bruksanvisning).

Det hela kan väl i och för sig ses som ett ålderstecken, jag har tidigare på sin höjd missat någon tvättid, men jag sätter det mer på kontot för vårtrötthet kopplat till övertidsarbete.



Hem