april2007

Måndag 2 april

En insikt som ett weekendbesök av syster, svåger och deras två ättelägg ger mig, är en förståelse för att folk skaffar diskmaskin. En onödig investering för en ensamstående ungkarl, kanske, men jag funderar på att kräva att de besökare jag får ska ta med sig en egen diskmaskin, i alla fall om besökareskaran består av över två personer.

För utan diskmaskin sker automatiskt tre ofrånkomliga saker.

1.Den rostfria ytan på min diskmaskin göms under tonvis med disk.’

2.Mitt diskställ är på väg att säcka ihop under den tyngd av nydiskade köksredskap, som jag ytterst envist försöker att lasta på stället.

3.Min besticklåda är lika tom som det hyllplan som tidigare fylldes av glas. Och temuggarna hinner aldrig in på hyllan innan de kallas ut i tjänst igen. Detta samtidigt som jag alltmer frustrerad försöker hitta några teskedar i diskställets överfulla bestickförvaring.


Onsdag 4 april

Människan är inte skapt för att vara nöjd. I går lade regeringen fram det utlovade förslaget om att ta bort fastighetsskatten. En åtgärd som ger vissa villaägare en sänkt skatt på flera tiotusentals kronor. Idag kom reaktionerna, och den kanske bistraste kommentaren kom från Villaägarnas riksförbund (!). De spydde nämligen galla över att den föreslagna höjningen av reavinstskatten på hus och lägenheter även skulle gälla alla gamla uppskov som finns nedgrävda i allehanda bostäder. Konfiskation, skrek man. Att de här uppskoven egentligen bara har varit ett räntefritt lån från staten till hus- och lägenhetsägare talade man dock tyst om…


Fredag 6 april

Lite börjar det faktiskt rycka i växelspakshanden. Trots att våren tillfälligt (förhoppningsvis) tagit en paus, så börjar det gro en längtan efter att återigen bli bilägare. Tänk att få sträcka ut efter en landsväg med någon trevlig musik på stereon och ett diffust mål i fjärran. I morgon har jag planerat att besöka någon bilhandlare i Stockholm och kolla på utbudet. Har för närvarande svårt att hitta någon angenämare sysselsättning en påskafton.


Måndag 9 april

Först fattade jag inte vad som var fel med bilden. Jag tittade ner mot Drevviken från villafönstret i Trångsund och det var något som inte stämde riktigt. Klockan hade passerat nio och jag såg fram mot ytterligare en lite kylig, men solig dag i Stockholm innan jag efter Lunch skulle ta bussen tillbaks till Gävle. Men som sagt, det var något som inte stämde. Några sömndruckna sekunder senare hade hjärna, syn och fattningsförmåga börjat fungera igen och sakta gick det upp för mig. Backen ner mot sjön var täckt av ett rejält (nåja) snötäcke och den vita varan fortsatte att singla ner mot marken.

Aprilväder, vilket fasansfullt ord. På väderrapporten talade meteorologen om kanske 20 plusgrader till nästa helg. I alla fall i de södra delarna av landet. Men vi i Mellansverige skulle visst få en bra bit över tio redan på onsdag. Och utanför fönstret fortsätter snöslasket att förpesta tillvaron.


Tisdag 10 april

Vissa dagar skulle man egentligen bara sitta still på en stol och vänta på kvällen. Det finns nämligen vissa dagar man helt enkelt är en för stor fara för den egna hälsan, för andras hälsa och för i princip varje partikel som rör sig i närheten av ens lekamen. I dag har varit en sådan dag. Som tur var har det varit mest död ting som drabbats av min exceptionellt dåliga karma.

Det började i morse, då jag sömndrucken skulle öppna bestickslådan för att ta fram en sked. En handling jag utför kanske fyra gånger om dagen. Men i stället för att jag kunde komma åt den efterlängtade skeden, så stod jag där plötsligt med bestickslådans front i näven. Huvuddelen av lådan hade inte rört sig en millimeter. Dock kunde jag genom det hål som uppstått gräva fram en sked och det efterföljande frukostintaget gick otroligt nog utan missöden.

Väl på jobbet visade det sig att det var något skit i våra telefonledningar, vilket gjorde att ett pågående samtal plötsligt kunde avbrytas. Jag vet inte, men jag är övertygad om att detta på något sätt var mitt fel. Inte minst därför att vår tekniska support inte lyckades hitta anledningen till strulet.

Men även en sådan här arbetsdag tar ju slut, och då började eländet igen. När jag öppnade mitt lilla privata skåp,. Så var dörren till detta på väg att falla ner till golvet. På något sätt (jag orkade inte med att försöka lokalisera felet, det blir morgondagens jobb) hade ena gångjärnet separerats och den nedre delen av luckan hade tappat sin kontakt med själva skåpet.

När jag sedan kom hem efter en stärkande promenad skulle jag som vanligt hänga upp mina nycklar på en av hatthyllans krokar. Men istället för att lugnt och stilla hänga kvar på kroken tillsammans med min andra nyckelknippa, rasade bägge nyckelknipporna i golvet. Efter en stunds svärande böjde jag mig ner för att plocka upp nycklarna och då upptäckte jag att nycklarna inte var det enda som fallit till golvet. Det visade sig nämligen att hela kroken hade lossnat.

Nåväl, kroken gick ju lätt att gänga tillbaka, värre var det med bestickslådan. När jag skulle ta ut den för att eventuellt, medelst lite lim, återställa den i ursprungsskicket, passade den på att rasa ihop lite extra, även sidoväggarna skilde sig från bottenplattan. Så det är förklarligt om jag nu väntar med reparationen till en annan dag. Och hur reparationen av mitt skåp ska gå till vet jag faktiskt inte, kanske det är ett fall för vaktmästaren.


Onsdag 11 april

Under påskhelgen fick jag mig till livs en något suspekt bioupplevelse som jag inte vill undanhålla för världen. Ja, själva filmen var ju inte suspekt, den senaste Beck-filmen, mindre suspekt kan det ju nästan inte bli. Det suspekta gick att finna i biopubliken. Det började redan när jag glad i hågen med biljetten i högsta hugg försökte söka mig till min plats. Jag fann min rad (nr 12) och nu var det bara att söka rätt på rätt fåtölj. Det var bara ett problem. På de två platserna innan min, satt två tjejer på dryga tjugo (vad jag kunde bedöma) och de vägrade resa sig för att släppa fram mig. Efter en mycket lång, vädjande och till viss del irriterad blick från mig, började plötsligt en av tjejerna att tala. Har inte du höger på din biljett, fräste hon. Det är tydligen en viktig sak på Stockholms biografer att man verkligen går in från rätt håll (men för att läsaren inte ska lägga någon skuldbörda på mig, ska jag påpeka att jag faktiskt gick in från rätt håll. Jag dubbelkollade efter filmens slut). Hur som helst belönades denna kommentar från den något uppblåsta damen med en oförstående blick från mig, som sedermera övergick till en ilsken dito som tydligen skrämde upp dessa glädjespridare så till den grad att de faktiskt reste sig och reklamfilmen kunde börja. För att fördriva tiden började jag förstrött lyssna på några tonårstjejer på raden framför. Först fattade jag inte vad samtalet handlade om, det var något med att en av tjejerna var besviken över längden (träng undan alla snuskiga tankar, det gjorde jag). Och snart fattade jag, ämnet för dagen var löshår. Tydligen hade den blonda tjejen applicerat sådant på sin skult, men hon var som sagt var besviken över längden. Det blev ju inte längre än hennes vanliga hår. Nu plötsligt vaknar komikerna vid sidan om mig till liv, och denna gång är det framförallt den dam som sitter närmast mig som visar upp sin muntra sida. Hennes skådespel inleds med ett antal mycket djupa suckar, för att sedan övergå till att muttra hotfulla ramsor. Möjligtvis var svadan adresserad till hennes kompis, men hon höjer rösten precis så mycket som att tjejerna på raden framför ska höra vad hon säger (att jag verkligen hatar detta alltför vanliga, och enligt mig egentligen ganska fega tilltag, behöver jag väl inte nämna). Hennes orerande handlar om folk som inte har vett att hålla käft när det sitter på bion. Och det övergår så småningom till ord till sitt innehåll direkt riktade till tjejerna framför oss, men fortfarande med samma röstvolym. Och nu var det inte fråga om några snälla ord. Jag svär på att jag hörde orden ”knäcka era knäskålar” nämnas. Och så höll hon på filmen igenom, direkt något litet pip kom från den främre raden. Allt medan hon sörplade i sig sin Loka och smaskade i sig sina popcorn. Behöver jag säga att detta gjorde hon inte precis ljudlöst…

Filmen då??? Jo, rent hantverksmässigt tycker jag att Beck-filmerna lyft sig en aning, inte minst därför att man numera slipper den mimande tysken Josef (dubbad på göteborgska). Men var inte manuset i tunnaste laget…?? Föreställningen bland publiken riskerade ju att ta över totalt.


Tisdag 17 april

Det är entreprenörsandan som gjorde det fattiga bondesamhället Sverige till ett av världens mest moderna land. Och det är entreprenörsandan som ska få ner landets arbetslöshet till ett minimum. Och då är det ju roligt att se att denna anda fortfarande lever bland dagens ungar. Det är väl si så där 35 år sedan då jag sprang efter E4:an på jakt efter tomflaskor och terroriserade grannar med att försöka kränga majblommor och jultidningar. För att inte tala om den vår som jag och en kompis byggde en kiosk hemma på farmen för att från denna sälja godis till framförallt mina syskon (med tanke på min hembys befolkningsmängd kunde vi nog inte hoppas på andra kunder). Godiset köptes in hos grannbyns lanthandlare och troligtvis blev det så att vi åt upp det mesta av lagret själva.

Men som sagt. Den unga entreprenörsandan lever fortfarande, i alla fall så här i majblommetider. Under min promenad efter jobbet (besökte en möbelhandel i stadens södra utkanter) blev jag först attackerad av en ung gentleman utanför Statoil-macken. Jag tackade vänligt men bestämt nej till hans affärsförslag i förvissningen om att det säkert inte var den sista majblommeförsäljaren för säsongen. Och mycket riktigt, när jag genade genom järnvägsstationen såg jag på håll en tjej i tioårsåldern, med sparbössan i hand och majblommelagret runt halsen. Men hon hade hittat en annan kund, så jag hann undan. Men när jag till sist kom hem till Nordost var kampen slut. Två av mina hundratals grannungar dök upp innan jag hann till lägenhetskomplexets ytterdörr. Och då var det bara att kapitulera. Storasyster plockade fram två små majblommor och en krans, medan lillebror tog betalt (50 kronor).

För mig har min unga entreprenörsanda inte givit några spår i vuxen ålder. Hur det blir med de bägge syskonen är väl för tidigt att säga, men deras karriär har ju börjat skapligt.


Onsdag 18 april

Våren är här och det börjar rycka i gasfoten. Så det är dags att göra slag i saken. Men att hitta en Toyota Avensis (den modell jag siktat in mig på) med rätt årsmodell, rätt pris och rätt utrustning har visat sig vara svårare än jag trott. Förra fredagens inventering av Gävle bilhandlare gav ett dystert resultat. På Saab hade de i och för sig en Avensis –01, men det var en combi (och vad behöver jag en sådan till, jag behöver ju inte skjutsa runt några barnvagnar och jag spelar inte ens golf) och den var dessutom kritvit (ungefär den fulaste färg jag kan tänka mig på en bil). På Toyota hade de annonserat om några Corolla, men dessa var redan tingade då jag dök upp på anläggningen.

Vid en koll på nätet fick jag känning på en –02:a i Uppsala för 99 000, men min intresseanmälan har enbart mötts av tystnad. Lite mer vakna i sin försäljningsstrategi visade sig dock bilhandlarna på Toyota i Täby vara. Där resulterade mitt mejl under helgen i att en säljare hörde av sig. En Avensis årsmodell 2001 skulle bara bort. Utgångspriset på cirka 14 000 som sattes före jul hade i början på året bytts till 104 000. Nu efter vårinventeringen hade de tydligen satt ner priset ytterligare 10 000 och 94 000 (eller var det 94 500) skulle det tydligen ha. Ett klart intressant pris, och jag var beredd på att bestämma mig direkt. Men tyvärr gick det inte till så. De kunde inte reservera den till fredag (då jag hoppas kunna åka till Stockholm). Så nu väntar jag på att det ska bli torsdags eftermiddag, då jag ska höra om bilen fortfarande är osåld. Och i så fall blir jag på fredag en stolt ägare till en ljusgrön metallic Toyota Avensis som gått knappa 10 000 mil. Men vi får se. På fredag morgon har jag i alla fall en dejt med min bankkvinna och jag kommer att ta mitt livs första banklån.


Torsdag 19 april

Om vi ställer oss under den här ryska flaggan kanske vi kommer i TV. Om inte annat gör väl vodka-ångorna att vi får oss en billig fylla.

För första gången i mitt liv har jag varit på ishockeylandskamp (om man undantar en B-landskamp mot Kanada i Umeå för en herrans massa år sedan). Vårt kära Tre Kronor mötte Ryssland i Läkerol Arena i Gävle. Matchen var den första i finalen av Euro Hockey Tour och det var laddat för fest. Och tempot var sämre än en försäsongsmatch mellan två division ett-lag…

Min erfarenhet av stor internationell idrott är ganska liten. Jag var för några år sedan på en världscuptävling i skidor i Umeå. Per Elofsson skulle sopa banan med världseliten inför hemmapubliken, men han var på dekis och dessutom skadad. Men å andra sidan vann Mathias Fredriksson efter att en ryss kört fel väg på upploppet och diskats.

Dessutom såg jag i slutet av 90-talet en fotbollslandskamp i Helsingborg mellan Sverige och Slovakien (tror jag att det var). Sverige spelade med det osannolika toppforwardsparet Martin Dahlin och Henrik Larsson. Och denna match hade stora likheter med den hockeymatch jag nyss avnjutit. Ett tempo värdigt gärdsgårdserien och noll nerv, intensitet och finess. Dessutom vann Sverige med uddamålet. Ryssland åkte dit med 2-3 och Slovakien med 1-2.


Söndag 22 april

Jag är en stolt nybliven bilägare. En Toyota av 2001 års modell, med färddator, radioreglage i ratten och lättmetallfälgar, i alla fall på sommardäcken.

Men det här med bilägande har vissa biverkningar. Inte minst en ständig oro för världen utanför de centrallåsta dörrarna. Hur är buslivet på parkeringen på Nordost? Bilarna som står på parkeringsplats bredvid (en Opel Corsa och en Nissan Almera), hur är deras ägare? De kanske inte bryr sig om de där små reporna i lacken som kan bli resultatet av häftigt uppslängda dörrar. Och den där skitiga pickupen som nu parkerade bredvid min Toyota på Maxis parkering, ställde den sig inte lite väl nära? Och damen på passagerarsätet, ser hon överhuvudtaget Toyotan från sin upphöjda position? Och bryr hon sig överhuvudtaget? Och när jag har parkerat utanför porten för att lasta av vinterdäcken. Håller sig områdets tusentals bollspelande, cyklande och småbråkande ungar verkligen i skinnet?

Men än så länge var den enda uppkomna repan i lacken i verkligheten bara lite jord som stänkt upp under ena bakdörren.

 

Tisdag 24 april

Vem köper en trädgårdstomte? I april? Ja, det är dagens fråga. I och för sig är det väl nu hög tid att smycka sina trädgårdar med allmänt rat, men att som Åhléns placera gröna och röda trädgårdstomtar på bästa försäljningsplats (mitt i gången, precis innanför dörrarna) tycker i alla fall jag känns malplacerat. Vad är det för fel på väderkvarnar, solur och vattensprutande fontäner? Eller är min inställning enbart ett utslag av min allmänna aversion mot just trädgårdstomtar?

Men öl, hör däremot våren och sommaren till. Och nu verkar ju den klassiska 33 centiliters aluminiumburken vara på väg tillbaka. Så det fick bli mitt inköp för idag.


Onsdag 25 april

Årets första sommarregn. Alltid en upplevelse utöver det vanliga. Även om det kommer i april.

Ett höstregn, ett vinterregn och till och med ett vårregn kan vara en enerverande upplevelse. Kallt, ogästvänligt och deprimerande. Helt enkelt inget som man önskar någon. Men med ett sommarregn är det annorlunda. Ett sommarregn gör luften mycket friskare. Ett sommarregn får det torkande gräset att få en ny grön lyster och ett sommarregn frigör de härliga doftämnen som den värmande solen effektivt tryckt undan. Kort sagt, ett sommarregn kan få en att känna att det här med livet, det är härligt det. Har det dessutom just slutat regna, så man slipper bli blöt, så är det inte en nackdel. Det enda problemet är då de tygskor som man dagen till ära skrudat sig i. De är inte precis gjorda för väta…


Torsdag 26 april

Idag var ångestens dag. Både för mig och antagligen för hela Gävles befolkning. Idag var nämligen första gången för säsongen som jag plockade på mig shortsen och tog en promenad ner till stadens centrala delar.

Men någon gång måste ju vara den första och mina ben lär ju inte bli mindre vita bara därför att jag väntar med premiären till veckan efter midsommar. Och vem vet, kanske den 26 april kommer att ståta som sommarens varmaste dag, då vi gör bokslut någon gång i september. Så för säkerhets skull köpte jag årets första glasspinne också. Nu återstår enbart första simturen och första uteserverings-ölen.



Hem