September2011

Torsdag 1 september

Aldrig känner man sig mer lik Rolv Wesenlund som då man besöker tandläkaren. Tandläkaren stoppar borrar sugar och allehanda plastartiklar i käften. Och sedan frågar hon om det känns bra. Och om det gör ont är det bara att säga till. Jag undrar – hur då? På sin höjd kan jag göra tummen upp eller tummen ner. Fast när hon böjer sig över mig för att använda borr, grovlek 3 (vad det nu innebär) så försvinner även denna möjlighet till kommunikation. Återstår att försöka signalera smärta med ögonen.

Nu var det dock så vist ordnat att i princip alla känselnerver i just denna tand hade försvunnit på grund av en inflammation modell större. Det var ju trots allt därför jag skulle rotfylla. Och nu är det gjort. Och jag är 3013 kronor fattigare.


Onsdag 7 september

Nu har jag publicerat ett litet urval av de bilder som jag tog under min veckolånga vistelse på Island. Dryga 600 bilder, digitalkamerans förbannelse, har här kokats ned till sju bilder. Bilderna hittar du här.


Söndag 11 september

Det är sådana här dagar som alltid frågan kommer. ”Vad gjorde du då…?”

Det är alltså idag tio år sedan Al Qaida fick för sig att förvandla fyra stycken passagerarplan till flygande bomber. Två fullträffar i New York, en i Washington och så ett magplask ute på den amerikanska landsbygden.

Så, vad gjorde jag? Ja, kanske detta var dagen som jag förstod att mitt beslut att lämna journalistiken var det rätta. För min nyhetsnäsa havererade ordentligt, och jag var fullständigt oförstående när Västerbottens Folkblads chefredaktör ringde och ville att jag skulle hoppa in och jobba med i stort sett omedelbar verkan.

Men låt oss ta det från början. Mitt andra år på ekonomiutbildningen på Umeå universitet hade just tagit sin början. Vi hade denna eftermiddag ett seminarium i något ämne jag för tillfälligt glömt. Men det var i någon lokal i närheten av universitetsbiblioteket – det kommer jag ihåg. Kanske vi till och med hann ta en kaffe tillsammans efter seminariet innan vi alla åkte hem till sitt. Jag hade rutinen att när jag kom hem från universitetet, alltid kollade in text-tv innan jag satte mig för att läsa, renskriva anteckningar eller vad jag nu hade panerat som avslutning på arbetsdagen. Men just denna dag frångick jag rutinerna. Ville stöka undan skolarbetet snabbt, så jag slog igång datorn, öppnade word och började renskriva morgonens föreläsning. Det skulle gå fort tänkte jag…

Jag hann aldrig kolla in text-tv:n. För innan jag slagit in den sista punkten på mina anteckningssidor ringde så den tidigare nämnde chefredaktören. Han drog något billigt skämt att han ville att jag skulle ta en av tidningens Morris Mini, och åka över till New York. Skämtet blev väl ännu billigare eftersom jag väl var den enda i stan som inte hade någon aning om vad som hänt. Och det tog ett tag innan jag fattade vad han talade om. Och lita på att TV:n då kom igång fort. För med telefonluren i ena handen, lyckades jag få fatt i fjärrkontrollen med den andra. Och det första jag såg var en jumbojet som plöjde genom ett av tornen. Det såg overkligt ut.

Resten av kvällen och början av natten fann jag mig sittandes i en av VF:s redigerarstolar och funderade över omfattningen av det hela. Och även på det faktum att jag några dagar senare skulle ta flyget ner till Stockholm för att träffa några kamrater. En av dessa blev dock sittande på andra sidan Atlanten någon extra dag. Det gick inga flyg från Toronto på ett par dar…


Tisdag 13 september

Man är lättlurad. För fjärde gången sedan septembers start cyklar jag en extra sväng runt kvarteret. Bara för att min cykeltur ska räknas som 45 minuter och inte 40. Och min avdelning på jobbet har tjänat ytterligare fem poäng i Motionskampen, en prestigefylld tävling som arrangeras på jobbet under september månad. Och reglerna är enkla, 1 minuts motionerande ger 1 poäng, men även försåtliga, 21 minuter ger plötsligt 25 poäng, 26 minuter ger 30 poäng o.s.v. Man vinner alltså på att sega ut på rundan den där extra minuten.

Kan också konstatera att min hastighet på cykeln nära på skulle göra cyklisterna i Tour de France avundsjuka. Även i en tung backe kan min hastighet tangera 20 knyck. Och i utförsbackarna närmar sig farten 50 kilometer. Kanske ibland över. Nu finns ju en viss misstanke att kalibreringen på min cykeldator har gått åt skogen. Fast sådana tankar slår jag undan. Fartkänslan är total.


Måndag 19 september

Hur svårt kan det vara att ta sig mellan Stockholm och Gävle egentligen? Det går ju dagligen ganska många tåg och bussar mellan städerna. Och när jag åkte andra vägen var det inga problem. Jag till och med skröt över Uppsala Länstrafik som alltid höll tiderna. Det skulle jag inte ha gjort. För det visade sig att UL tillhörde den här gruppen som inte klarar av att få beröm utan att genast göra allt för att bevisa att man hade fel.

För när jag skulle återvända mot Gävle började det strula. Enligt den biljett som fanns skulle jag ha en marginal på tre minuter mellan den tid då pendeltåget skulle komma fram till Upplands-Väsby till den tid då UL:s lokaltåg mot Gävle skulle lämna samma station. Och eftersom jag inte litar ett dugg på SL:s förmåga att hålla tider bestämde jag mig för att ta ett tidigare pendeltåg. 30 minuter tidigare närmare bestämt. När jag anlände till Upplands-Väsby stod faktiskt ett tåg från UL och väntade på perrongen. Men mina förhoppningar om att faktiskt komma hem tidigare än beräknat grusades ganska snart när jag förstod att detta tåg enbart gick till Uppsala.

Jag bestämde mig att slå mig ned på en av perrongens bänkar och läsa några kapitel i min medhavda bok i väntan på mitt tåg. En kvart senare ändrades avgångstiden för detta tåg med tio minuter, ytterligare fem minuter senare sköts avgångstiden fram ytterligare tio minuter samtidigt som en röst förkunnade att tiden enbart var preliminär. Förvånande???

Just innan det att nästa pendeltåg (det jag egentligen skulle ha åkt med) stävade in på perrongen försvann alla uppgifter om UL-tåget från skyltarna. Förvirrade resenärer stirrade mot det spår där det borde stått ett tåg. Nu talade rösten om att tåget var inställt och att man hänvisade till nästa avgång. Problemet var bara att inget av de senare tågen skulle gå till Gävle.

Efter ett samtal med svågern fick jag tag på ett telefonnummer till UL:s kundservice. Och där var beskedet att jag skulle ta tåget som gick en timme senare. Där var slutstationen Tierp, men där skulle ett annat tåg stå och vänta (var de nu skulle få tag på ett sådant) för att ta oss den sista biten till Tierp. Nu var jag dock less perrongen i Upplands-Väsby, så jag bestämde mig för att ta nästa UL-tåg till Uppsala för att uppleva nya vyer. Konduktören på detta tåg kunde då bekräfta att jag skulle ta tåget till Tierp, men nu hade de kommit fram till att man faktiskt kunde köra detta tåg ända fram till Gävle.

Framme i Uppsala ombeddes vi alla Gävleresenärer att ta kontakt med tågvärden ute på perrongen. Vi räknades in (14 personer tror jag att vi var…) och nu skulle vi få tränga in oss i SJ:s nattåg som skulle avgå från Uppsala 22.01. Trots att detta tåg var fullsatt. Inte helt överraskande var detta tåg försenat. Troligtvis en del beroende på att det hade hamnat bakom det tidigare nämnda Tierp-tåget. Dock lyckades jag tränga mig in på Norrlandståget och dessutom tränga mig in i detta tågs restaurangvagn där jag ganska slut sippade på en kopp kaffe. Klockan 23 stängde man dock denna vagn och resten av resan blev jag hängande vid en skräpkorg utanför en av tågets toaletter.

Väl framme i Gävle, trots allt bara en timme och en minut för sent, vände plötsligt turen. Den cykel jag hade haft stående utanför järnvägsstationen i Gävle, var inte stulen. Och jag fick till och med cykelns lampor att fungera. Det är inte ofta det händer minsann…


Torsdag 26 september

Var är grabbarna? En fråga jag fått ställa mig många gånger den senaste tiden. Jag jobbar statligt. Kanske inte så coolt för en ungdom som siktar på att tjäna storkovan, men Verket är en av de bästa arbetsgivare jag kan tänka mig. Men trots detta händer det att folk slutar för att gå vidare till andra arbetsuppgifter, inom och utanför Verket. Detta gör att nyanställningarna hos oss har varit ganska många den senaste tiden. Och återigen ställer jag mig frågan – var är grabbarna? De senaste tillskottet var för en månad sedan. Fyra stycken nya arbetskamrater blev det – samtliga tjejer mellan 20 och 30. Duktiga, kompetenta och trevliga tjejer, men som sagt var… I somras fick vi tillskott av två stycken kvinnor. Som sagt var kompetenta till max. Men… Hälften av alla människor lär vara män, pojkar, slynglar. I och för sig krävdes det till dessa tjänster högskolekompetens inom juridik eller ekonomi. Och även fast andelen tjejer har ökat på dessa utbildningar det senaste decenniet, så är det ju långt ifrån några vansinnigt kvinnodominerade utbildningar. Så var finns dessa tjejers gamla studentpolare…

Även i våras gjordes det nyanställningar. Denna gång utan krav på akademikerexamen. Sju stycken anställdes och denna gång var det faktiskt tre män bland de anställda. Men dessa hade två saker gemensamt.

1.De hade alla jobbat åt min arbetsgivare tidigare.

2.De hade alla med en försvarlig marginal passerat 30-årssträcket.

Så återigen var är grabbarna? Alla kan väl inte ha fått välbetalda jobb på Google eller KPMG?



Hem