Mars2010

Måndag 1 mars

Postolympisk stress – ja, kanske? Men på sätt och vis är det skönt att spektaklet är över. Nu kan man återgå till sina normala kvällsrutiner. Någon repriserad sitcom, rapport och sedan en kamp mot oviljan att gå och lägga sig. Där är jag just nu. Men om någon timme ska jag ha vunnit kampen. Inte minst tack vare att det under OS-veckorna emellanåt blivit ganska lite sömn.


Fredag 5 mars

I morgon drar jag till fjällen. Och även om nervositeten inför skidåkningen finns där (det var 25 år sedan jag stod på ett par slalomskidor) så ska det bli riktigt skönt. Och enligt rapporterna ska även vädret vara med oss. Även om det tydligen var 33 minus i Idre i morse, och Idre ligger ju faktiskt en bra bit söder om Bruksvallarna.

Men tydligen var det egentligen denna vecka jag skulle ha varit borta. I alla fall anser min brandvarnare det. Den började nämligen pipa, och klaga över att batterierna började ta slut, i går kväll. Och min erfarenhet att detta gör den bara när jag är bortrest.

Min empiriska studie grundar i och för sig bara på två händelser. För trots min mångåriga erfarenhet har faktiskt bara mina olika brandvarnare drabbats av soppatorsk två gånger. Gång nummer ett var i Flen. Jag kom hem från Bohuslän efter att jag på grund av en kokande Volkswagen 1600 missat mitt platsbokade tåg och tvingats ta en nattlig variant. Klockan var tre på natten och det var fem timmar till dess min arbetsdag började. Och det pep i min lägenhet. Frustrerat monterade jag ner soffan, eftersom jag tyckte ljudet kom därifrån. Att det satt en brandvarnare ovanför soffan hade jag aldrig lagt märke till (jag hyrde lägenheten möblerad över sommaren). Och min orutin när det gäller brandvarnare lös igenom.

Samma orutin fanns den där gången på Stövarevägen i Halmstad. Denna gång kom jag från Stockholm, timmen var inte alls lika sen som i fallet Flen, men jag var precis lika förundrad var pipet kom ifrån. Denna gång lyckades jag hitta brandvarnaren utanför lägenheten, nämligen i trapphuset. Jag hyrde övervåningen på en villa och mina hyresvärdar hade troligen placerat varnaren där, med tanke på att rök stiger uppåt. Och det kunde ju börja brinna på nedre botten (där de bodde med sin lilla dotter och sin stora hund).

Nu anser jag mig dock vara rutinerad när det gäller brandvarnare. För när jag hörde första pipet var jag direkt på det klara med vad som stod på. Men det kanske inte är rutin, utan bara ett utslag av att jag denna gång inte hunnit iväg på min resa. Kanske gör resor i rum också att man släpper en del av den hemvana skärpan. Kanske är det också därför brandvarnare plägar att bli utan fungerande batterier just när man är bortrest. Det är ondskefulla ting vi talar om. Och brandvarnaren i min lägenhet hade helt enkelt tagit fel på vecka.


Lördag 13 mars

Tyngden på dalskidan… Jag har sett Sällskapsresan 2 ett oräkneligt antal gånger. Men aldrig riktigt förstått vad detta uttryck egentligen innebar. Förrän i tisdags. För 200 kronor per styck fick jag och två av mina fjällresekamrater en timmas grundläggande utbildning i utförsåkning av Herbert. En naturaliserad österrikare (tror jag, han kan ju i och för sig vara tysk eller schweizare också…) som nu slagit sig till ro i Tänndalen i Härjedalsfjällen. Bland annat visade det sig att dalskidan inte var den skida som befann sig längst ner i backen. Tvärtom. När du börjar svängen, och dessutom tillhör samma fega ”på-tvärs-åkande” släkte som jag är faktiskt dalskidan längst upp i backen när svängen påbörjas. När jag väl kommit på detta var det här med utförsåkning lätt. I alla fall i Tänndalens blå backe. När jag några dagar senare stod i Funäsbergets lika blåa backe återkom tanken att detta är ju livsfarligt. För det är tydligen skillnad på blåa backar. I Funäsberget var backen närmast att likna vid ett stup.

Nåväl, efter en veckas skidande på längden och tvären kan jag bara konstatera att jag i stort sett haft ont i alla kroppsdelar förutom huvudet och knäna. Och ironiskt nog är det väl dessa kroppsdelar som brukar smärta mest under en fjällsemester…


Söndag 14 mars

Min färdväg till Maxi passerar infarten till Gävles återvinningsstation. Därför var det ingen överraskning att det strax före korsningen till stationen låg en kudde från en brun soffa som tydligen dömts till dödsstraff. Underligt blev det först, då jag på hemväg upptäckte att det även på denna sida väggen också låg en kudde, lika brun, lika skamfilad och lika övergiven. Ja, i själva verket tydde allt på att kuddarna var från samma 80-talssoffa. Men varför låg de där de låg?

Att lasten hade varit undermåligt förankrad, stod ju ganska klart. Men hur hamnade de på varsin sida om korsningen? Hade soffägaren missat avfarten. Verkade otroligt, med tanke på att det i den aktuella infarten finns refug, trafikljus och vänstersvängsfil. Teorin att någon av kuddarna blåst till sin position, skippade jag ganska snart. De såg för tunga ut.

Kanske var det helt enkelt något kulturellt. Gävles svar på Vilks Muhammedhundar. Betydligt ofarligare för konstnären, men med ett tydligare budskap. Lortsverige á la 2000-talet.

Men vad vet jag, kanske kuddarna helt enkelt inte kom från samma soffa. Kanske de i stället ska ses som ett tecken på att just denna soffmodell, säkert inte helt ovanlig i de svenska hemmen, inte hade längre livslängd.


Måndag 15 mars

Det mullrar i Vinter-Sverige. Plötsligt bryts den stillsamma tystnad av ett jordbävningsliknande oljud som sätter skräck i invånarna. För det är nu som våren börjar göra upp med den långa vintern. Och en del i denna uppgörelse är att snön ska bort från alla taken.

På min arbetsplats brakade det till ordentligt vid fyratiden idag. Rutorna skakade, arbetet stannade upp och alla tittade lite skrämt ut mot det vita landskapet utanför fönstren. En veritabel lavin var allt vi såg. Och allt vi tänkte på att det var en otrolig tur att vi befann oss på insidan av fönstret.

Nu lär snöraset hos oss varit mänskligt regisserat. Fastighetsägaren hade skickat upp några raska arbetare som hjälpte snön att ta det ultimata språnget ut från taket. Men med mänsklig hjälp eller inte – vi får nog räkna med att det en tid framåt kommer att fortsätta mullra i Vinter-Sverige. De snöfyllda taken är många.


Tisdag 16 mars

Efter ett sedvanlig snabbzappande bland TV-kanalerna, lyckades jag få in SVT2 där just det samiska nyhetsmagasinet Oddsats vinjett framträdde genom rutan. Något som i vanliga fall skulle få mig att fortare än kvickt fortsätta min bläddring bland kanalerna. Men denna gång var det något som fick mig att för en stund stanna upp. På rutan framträdde nämligen en text som löd ”Beklagar med på grund av sjukdom idag norska undertexter”. Nog för att norrmän är lite underliga ibland, men att kalla deras språk en sjukdom är väl att ta i. Och om nu killen (eller tjejen) bakom textremsorna nu drabbats av den tydligen farliga norska bacillen, skulle inte denna person erbjudas stöd istället för att hånas i rikstelevisionen…


Torsdag 18 mars

Finns det någon yrkesgrupp som äter mer skräpmat än poliser. Knappast. Här i Gävle verkar det säkrare att begå brott utanför polishuset än utanför en hamburgerbar. I princip kan man inte passera någon av de stora hamburgerkedjorna utan att man ser en polisbil sakta rulla därifrån – alternativt glida in på parkeringen.

Jag kommer ihåg min tid som lokalredaktör. Vi pigga murvlar satt med öronen närmast fastlimmade vid polisradion. Då sprakade det till – en trafikolycka? Ett upplopp? Eller kanske i alla fall en liten skottlossning? Men nej. ”Kan ni åka förbi Träffen och köpa två capricciosa, en hawaii, en calzone och en Träffen special”. Träffen var den lokala pizzerian i Kramfors och det var vakthavande polisbefäl som ropade ut köporderna. Och detta scenario upprepades väl så där två gånger per dag. Lunch och middag.

Det gick till och med så långt att en av mina företrädare på lokalredaktionen, senare omtalad skjutjärnsjournalist på Expressen, en gång ringde upp vakthavande och i hårda ordalag bad polisen att upprätthålla radiodisciplinen. Och det lär tydligen då ha blivit lite bättre någon vecka.


Lördag 20 mars

Idag tog våren ett stort grepp över Gävle. Åtta plusgrader och sol, inte illa. Så för att fira den vinter som tillfälligtvis (?) tvingats släppa greppet över Gästrikland, så har jag idag utökat bildantalet på min vintersida med en bild på en timmerhög. Timmerhögen fanns i Bruksvallarna och bilden är en av de första som togs med min digitalkamera.

Söndag 21 mars

En svala gör ingen sommar. Och en härlig soldag gör ingen vår. Det stod fullt klart idag. Efter att jag igår kunde ge uttryck för ordentliga vårkänslor, inte minst här i dagboken, drabbades jag idag av ett ordentligt bakslag. När jag tog bilen till Valbo för att inhandla en extern hårddisk fick jag mig en smärre chock. Gårdagens solsken och åtta plusgrader hade bytts ut mot nollgradigt, ymnigt snöfall och inte minst kalla kulingvindar. Det mest vårliga man kan säga om detta väder är väl möjligtvis att etikettera det som aprilväder. Men även som aprilväder var det i grinigaste laget. Jag skulle mer vilja kalle väderleken som ett j-a skitväder. En maktdemonstration från Kung Bore, där han trycker ner oss i skorna, drar plösen över och ställer in oss i den mest illaluktande delen av garderoben.


Onsdag 24 mars

Ibland undrar jag var tiden tar vägen. Jag tycker det bara var några timmar sedan jag drabbades av den vanliga söndagsångesten, och nu lär det tydligen vara onsdag. Och ännu mer förvånad blev jag när någon på jobbet påstod att det var påsk nästa helg. ”No way”, tänkte jag instinktivt och blickade ut över vinterlandskapet. Men likväl hade kollegan rätt. Idag är det en vecka kvar till Dymmelonsdagen. Vilket borde innebära att våren är nära…


Fredag 26 mars

Det är en evighet sedan senast. Men nu är jag lycklig (?) ägare till något som man nog kan beteckna som en träningsoverall, även fast den säkert har ett flashigare engelsk namn.

För det har hänt en del på den här fronten sedan senast det begav sig. Inga blågula campingdressar så långt ögat nådde. Och bomullsmaterialet verkar också vara ute. I och för sig fanns det några mjuka varianter som kanske påminde lite om de träningsoveraller jag mindes. Men jag vägrar springa omkring med namnet på något multinationellt företag i stora bokstäver på bröstet om jag inte får betalt.

På Stadium tittade jag på en modell bestående av en tunn jacka och så svarta tajts. Men två saker gjorde att jag genast förkastade detta köp. För det första såg jag att herrstorlekarna av någon outgrundlig anledning nästan var dubbelt så dyra som damstorlekarna. En företagsekonomisk mycket tvivelaktig prissättning. Dessutom är det bara att konstatera – jag har en kropp som inte gör sig i tajts.

Ändå så var det just dylika klädesplagg som blev första alternativet när jag stegade in på Intersport. Men resultatet i provhytten var lika nedslående som tidigare. Jag kände mig som en psykpatient i tvångströja.

Ganska less gick jag sedan på en jacka som var märkt med ett kampanjpris på 550 riksdaler (ordinarie 800). Lät ju lovande, tänkte jag. Fast jag tyckte ju att även 550 spänn lät lite dyrt. Men det var ju innan jag upptäckte att jag äntligen fått tag på träningskläder som tydligen såldes i paket, alltså både jacka och byxor. Dessutom slapp jag ju tajtsen. Så jag slog till. Nu är det bara att ge sig ut på motionsrundan. Skidor i morgon, kanske…


Lördag 27 mars

Är det nikotinet som gör rökare till ett exceptionellt korkat släkte? Kanske något för någon medicinsk forskare att utröna.

Anledningen till min ilska är att vissa nikotinister (och troligen även en del inbitna feströkare) tycks anse att en balkong är en perfekt avfyringsramp för brinnande fimpar. Något som inte minst det töväder som slagit klorna i Gävle den senaste tiden brutalt har avslöjat.

Det började med en promenad till jobbet en tidig morgon i veckan. Under en balkong i grannhuset låg inte en, inte tio utan uppskattningsvis närmare femtio fimpar på trottoaren. Inte särskilt trevligt. Och med tanke på att det ofta brukar stå bilar parkerade vid denna gata nattetid också ett presumtivt hot mot lacken.

I morse hittade jag sedan en fimp på min balkong. Själv har jag inte rökt på säkert tio-tolv år så jag går fri. När jag ilsket tittade ner mot marken till vänster om min balkong såg jag att denna fimp minsann inte var ensam att ha dalat ner, troligen från någon av grannarna rakt ovanför (brottsplatsen kan i och för sig också vara någon av balkongerna som tillhör nästa trappuppgång, CSI får väl göra en undersökning baserad på vinklar och sånt). Jag undrar vad som hände med askkopparna. Försvann de i samma stund som rökförbudet infördes på krogen?

Nu är det ju inte enbart det faktum att det ser fult ut (en cigarett förmultnar inte i första taget) som irriterar mig. Utan mest är det de rent säkerhetsmässiga aspekterna. En brinnande cigarettfimp kan ställa till med oanad förödelse om det vill sig illa. För mig personligen är det inte första gången jag har drabbats av en cigarettattack. När jag bodde på Tomtebo i Umeå fick jag ägna barmarkstiden åt att plocka fimpar från min uteplats. Och en fimp brände ett fult hål i mitt plastbord. Nu brann ju gudskelov inte plasten så bra och cigaretten slocknade. Men vad hade hänt om jag hade haft exempelvis en Baden Baden på uteplatsen? Då skulle man nog fått sett på brasa…

Det var även i Umeå som jag under en promenad efter cykelvägen längs Kolbäcksvägen började räkna fimparna som var utplacerade, med förvånansvärda jämna mellanrum efter vägkanten. Jag tappade ganska snart räkningen och även då funderade jag över vad det var för mekanism som fick rökarna att tro att just de var befriade från ansvar när det gäller att förhindra nedskräpning och hastigt uppkomna gräsbränder.


Söndag 28 mars

En förlorad timme gjorde att morgonen (läs förmiddagen) var mycket tung. Och dessutom kom insikten att det är ett heldagsjobb att ställa om alla klockor. Jag räknade till inte mindre än sju klockor som skulle ställas om. Och då tar jag inte med klockan på datorn som ställs om automatiskt genom något datorprogram, klockan på min andra handkontroll till telefonen, eftersom den tydligen ställs om samtidigt som jag ställer om klockan på basenheten, samt klockan på DVD:n som verkar av någon anledning följa klockan på TV:n.

Men det som tagit tid är klockan på min spis. Jag har fortfarande inte lyckats ställa om den, trots tre försök. Kanske dags att leta rätt på instruktionsboken.



Hem