Februari2010

Måndag 1 februari

Hur kunde rörmokaren prioritera ett utkylt hus med ett strejkande värmesystem (de hade tydligen 12 grader inne – men märk väl det var 12 grader plus…) före installationen av min diskmaskin???? Nu har jag i och för sig fått elen fixad (elektrikern hade väl inte så stort medlidande med ägarna av det utkylda huset) men jag tvingas fortfarande diska för hand. Hur frustrerande är väl inte det…

 

Torsdag 4 februari

Över hela landet ligger raserade tennishallar, ladugårdar och till och med skolor. Snön är obarmhärtig. Och ändå har det tills nu trots allt mest handlat om lätt och flyktig kallsnö. Så nu, när i alla fall kvicksilvret här i Gävle har stigit lite över nollstrecket lär det inte bli mindre tryck på takstolar och plåttak.

Detta funderade jag över på väg hem idag. Snöfallet var ymnigt, inte helt ovanligt denna sommar, men också blött, lite mer ovanligt. Och mer än någonsin var det viktigt att se upp. Och då menar jag bokstavligt. För den snö som inte åker rätt igenom taken, riskerar att rasa ner på trottoarer, bilparkeringar och cykelbanor. Och mycket riktigt, i Stockholmstrakten har två kvinnor förts till sjukhus efter att ha blivit utsatta för luftangrepp. Därför känns det skönt att stänga in sig i en lägenhet, i ett förhoppningsvis stabilt hus, se grannen kämpa med lite snöskottning och fundera på om jag ska tvingas ta broddarna till jobbet i morgon.

 

Lördag 6 februari

Jo, i torsdags blev diskmaskinen till slut installerad. Rörmokaren till och med provade funktionen innan han avlägsnade sig. Så här i efterhand visade det sig att mitt val att hyra en (eller i mitt fall två) pensionär (-er) var lyckat. Ett professionellt arbete och dessutom var det inga problem att få dem att komma när jag ville. Dessutom behöver jag nog inte känna att de saltar räkningen lite extra bara för att de kan. Inte minst märkte jag det då elektrikern sköt fram sin tidsrapportering. Det enda som vid denna tidpunkt stod där var resan mellan Sandviken och Gävle tur och retur. 56 kilometer antagligen uppmätt med bilens trippmätare. För alla vet ju att sträckan Sandviken – Gävle mäter tre mil

Förutom den yrkeskunskap dessa pensionärer visade, var det en sak till som visade att hantverkarna var lite till åren gångna. Glömskan. När de i onsdag för en vecka sedan besökte mig för att titta på vad som skulle göras lämnade elektrikern sina handskar bakom sig, trots att det var runt 15 minusgrader utomhus. När jag sedan i torsdags kom hem efter att rörmokaren slutfört installationen hittade jag en mapp full med tidsrapporter, däribland min, på köksbordet.

Men nu tuggar alltså diskmaskinen i mitt kök. Fast den gör inte mycket väsen av sig. Det var till och med så att jag under premiärdiskningen måste gå ut i köket för att se till att inte maskinen helt oförhappandes fått för sig att stanna.

 

Söndag 7 februari

Jag har ägnat dagen till skidåkning – och då talar jag inte om TV-tittande. Jag har faktiskt själv stått på ett par löparskidor. Säkert 25 år sedan sist.

Det hela började med att jag blev lurad att tacka ja till en marsvecka i fjällen. Utförsåkning har jag inte sysslat med sedan mitten av 1980-talet då jag av någon anledning hamnade på reseledarkurs tillsammans med en hoper sörlänningar i Sälen. På hyrda skidor gav jag mig i kast med backarna, men jag vill minnas att jag mest befann mig i bubbelpoolen och försökte lindra träningsvärken.

Och som sagt var när det gäller längdåkning är det nog ännu längre sedan. Har inget minne av att jag åkt i preparerade spår sedan gymnasiet. Visst har det hänt att jag senare gett mig ut efter något skoterspår eller lite djupsnöåkning för att komma till någon skogsavverkning. Men då har jag haft farsans Tegsnässkidor på fötterna. Mina längdåkningsskidor modell Edsbyn har hängt orörda på garageväggen. Och där lär det nog förbli. Vet inte ens om jag för på mig de tillhörande pjäxorna längre.

Men en fjällvecka tvingar mig att tänka om. Kan väl inte komma dit upp utan att överhuvudtaget stått på ett par skidor i modern tid. Så alltså åkte jag igår ut till Team Sportia och köpte utrustning för runt 2000 spänn. Valet föll på ett par vallningsfria. Det av tre orsaker. De var billigast, min kunskap i vallning är mycket begränsad och framförallt, var det något jag kom ihåg från skolårens skidåkande var att jag hatar att ha bakhalt. Och det hade jag alltid. Dessutom sa försäljaren att numera är faktiskt de vallningsfria inte liktydigt med dåligt glid. Tanken är att man i glidfasen enbart ska åka på de delar av belaget som inte är fjällat och när man skjuter ifrån i digitalåkningen ska trycka ner ”fiskfjällen” och fästet ska vara maximalt.

Så idag drog jag till Hemlingby för att med gott mod ge mig i kast med spåret. Efter att tvekat mellan 6,5 kilometerspåret och fem km-spåret valde jag det senare. För fasen det var ju trots allt första gången på länge, och fem km kunde ju vara en lämplig start. Ville ju minnas att man på friluftsdagarna i gymnasiet tog sig runt en mil. Kanske inte med lätthet, men i alla fall utan större men.

Att mitt val var ett misstag stod ganska snart klart. Och då tänker jag inte på min arbetskamrat som under någon aktivitetsdag påstod att det inte var någon större skillnad på längden de bägge spåren. Felet i mitt val var istället de alternativ jag satt upp. Valet skulle istället naturligtvis ha stått mellan tre och tv km-spåret. Ja, kanske till och med 1,5 km-spåret. För när skylten som berättade att jag kört 500 meter dök upp, var jag helt slut. Detta kan ju bero på att flåset numera är lite si och så (milt uttryckt) eller att min teknik var ännu sämre (även det egentligen milt uttryck – usel är väl den mest träffande benämningen). Men jag väljer att skylla på de vallningsfría skidorna.

Tekniken med skidorna byggde på att paren var viktade, förklarade försäljarna. Det måste vara tillräckligt styva för att delen under bindningen inte skulle vidröra skidspåret när jag stakade eller åkte utför och tillräckligt mjuka för att jag skulle kunna trycka ner dom i diagonalåkningen. Mina var viktade 80 – 100 kilo, påstod han. Och det stämde nog. Problemet är bara att jag, skam att sägandes, ligger i överkanten på detta spann. Ja, så mycket i överkanten att jag med kläder, pjäxor och andra attiraljer säker passerar gränsen. Detta gjorde att jag inte hade några tendenser till bakhalt. Men när jag på platten gärna ville vila lite extra så gick fjällen då och de ner i snön och de högg till, inte helt ovanligt med ett lustigt fall som resultat. Att jag hela tiden behövde spänna mig på grund av dessa småryck gjorde ju inte tekniken ett dugg bättre. Inte flåset heller. Och att jag på 5 km tvingades ta två rejäla pauser (och många små, jag måste ju släppa fram de andra fartfantomerna) skyller jag på skidorna – enbart på skidorna.

Nu ser jag fram emot en måndag fylld med träningsvärk.

 

Tisdag 9 februari

Ett rejält snöfall varje vecka. Det verkar vara melodin denna vinter. Idag fylldes sålunda snödjupet på med knappa decimetern. Och jag börjar göra mig redo för att i helgen återigen sysselsätta mig med projekt ”gräva fram bilen”.

Men vi ska ju inte klaga. Jag hörde i någon väderlekssändning att det finns en ort i Schweiz som har ett snödjup på drygt tre meter. Tre meter!!! Det här otroligt mycket snö det. Hur gör man då. Blir balkongen den nya köksingången, eller…???

 

Fredag 12 februari

Det var länge sedan jag hade fram cykeln. Och även om jag plötsligt skulle drabbas av en akut cykelabstinens är det nog närmast omöjligt att kunna plocka fram den gamla velocipeden. Dörren till vårt cykelförråd har nämligen snöat igen ordentligt. Dessutom har idag det dykt upp en avspärrning med skylten ”varning för snöras” vid den gavel som härbärgerar cykelförrådet. Vilket gör mig en aning orolig. Inte för min cykel, den är ju i tryggt förvar inne i förrådet. Men för min bil. I och för sig är den för närvarande täckt av flera decimeter snö, men fronten är bara någon halvmeter från den aktuella ”varning för snöras”-skylten.

 

Söndag 14 februari

Nackspärr. En OS-skada? Ja, jag somnade i soffan framför TV:n igår. Vaknade sedan till någon gång mitt i natten när några Sydkoreaner körde short-track. Jaha, där håller ni på, hann jag tänka, sedan somnade jag igen. Nästa gång jag vaknade var klockan halv sju och det var någon form av dokumentär på TV:n. Ett program som faktiskt inte hade ett dugg med OS att göra, bara det är ju svårt att hitta idag.

Men som sagt, mitt nattliga förehavande gav en smärtsam eftersmak. Alltså nackspärr.

Gjorde att jag ställde in dagens skidtur, det blev en timmes promenad i stället. Kan dock meddela att det blev en tur på laggen igår istället. Vis av förra veckans misstag valde jag 2,5-kilometerspåret och upptäckte många fördelar med detta. Naturligtvis det uppenbara, det var kortare. Men sedan var det även ett hårdare spår, dessutom dubbelspår, vilket innebar att jag slapp hoppa ut i lössnön för att släppa fram fartkanonerna. Till detta ska läggas att detta spå ju har elljus, kan ju vara bra att ha ibland om skidturen tar lite lång tid.

Det enda negativa var väl att backarna var brantare, både uppåt och nedåt.

 

Tisdag 16 februari

Om ni inte märkt det, så har det varit fettisdag idag. Och i mitt fall har betoningen legat på fet. Som sedan bjuder hade arbetsgivaren bestämt sig för att bjuda på semlor. Tydligen är det semmeltårta som gäller i år (kostnadsskäl???). Och till vår arbetsstyrka på kanske dryga tjugo personer hade det inköpts inte mindre än fem tårtor. Och dra ihop tjugo pers. Det är alltid några som sturskt säger att ”jag bantar”. Och dessutom finns det ju alltid ytterligare någon som avstår på grund av glutenallergi. Alltså blir det mer över till oss andra. Eftermiddagen ägnades dessutom till årsmöte för den lokala fackklubben. Och där hade de bytt ansvarig för fikainköpet. Förra årets, i och för sig ganska goda, mackor på grovt bröd hade ersatts av – semmeltårta. Och lite bullar också.

Jag tillhör ju dem som har svårt att säga nej. Inte minst till semlor. Så jag var proppmätt då jag vid sjutiden gick hem. Jag riktigt kände hur de flesta blodkärl hade täppts igen av en blandning av grädde, mandelmassa och ljust vetemjöl.

 

Torsdag 18 februari

Det tog mig ett och ett halvt år att upptäcka att jag hade något som liknar en kvartersbutik. Och ytterligare nästan ett år innan jag för första gången besökte Tempobutiken vid Brynäs Centrum. Inte konstigt att de små butikerna har svårt att överleva.

Nåväl, en liter mjölk, några bananer och mjukost blev resultatet. Så nu klarar jag mig till veckohandlingen. Men förutom att jag upptäckte att Tempobutiken faktiskt hade öppet till klockan 22 varje dag, så blev jag också varse anledningen till att det alltid är så många poliser här på Brynäs. Lagens långa arm häckar utanför den lokala pizzerian. Inte Pizza-House som har några av Gävles godaste pizzor, utan den där billiga syltan mitt på centrum. Jag har alltid funderat på vad denna sylta lever på, inte minst med tanke på konkurrensen. Men dagliga besök av Gävles samtliga poliser ger väl ett visst klirr i kassan.

 

Fredag 19 februari

Kommunfullmäktige i Nordanstigs kommun har tagit beslut om att kommunen ska vara Sveriges första vargfria kommun. Man häpnar. Frågan är hur de egentligen tänkte. Vilka planer har de för att genomföra detta demokratiskt tagna beslut? Just nu är det väl inget problem, eftersom det faktiskt inte finns något vargrevir i kommunen. Men vad gör man om plötsligt de mytomspunna djuren börjar kasta sina blickar mot kustkommunen? De finns ju i dagsläget inte alltför långt från kommungränsen. Ska de skicka ut kommunfullmäktigeledamöterna med varsitt gevär för att patrullera gränsen? Kanske dags att anställda ett gäng gränsvakter med skidor på fötterna och en svart pälsmössa på huvudet.

Eller varför inte bygga upp en hälsingsk variant av Berlinmuren. Kan ju dessutom kombineras med ovan nämnda gränsvakter. Kanske ett sätt att råda bot kommunens höga arbetslöshet?

Och vad händer med de vargar som trotsar det kommunala påbudet och trots, mur och gränsvakter lyckas ta sig över gränsen? Några år på vatten och bröd på Järvzoo, kanske. Eller i mildare fall eller förstagångsförbrytare en fotboja? Nu har ju i och för sig många vargar redan en fotboja, eller riktigare sagt en halsboja, så detta kanske inte vore något tillräckligt hårt straff. Frågan kom faktiskt till förslagsställaren, Sven-Erik Sjölund (s). Och hans svar var glasklart. Dödstraff var straffet som gällde för trilskande vargar. Eller som det heter i djursammanhang, skyddsjakt.

 

Torsdag 25 februari

Att Sverige hade förlorat hockeymatchen märktes ganska tydligt när jag kom till jobbet idag. Svärande arbetskompisar förbannade Tre Kronors oförmåga att sätta pucken i mål. Javisst, kanske inte resultatet gjorde mig så glad heller. Men ärligt talat, hockey är ju en riktig fjollsport. Väl i klass med freestylehopp och isdans. Tacka vet jag då längdskidor och damcurling. Det är sporter för riktiga män…

 

Fredag 26 februari

Se det snöar – igen. Den givna hiten till min morgonpromenad till jobbet. Denna promenad kan emellanåt vara en lisa för själen, men i dag kantades den av frustration och lite morgonilska. En del förstås på grund av den ymniga blötsnön som kom från ovan, men lika mycket på grund av Gävles speciella typ av snöröjning. Av någon anledning så skottas nämligen bara en del av cykelbanor och trottoarer. Och det är inte så att cykelvägen efter gata ett skottas, medan den efter gata två inte skottas. Nej, det hade ju blivit förutsägbart. Istället skottas cykelvägen efter gata ett till hälften. En snöröjare har kört cykelvägen fram och sedan verkar det som om han plötsligt kommit på att han har kommit utanför sin jurisdiktion. Vad gör han då? Jo, han tvärnitar, lägger i backen och försvinner mot nya äventyr. Kvar finns en snöhög modell större som effektivt blockerar vägen för gående, men ännu mer för eventuella cyklister som vågat sig ut. Resultatet är att fotgängare och pedaltrampare tvingas ut i vägbanan för att trängas med morgonstressade bilförare.

Och är det inte plötsligt uppkomna snöhögar som är problemet, så är det att snöröjarna bara orkar röja halva bredden av trottoaren. Något som nästan omöjliggör ett möte.

Dessutom berättade en kollega för mig att i de norra delarna av centrum har fastighetsägare fått för sig att stänga av, inte bara trottoarerna utanför deras fastighet, utan även halva gatan. Allt för att de inte orkat, haft råd eller haft förstånd att skotta av taken i tid. Nu är lavinfaran överhängande.

Men idag kanske det kunde skönjas en lösning på dessa snöproblem. När jag vandrade hem från jobbet hade nämligen snöfallet bytts ut mot regn. Det kändes lite ovant.

 

 

Hem