Februari2009

Tisdag 3 februari

Det fanns en tid, då man mjuk som en madrass från Hästen (nåja…) elegant kunde parera varje markkänning helt utan smärta. Man studsade utan dröjsmål upp efter fallet och det enda som skulle ha smärtat var om någon sett fallet.

Men nu… Jag är för tillfället något blåslagen efter att ha synat isen framför Länsstyrelsen.

Det var när jag skulle gena över gräsmattan som olyckan var framme. Jag var medveten om att det kunde vara lite halt där, det är ju nackdelen med dessa informella genvägar. Eftersom alla använder dem, blir snön hårt packade och till slut återstår enbart en isgata. Och eftersom det ju inte egentligen är någon gångväg, så är det ingen som sandar den.

Men detta visste jag ju om, så jag tog det försiktigt, mycket försiktigt. Till och med kanske för försiktigt. Genvägen börjar nämligen med att man ska klättra över en snökant. Höjdskillnaden kanske inte var mer än en decimeter, men jag ställer min högra fot på den minimala slänten och upptäcker allt för sent att fästet där var lika med noll. En framåtrotation följde och även fast jag hann ta emot mig lite (även reaktionsförmågan försämras) fick sig revbenen en kyss. Men gud ske lov tror jag inte det var någon som såg mig…

 

Söndag 8 februari

Tack SJ, för alla sena tåg.

Ikväll skulle jag återvända från Västerbotten efter att ha bevistat min mors begravning. Flyg från Umeå Airport till Arlanda, nästan en och en halv timme på Arlanda och sedan 17.48-tåget mot Gävle. Så var i alla fall planerna. Men det fanns bara ett problem. Norwegians flight mot Arlanda var 50 minuter försenade (berodde dock inte på busvädret i Västerbotten, i utan på ett trasigt flyg). Dessa 50 minuter blev en dryg timme innan vi lyfte från Umeå (nu var det däremot vädrets fel, vingarna måste ju avisas, eller rättare sagt avsnöas). Vi landade på Arlanda 17.30, eller troligare i närheten av Uppsala. Intaxningen tog nämligen närmare tio minuter. 17.40 kom jag in i terminalbyggnaden, jag fortsatte småjoggandes mot den nedre våningen och bagagebandet. Dit anlände jag 17,42,30, bara för att upptäcka att bagaget inte kommit än. På en TV-skärm såg jag att väskorna från min flight skulle börja lastas på bandet om tre minuter. Om två minuter skulle väskor från ett annat Umeå-plan (SAS) och ett plan från Karlstad (?) anlända. Men då vände plötsligt turen. För personalen som just denna kväll fått på sin lott att lasta av bagaget från Norwegiens Umeå-flyg var tydligen Arlandas effektivaste (tack för det Luftfartsverket). För de tre minuterna blev plötsligt en minut och 17,44 började bagaget komma (Karlstadsborna och SAS-resenärerna fick snällt vänta en stund till). Och redan som nummer tio av väskorena kom min turkosa resväska. Jag skänkte en liten tacksamhetens tanke åt det faktum att jag bestämt mig för inköp av en turkos väska istället för den mer anonyma svarta modellen jag först tänkt köpa. Klockan var nu 17,45 och varje tänkande individ förstår ju att det redan var kört. Att ta sig från inrikeshallen, via Sky City, förbi biljettcheckningen, ner mot tågstationen och sedan de två rulltrapporna ner på perrongen på tre minuter är ej genomförbart. Jag är ju långt ifrån någon dopad amerikansk sprinter. Dessutom var min klädsel väl inte ämnad för någon större kroppslig ansträngning. Täckbyxor (jag lämnade som sagt ett Västerbotten belägrat av ett riktigt busväder), tjock tröja, vinterjacka och vinterkängor. Dessutom släpandes på en resväska och med en kameraryggsäck slängd över ena axeln.

Men jag tillhör inte de som ger upp i första taget. SJ har ju aldrig gjort sig kända för att vara punktliga. Så jag satte iväg från bagagebandet. Med en teknik som säkert skulle ha gjort svenska slalomlandslaget avundsjukt kryssade jag mellan folk som stod och väntade på sitt bagage. Min färd höll dock på att ta slut när en pensionär med en tom bagagevagn plötsligt korsade min väg. Jag kastade mig åt sidan, kände hur min väska touchade bagagevagnen, men ingen värre skada skedd. Min språngmatch fortsatte mot rullbandet som leder upp från terminal 2 till Sky City. Även där var jag på väg att ramma en pensionär som lugnt hade ställt sig i omkörningsfilen. Men han reagerade på mitt upprepade ”ursäkta, ursäkta” och överraskande vigt bytte han skrämt sida på bandet, och min väg var återigen fri. Jag spurtade mot biljettkontrollen, tryckte min biljett upp mot synen på en kvinnlig biljettkontrollant och 17.50 hade jag besegrat de bägge rulltrapporna och störtat ut på perrongen. Där stod tåget redo för avfärd. Jag slängde mig svettdrypande in i närmsta vagn, bara för att upptäcka att det var gott om tid. Det tog nämligen säkert en dryg halv minut innan tåget sattes i rörelse.

Nu var det här ju inte första gången jag med eller utan egen förskyllan varit nära att missa något allmänt kommunikationsmedel. Men jag har hittills aldrig, vad jag kan minnas, faktiskt hamnat på fel sida om den där kritiska gränsen, då man faktiskt är för sen.

Mitt första minne av dylika händelser är från mina år i Härnösand. Det var första söndagen i mars och jag skulle åka på en veckas semester till Wien. Färden skulle inledas med flygbuss och jag hade noga kollat upp att den gick 40 minuter innan flygets avgång. Första söndagen innebär också Vasaloppssändning på TV och jag tittade i lugn och ro på denna utsändning, men eftersom jag hatar att stressa gick jag ner till busshållplatsen vid Skeppsbron i god tid, bara för att upptäcka att bussen gick 50 minuter före flygets avgång, inte 40. Och detta var för tre minuter sedan (vilket ju visar att jag ljög när det gällde det där med att jag aldrig missat något kommunikationsmedel). Och när jag lyfte blicken såg jag bussen på väg över Nybron. Den hade varit förbi busstationen och vänt och skulle nu åka uppför Nybrogatan. Jag är som sagt var ingen som ger upp i första taget, utan jag sprang viftande bort mot Nybrogatan (karta över Härnösand). Och otroligt nog saktade bussen in. Troligen hände det väl då och då att folk missade avgångstiden, så chauffören slängde blicken reflexmässigt mot Skeppsbron.

Två gånger har jag dykt upp på Arlanda si så där fem minuter innan mitt flygs avgång. Ena gången utan egen förskyllan. Jag hade flera timmar tidigare satt mig på pendeltåget från Trångsund. Men mellan hållplatserna Farsta och Älvsjö blev det plötsligt stopp. Något elfel vill jag minnas. Och där blev vi sittandes i en och en halv timme. Den andra gången var det väl lite mitt fel. Jag skulle ta snålvägen från Trångsund, vilket innebär pendel till centrum, byte av tåg, ny åendel till Märsta och därifrån buss. Allt på samma SL-biljett. Men jag hade totalt kalkylerat tidsåtgången fel.

Bägge dessa thrillers utspelade sig före ”nine eleven”, vilket var tur. Jag hade nämligen inte haft en chans att hinna om jag skulle ha behövt passerat den säkerhetskontroll som nu härskar på Arlandas inrikeshall.

Och så sent som den gångna nyårsaftonen lyckades jag sätta mig på fel del av Norrlandståget som skulle ta mig från Gävle till Arlanda. Problemet var att Norrlandståget delar på sig just i Gävle. Ena halvan åker mot Stockholm och den andra mot Göteborg. Det var den halvan jag satt mig i. Och istället för att rulla mot Arlanda, gled jag mot Avesta/Krylbo.

Speciellt för mig stannade tåget i Sandviken, där jag fick ta en buss tillbaks till Gävle och därifrån ta mjölktåget mot Arlanda. En dryg kvart innan mitt flygs avgång störtade jag in på inrikeshallen. Man måste checka in minst en halvtimme innan avgång, stod det på min biljett. Annars måste man lösa ny biljett, stod det på Norwegian Airs hemsida. Men jag kom med. Och inte ens en lite norsk pekpinne gav incheckningsmaskinen ifrån sig.

 

Onsdag 11 februari

Ska den karga vintern vara slut för den här gången? Den frågan ställde jag mig när jag i eftermiddags skottade fram min bil. Snön verkade blötare än tidigare och isskorpa jag trodde skulle omfamna min bil, visade sig vara ett två decimeter tjockt snötäcke som med lätthet gick att separera från plåten. Dessutom, gjorde inte ansträngningen mig lite väl svettig?

Och visst, när jag kollade termometern visade den ”bara” fyra minusgrader och stod det inte på löpsedeln till gårdagens Expressen att SMHI påstod att vädret skulle bli varmare. Men det kanske berodde på den globala uppvärmningen, tänkte jag medan jag tittade på en gammal journalfilm som visade ett inslag om en skidskola mitt i centrala Stockholm.

Lördag 14 februari

I en tid då vi köper allt mer genom nätet finns det i alla fall en typ av affärer som inte har tappat sin marknad – nämligen skoaffärer. Man köper inte skor på nätet. Så är det bara. Kläder eventuellt, vi är ju vana med postorder, men inte skor.

Detta är också anledningen till att var och varannan butik nere på stan verkar sälja skor. Utan att egentligen fundera särskilt länge kommer jag på rak hand på sex stycken bara i centrala Gävle. I torsdags fick fem av dessa besök av mig.

Bakgrunden var att vi hade invigningsfest på jobbet. De nya lokalerna stod färdiga och detta skulle firas med italiensk buffé.

Problemet var bara att jag inte hann hem mellan min sluttid på jobbet och festens starttid. Och detta hade ju inte varit så farligt om det inte var så att jag på morgonen inte hade en tanke på att rusta mig på fest. Jag glömde helt enkelt att ta med mig några bättre skor. Att gå på fest i vinterkängor kändes väl som en lika dålig idé som att gå på fest i sandaler. Och ändå var det dessa alternativ jag hade. Förutom då att ägna de 45 minuterna jag hade på mig innan festen till att skoshoppa. Och det skulle ju inte vara några problem. Skoaffärer finns det ju gott om.

Men det var då jag märkte det. Skoaffärer är inga jämlika affärer. De svämmar över av skor till det täcka könet, medan vi herrar i bästa fall får nöja oss med en hylla i det bortersta hörnet. Och att där hitta ett par skor i rätt storlek är en fråga om roulett. I alla fall kändes det så, då jag började min skovandring. Det gick till och med så långt att jag på Wedins redan i entrén attackerades av ett butiksbiträde som frågade om jag skulle ha herrskor (vad trodde hon). Hon meddelade sedan helt sonika att några sådana hade de inte förrän vårkollektionen skulle komma in om några veckor. Nu började jag undra om den här spaningen om många skoaffärer egentligen bara berodde på att Gävle var överfyllt av en massa Imelda Marcos-wannabees. Och att stadens herrar sprang omkring i strumplästen hela tiden.

Dock må det sägas att i butik fem fick jag plötsligt napp. I och för sig var väl herrskorna även här undanskuffade i ett hörn, men de hade både utförsäljning (halva priset minsann) och vårkollektion. I rena förvåningen köpte jag ett par från den senare och festen var räddad.

 

Måndag 16 februari

För första gången på nästan tio år kan jag nu spela mina vinylskivor. I fredags var jag nämligen till OnOff och investerade i en skivspelare. Efter ett visst kopplande, samt en tur ner till Clas Ohlsson (den där sladden som enligt försäljaren skulle finnas i paketet fanns inte) lyckades jag på lördagskvällen få liv i spelaren. Och då dök en del frågor upp. Varför har jag exempelvis en platta med Paula Abdul (mina skivor är prydligt uppradade i alfabetisk ordning och när jag skulle testa skivspelaren var Abduls skiva den första jag fick tag i)? Och varför är det just mina favoritskivor som skrapar mest?

Men mest förvånad blev jag nog när jag upptäckte att det faktiskt finns två sidor på en LP-skiva… Man glömmer sådant snabbt i vår digitaliserade tid.

 

Tisdag 17 februari

Det är lite Hitchcook-feeling över Brynäs för närvarande. En större flock kråkfåglar drar omkring och gör livet allmänt osäkert för oss invånare. De skriker och skränar som det värsta ungdomsgäng och när de i skymningen fattar posto i del lövfria lövträden på vår gård väntar man bara på attacken. Men ungefär som fallet är med nämnda ungdomsgäng består flocken huvudsak av fega stackare. Så när jag kommer ut från lägenhetskomplexet och ger dem en ilsken blick, så lyfter de hastigt för att ge sig av för att terrorisera en annan innergård.

 

Onsdag 18 februari

Viktigt! Vi har försökt att nå dig…

Budskapet på brevet från Ellos var kristallklart. Mina flyttar har ställt till huvudbry för postorderföretaget. Att sedan deras jakt på mig bör vara ett av de mest tveksamma ekonomiska greppen har de tydligen inte fattat. Jag har inte handlat något från dem sedan år 2000 (möjligen 2001). Då vill jag minnas att jag köpte ett bäddset och några extra örngott.

Men Ellos i all ära, det finns de som har satsat än mer för att få mig som kund. Jag säger bara Dustin. Ett dataföretag som säljer på Internet. Någon gång i slutet av 1990-talet kollade jag upp priser på Microsoft Officepaketet. I samband med detta gick jag in på Dustins hemsida och beställde en produktkatalog från dem. Vad jag minns blev det aldrig någon affär, jag hittade mitt officepaket genom samma företag som jag tidigare köpt min dator.

Men på Dustins var man övertygad om att man hittat en riktig kassako. Under säkert de fem följande åren skickade de deras produktkatalog till mig. Och då talar vi inte om en katalog i halvåret, utan en katalog i veckan (!). Men till slut fattade de vinken. Och när de slutade att skicka katalogen hade jag fortfarande inte köpt en enda pryl från Dustin.

 

Söndag 22 februari

Ibland funderar jag på om jag omedvetet vill att det ska trassla med mina resor, bara för att jag ska få en bra story. Kanske är det den gamla journalisten i mig som spelar mig ett spratt. Men troligare är att problemens orsak är en blandning av förvirring, slarv och tanklöshet.

Så sent som den 8 februari skrev jag en lång drapa om mina reseäventyr och redan idag skrevs ett nytt kapitel i denna nu ganska digra bok. Bakgrunden var att jag åkte ner till Stockholm över helgen. Tåg ner och buss upp var tanken. Biljetter beställdes och allt gick bra. Till ikväll då jag satt i pendeltåget på väg in till Stockholms Central för att sedan ta bussen från Cityterminalen. För femtioelfte gången dubbelkollade jag min biljett (en nervös vana jag har), konstaterade för femtioelfte gången att bussen gick 18,25. Jag stoppade ner biljetten i väskan andades ut och plötsligt drog en kall vind genom tågvagnen. Vad stod det egentligen på biljetten? I mitt undermedvetna hade nämligen ett datum fastnat. Jag kollade biljetten för femtiotolfte gången. Den 20 februari… Inte kunde det vara idag…? Jag räknade snabbt efter. Förra fredagen var det den 13, det kom jag ihåg, och på onsdag är det löning som alltid den 25. Och lägger man ihop dessa fakta kommer man fram till att det är den 22 idag. Men likt förbannat stod det den 20 på biljetten. Jag hade alltså lyckats beställa resan hem till samma datum som resan ner. Enligt mina två biljetter skulle mitt besök i Stockholm vara knappt två timmar.

Så jag fick snällt gå in i Centralstationen och köpa en tågbiljett till nästa tåg till Gävle. 386 riksdaler fattigare kunde jag i alla fall konstatera att inget ont som inte har något gott med sig. Tack vare min blunder kom jag nämligen hem till Gävle en timme tidigare, trots att tåget faktiskt gick från Stockholm fem minuter senare än bussen. Dessutom var det, med tanke på det ymniga snöfall som vräkte ner över vår huvudstad denna kväll, skönt att sätta sig på ett tåg i stället för att skumpa runt i en ostadig buss på en E4 drabbad av trafiksvårigheter.

 

Måndag 23 februari

Kommer ni ihåg Boomtown Rats? Den irländska popgruppen med Bob ”Live Aid” Geldof i spetsen. Deras glansperiod var i brytpunkten mellan 70-talet och 80-talet och det är framförallt en låt som gjorde dem kända.

Låten ”I don´t like mondays” var baserad på en verklig händelse. En 16-årig kvinnlig elev, Brenda Ann Spencer, öppnade eld vid en skola i USA (var annars) och dödade skolans rektor och vaktmästare. Dessutom skottskadades elva elever. Geväret hade hon fått i 16-årspresent (!) av sin far.

Egentligen skulle väl henna händelse ha fallit i glömska för länge sedan med tanke på att det årligen sker åtskilliga liknande och till och mer värre dödsskjutningar på skolor i de stora möjligheternas rike. Men det udda med denna dödsskjutning var fröken Spencers förklaring till sitt handlande. Hon sa ”I don´t like mondays. This livens up the day” (Jag gillar inte måndagar. Det här livar upp dagen).

Av någon orsak dök denna händelse upp i mina tankar vid lunchtid idag. Och jag funderade också på vad det är som gör måndagar så förhatliga även för mig. Allting verkar gå i slow motion och när jag försöker säga någon väluttänkt vetenskaplig sanning, så är det enda som kommer över mina läppar ”blllkw, glskt, trpst” och jag funderar vart alla vokalerna försvunnit över helgen.

Men var icke rädda. Jag lär inte plocka fram något gevär (har aldrig fått en sådan födelsedagspresent) och börja slänga skott omkring mig. Förutom bristen på gevär och det faktum att jag är en fridens man, så verkar ju ett sådant handlande vara förenligt med ett visst mått av ansträngning. Och på måndagar aktar jag mig extra mycket för att utsätta mig för onödiga ansträngningar.

 

Tisdag 24 februari

Är bokrean på väg att dö ut, var den något provocerande frågan i TV:s morgonprogram i morse. Tesen var att de digitala möjligheterna gör bokhandlarna i allmänhet och bokrean i synnerhet överflödig. Nu kan man ju med enbart några knapptryckningar få böckerna levererade direkt till dörren och vissa boktitlar går ju till och med att ladda ner direkt på datorn.

Som den före detta undersökande journalist bestämde jag mig för att ta reda på hur det förföll sig. Eftersom jag trots allt börjar komma upp i åren och dessutom har ett jobb att sköta, så skippade jag reastarten klocka 12 i natt, utan jag gick en sväng efter jobbet istället.

Jag kunde snabbt konstatera att en bokrea fortfarande innebär trängsel. I alla fall första dagen. Och är man dessutom som undertecknad klädd för att åtminstone klara en midvinternatt i Sibirien blir det snart ganska svettigt. Det jag i stället började fundera över var vilket utbud som möter kunderna.

Från begynnelsen var rean ett sätt för förlagen att få ut böcker som annars var ganska svårsålda. Inte minst faktaböcker och biografier fick en dominerande plats. För att inte tala om poesi och prosa. De mer lättsmälta romanerna fick en undanskymd roll. Vad jag vill minnas så ändrades detta ganska drastiskt på 1980-talet. Nu åkte bästsäljarna fram. Romanerna tog över och inte helt ovanligt var att man sålde nyutgåvor, speciellt framtagna för att säljas på rean. Något som skapade en tidvis ganska hätsk debatt bland kulturetablissemanget.

Men de senare åren tycker jag mig ha märkt en återgång mot den gamla rean. I och för sig finns det fortfarande bästsäljare och nytryck på rean (jag såg bland annat Stig Larssons succéböcker i Millenniumserien, men ingen av dem hade samma konvolut som de exemplar som står i min bokhylla). Men det verkar som romanerna har fått ta ytterligare ett steg tillbaka. Titlarna är färre och placeringen är inte den bästa. Istället trängs faktaböcker och ämnesböcker på de stora reaborden. Inte minst verkar Andra Världskriget vara en händelse som fått många författare att fatta pennan för att sedan hoppas på en succéartad reaförsäljning.

För mig blev det slutliga resultatet fyra romaner i spännings/deckargenren, en nobelpristagare, en vägatlas och en reportagebok om den svenska maffian. Men med tanke på den hög med böcker som redan innan rean låg olästa i min bokhylla, så lär det nog dröja till sensommaren innan jag kommer att öppna något av mina bokinköp. Men även detta är lite av en tradition numera.

 

Onsdag 25 februari

Mitt i all finanskrisande går Sverige i bröllopsyra. En yra som ska kulminera nästa sommar då kronprinsessan Victoria ska gifta in sig i den Westlingska släkten (men enligt en rojalistisk expert på TV, så har tydligen inte medlemmarna i kungahuset något efternamn).

Jag kan ju inte påstå att jag är någon övertygad rojalist, tvärtom. Trots att jag tror att en nationalekonom säkert skulle komma fram till att den nationalekonomiska vinst vårt kungahus genererar överstiger de kostnader landet har, så anser jag det konstlat med ett statsskick där folk föds in i rollen som framtida statschef. Och under min ettåriga journalistutbildning hade vi som största journalistiska mål att få kungen att abdikera. Detta har jag ännu inte lyckats med, men jag gjorde ett försök i Härnösand under tidigt 90-tal. Jag blev av någon anledning (troligen reporterbrist, jag jobbade ju egentligen som redigerare) utskickad till landshövdingens residens tillsammans med en fotograf. Det var skid-SM i Sundsvall och då passade kungen på att bli inbjuden till Västernorrlands landshövding på middag. Detta måste naturligtvis lokaltidningarna bevaka. Vi fick några minuter tillsammans med kungen mellan huvudrätten och desserten. Han satte sig i en soffa och lät sig inte alltför villigt fotograferas tillsammans med landshövdingen. Jag ställde nog några snabba frågor, som troligen resulterade i några standardsvar. Då fick plötsligt konkurrentens fotograf för sig att han skulle börja instruera vårt statsöverhuvud. Det gick ju inte an att precis samma motiv skulle hamna i de arga tidningskonkurrenterna. Kunde kungen kanske ställa sig upp. Då kom äntligen ett träffsäkert ställningstagande från Calle den sextonde. ”Nå, nu får det vara nog”, slog han fast och återvände med bestämda steg i riktning mot middagsbordet. Och han fortsatte att regera även dagen efter (troligen bestod hans arbetsdag av att övervaka någon SM-femmil).

Men det finns andra regenter som har varit illa ute när jag varit i farten. Det var sommaren 1997, och jag befann mig i Toronto för att besöka en kompis. Vi var på vandring i riktning mot CN Tower, då vi passerade ett hotell där en ansenlig folksamling stod bakom uppställda kravallstaket. Nyfikna som vi var stannade vi till, trängde oss fram till kravallstaketet och hörde med några medmänniskor vad som egentligen var på gång. The Queen var svaret, vilket vi ju egentligen hade fattat redan. Drottning Elizabeth var nämligen på besök i stan tillsammans med sin man Philip, det hade vi läst i lokalblaskorna. Och detta var hennes hotell och hon skulle vara på väg, var beskedet.

Drottningens  livvakter Toronto

Som den skjutjärnsjournalist jag var, ryckte jag direkt åt mig kameran, smällde iväg någon bild mot de livvakter som stod vid hotellentrén och upptäckte till min fasa att det var dags för filmbyte. Jag lyckades få fram den nya rullen, men när jag plockade ur den gamla rullen spelade min brist på finmotorik mig ett spratt. Rullen gled ur min hand och jag såg som i slow motion hur den for i en båge över kravallstaketet och landade, så där en halvmeter innanför staketet. Ömsom skrattande och ömsom kallsvettandes försökte jag sträcka in handen för att nå filmrullen. Jag blev snabbt medveten om att mina konster var upptäckta och en viss nervositet började sprida sig bland livvakterna. Drottningens bil var ju på väg mot hotellentrén. Skulle de stoppa den misstänkta attentatsmannen? Jag fick hjälp av damen som stod höger om mig, och med förenade krafter lyckades vi rädda mina semesterminnen. När jag reste mig upp såg jag precis hur drottningen steg ut ur sin limousine och fyra steg senare hade hon försvunnit in i hotellobbyn. Där stod jag utan bild av drottningen om man undantar en anonym bild på en limousine som närmade sig hotellet samt en bild på några tuffa (?) livvakter.

 

Torsdag 26 februari

Igår drabbades jag av en akut och plötslig längtan efter vår och värme. Det hände under en maildiskussion om Roslagen och jag målade upp bilder om glittriga vattenytor och ljusgröna björkskogar för mitt inre.

Och som om nattredaktionen för den stora kvällstidningen hade läst mina tankar så skrek de idag ut från löpsedeln ”Äntligen kommer våren”.

Och det måste väl till något alldeles extra till mod på den löpsedelskonstruktör som i ett land som mäter närmare 200 mil från topp till tå, över hela riket förutspå att våren kommer. I Gävle var det någon plusgrad, snöslask och gråa skyar. Inget som motsvarar min bild av våren precis. Men å andra sidan nås jag av rapporter om att det tydligen varit soligt och fint i Stockholm. Och det var kanske det han (hon?) menade den där löpsedelsmakaren.

 

Lördag 28 februari

Det finns många ursäkter man kan ha för att inte lämna sin lägenhet en lördag i februari. Det kan vara kallt, det kan vara snöstorm och det kan vara en tuff fredagskväll. Men idag hittade jag en anledning som verkligen höll. Alla försök att nå ut på gatan var nämligen förenade med stora hälsorisker.

För ta en vinter med snö på gatorna, lägg till en extra snödag, krydda med några dagar med plusgrader, sedan låter du allt bli kallt igen. Avslutningsvis strör du över ett tunt lager kall nysnö. Resultatet blir snorhalt. Eller som farbror Frej skulle ha uttryckt det. ”Pilleri pilleri fisk, så har vi gjort oss en olycksrisk.” Men det kunde ju ha varit värre. Exempelvis ”Poppoppi poppoppi topp, så har vi gjort oss ett lårbensbrott”.

Men fram emot eftermiddagen upptäckte jag att faktiskt halkan kunde ha en botande effekt också. För jag valde faktiskt att leva farligt ett tag och gick ut på en lång eftermiddagspromenad. Jag är väl inte säker på att det berodde på att jag ansträngde mig så mycket för att hålla balansen, men faktum att promenaden gjorde att den huvudvärk som varit min följeslagare under hela dagen faktiskt försvann.

 

Hem