December2009

Onsdag 2 december

Vissa dagar är man extra glad över att man inte behöver ta bilen till jobbet. När jag lämnade lägenheten i morse visad termometern nästan fem minusgrader och min promenad till jobbet ackompanjerades av ljudet från isskrapor som frustrerat gneds mot nedisade vindrutor. En och annan trögstartad motor tvingades också igång för att förarna skulle slippa sätta sig i en allt för kall bil. Erfarenhetsmässigt vet jag dock att de flesta ändå var nära att frysa fast när de satt sig vid ratten.

Själv kunde jag i och för sig ganska trött, men ändå rätt så förnöjd, njuta av den höga luften och den relativt molnfria himmelen.

 

Torsdag 3 december

Jag vet att jag är lite sen, men idag inmundigade jag årets första glöggmugg. Det handlade om en traditionell Blossa-glögg modell lättglögg (det var ju till eftermiddagsfikat) men den bjöd ändå på den där efterlängtade glöggsmakan. Vad jag saknat den. Och ändå vet jag att jag om en och en halv månad knappt ens skulle dricka glögg under pistolhot. Hur kan vissa smaker vara så säsongsberoende?

 

Lördag 5 december

Jag kan inte neka till att jag blev lätt nervös. En elektronikbutik i Valbo hade utsatts för en kupp natten till torsdag, berättade nyhetsuppläsaren. Och jag som väntade på min leverans av vitvaror. Med min vanliga otur så…

Och inte blev jag mindre nervös av att det via en bild på nätet gick att urskilja att det just var MediaMarkt, den butik som skulle leverera mina vitvaror, som hade varit tjuvarnas mål.

Nåväl, en timme senare ringde en representant för nämnda butik och berättade att mina beställda varor nu fanns hemma för leverans. Jag kunde andas ut. Nu var det bara att lyckas hitta någon lämplig dag för leveransen. De levererade till Gävle enbart på torsdagarna, sa hon i telefon. Och det hjälpte inte att jag berättade att jag hade svårt att kunna ta ledigt från jobbet när som helst. Kunde hon inte i alla fall säga om det var för- eller eftermiddag som var aktuell. Nej, berättade hon, deras utkörare hade fått helt fria händer och han skulle ringa en timme innan. Tack för den tidsfristen. Åter igen med hänvisning till min vanliga tur lär han väl ringa precis lagom till att jag kommer till jobbet.

 

Tisdag 8 december

Julbocken i Gävle har utsatts för säsongens första attack. Någon gång mellan ett och två natten till tisdagen närmade sig en person bocken och snart verkade det som om det rök om gävlejulens viktigaste symbol. Folk som satt hemma och tittade på webbkameran (underlig nattsysselsättning, måste vara en allvarlig form av sömnsvårigheter) slog larm om att nu hade nog någon tänt på bocken.

Men polisen hittade inga förkolnade halmrester. Men väl en tom brandsläckare som någon tömt över bockens ena ben.

Frågan är nu om det hela är ett resultat av en misslyckad pyroman eller om det helt enkelt någon som tyckt att skyddet av bocken i år är undermåligt. Men i så fall kan jag berätta att tyvärr lär en tömd brandsläckare inte innebära någon förebyggande behandling. Bocken brinner nog lika bra idag som den gjorde i går…

 

Torsdag 10 december

Är det någon som undrar varför priset på vissa vägprojekt sticker i höjden? Jag tror jag har funnit lösningen. Det är de tonvis med papper som skickas till alla sakägare som på något sätt eventuellt berörs av byggnationerna.

E4:an mellan Bygdeå och Sikeå har utsmyckats med ett mitträcke och med detta har följt anläggningar av parallellvägar, stängda utfarter och förstärkta grusvägar.

Mitt föräldrahem, som jag numera är en fjärdedels ägare till, berörs egentligen inte överhuvudtaget av dessa byggnationer. Framförallt inte sedan vi för kanske fyra år sedan sålde den enda lägdbit som faktiskt gränsade till E4. Men ändå räknas vi tydligen som sakägare. Troligtvis genom att vi ingår i någon byaförening eller nåt. Och detta gör att vi de senaste åren formligen har översköljts av försändelser från Lantmäteriverket. Först var det kallelser till informationsmöten (dessa kom i och för sig mest från Vägverket), sedan följde planeringskartor i massor (ibland kunde jag inte avgöra om det var någon skillnad mellan utskicken). Och det var kartor innan start, under arbetet med själva E4, innan man satte igång med parallellvägarna och naturligtvis under tiden man höll på med dessa. Sedan följde kallelser till besiktning av parallellvägar, papper om vad de olika markägarna fick i ersättning och vilka de drabbade egentligen var. Så sent som idag kom en kallelse till lantmäterisammanträde, en försändelse som bestod av sex olika A4-ark. Ovanligt tunt, faktiskt.

De måste ha gått åt ett mindre skogshemman för att skicka mig alla de, troligen genom lag beslutade, informations/kallelsebreven. Men nu hoppas jag snart det är slut. Det var nämligen länge sedan jag sparade på några papper. Numera är det en enkel resa till pappersåtervinningen som gäller.

 

Lördag 12 december

Ett snabbt stick av sköterskan, sedan var det fixat. Nu kan influensavirusen komma, jag är redo.

Landstinget Gävleborg hade bestämt att vi 40-49-åringar skulle vaccineras under vecka 50. Och de hade också bestämt att hälsocentralen på Brynäs enbart skulle ha öppet för vaccinering under lördagar.

Alltså var det idag det gällde. Egentligen hade jag planerat att hänga på låset (vaccineringen startade halv nio), kollegor hade vittnat om långa väntetider och sinande vaccin, och trevligare sätt att spoliera en lördag än att trängas i ett väntrum med massa okända människor kunde jag tänka mig.

Men mina planer grusades direkt. Klockradion gick i och för sig igång i tid, men jag hade bestämt mig för att lyssna på lokalnyheterna halv åtta innan jag steg upp. Det dröjde till kvart i innan jag fattade att det tydligen inte var några nyheter den här tiden på lördagarna (min vana av tidiga lördagsmorgnar är relativt begränsade).

Nåväl, Efter frukost kom jag väl i alla fall i väg 8.40 och räknade med att mötas av en fullpackad hälsocentral. Men där blev jag besviken. Jag var ju inte först på plats precis, men någon trängsel var det inte tal om. Efter att ha språkat lite med en kollega, som redan var färdigvaccinerad, dök en sköterska upp på jakt efter vaccinoffer. Kön vid hennes behandlingsrum hade nämligen tagit slut. Snabbt anmälde jag mig som intresserad av ett stick (vilket innebar att jag faktiskt passerad fyra-fem personer i kön).

En dryg halvtimme efter att jag hade lämnat min lägenhet var jag tillbaka. Och då innefattar den tiden också den kvart som man skulle vänta på mottagningen efter vaccineringen (ska väl erkänna att jag saknade klocka, så jag kan ha fuskat lite där).

Nu väntar jag bara på de där biverkningar, förmåga att gå baklänges exempelvis. Men än känns det i alla fall bra…

 

Måndag 14 december

Inte konstigt att man är trött. Någon gång mellan tre och fyra i natt bröt helvetet loss. Ett från början oidentifierat tjutande fyllde min lägenhet. Efter ett tag förstod jag att det varken kom inifrån mitt huvud eller inifrån lägenheten. Ljudet kom utifrån. Kanske en minuts tjutande efterföljdes av 10 sekunders tystnad och sedan drog det igång igen. Först trodde jag att det var någon butiks tjuvlarm som gått igång, kanske jag borde ringa polisen. Problemet är bara att det är väldigt få butiker i mina kvarter. Och efter att både lyssnat från min balkong och min franska balkong kunde jag konstatera att ljudet inte kom från Brynäs Centrum.

Efter detta konstaterande återstod väl i princip bara ett billarm, det lät i och för sig inte som ett sådant, men ändå…

Och på morgonen när jag skulle gå till jobbet kunde jag irriterat slå fast att visst var det så. På andra sidan Hillmanskroken stod en blå kombi och blinkade och emellanåt tjöt. Nu inne på sin fjärde timme. Bra batterier i sådana tydligen. Dock hoppades jag att det snart var urladdat. Om inte annat för att bilens ägare skulle få startproblem. Ett litet om än kännbart straff för min missade nattsömn. Och kanske en anledning till att nästa natt plocka ur säkringen till detta infernaliska larm.

 

Tisdag 15 december

Och så kom den då till slut, snön. Och det ordentligt. Trots att jag plockade fram vinterkängorna ur garderoben halkade jag mig till jobbet idag. Den värsta skaderisken var faktiskt inte att man riskerade att halka omkull och ovigt dråsa i backen. Ännu är risken för lårbenshalsbrott inte överhängande. Den största skaderisken var i stället att man gjorde allt för att undvika att rasa till backen. Risken för sträckning av någon chockad muskel var överhängande. Och här talar vi ju om långvarig konvalescent.

Nåväl, jag klarade promenaden till relativt oskadd och för att inte utmana ödet alltför mycket svängde jag förbi apoteket på vägen hem. Målet var att inköpa ett stycke broddar, börjar ju komma i åldern där jag inte behöver skämmas för att använda dylika.

Och att jag inte var ensam om min tanke stod snart klart. Så här i influensatider var det ganska intressant att konstatera att kanske 60 procent av kunderna struntade i alla mediciner och istället direkt styrde till hyllan med broddarna.

De hade två sorter, ja egentligen bara en sort, för tåvarianten var slutsåld. Istället fick jag köpa en anordning man fäste på hälarna. Och med nyvunnen säkerhet spänstade jag hemåt. Och denna halvtimmespromenad gav mig två betydelsefulla insikter.

1.Nu förstår jag hur damerna har det. De som tvingas/tvingar sig själv att gå i högklackat. Trots att brodden enbart innebar en klackhöjning med på sin höjd en halv centimeter innebar den en dramatisk annorlunda gångstil som jag kände inte var bra för benhinnor och fotvalv.

2.Nu förstår jag också varför bilen plötsligt drar mer bensin när vinterdäcken kommer på. För usch vad det var jobbigt att gå i dubbat. Förhoppningsvis bra för konditionen.

 

Måndag 21 december

En vit jul i hela Sverige. När hände det senast? Men visst är det härligt med vit nyfallen snö som glittrar i solen, trädgrena så där lagom täckta med ett snötäcke och en kyla som gör att det knastrar under fötterna då man går. Och inte blir det sämre att jag lyckats mygla till mig skrivbordet med min arbetsplats i särklass bästa utsikt.

 

Tisdag 22 december

Så här i juletider ökar handelns serviceutbud. I alla fall på vissa håll. Dock kan servicen ibland leda till oanade konsekvenser.

När jag idag besökte ICA Söder för at inhandla lite resgodis inför min buss/tågresa norrut i morgon såg jag i ögonvrån hur flinka tjuvaktiga händer plötsligt lade beslag på den bilpåse jag just var i färd att betala. Bananerna och juicen hade redan försvunnit. Jag var på väg att reagera instinktivt med ett rytande som troligen skulle ha spräckt skyltfönstret. Men i sista stund hejdade jag mig. Tjuven var en tjej på ska vi säga nio år iklädd en tomteluva. Och hon var just i färd att packa ner mina inte alltför många varor i den plastkasse jag också hade köpt. När hon var klar med detta var jag också klar med min betalning och hon räckte fram kassen.

Nu såg jag att hon inte var ensam. Vid de andra två kassorna stod två andra unga flickor och var sysselsatta med precis samma sak. Ett raffinerat fall av barnarbete, om det nu var så att flickorna fick betalt. Troligen var det mer likt ett slavarbete, men slavarna i detta fall verkade ganska nöjda med sin situation. Så vem är väl jag då att klaga.

 

Hem