Augussti2011

Måndag 1 augusti

Klockan 22.20 lyfter ett plan från Arlanda flygplats med destination Reykjavik. Förhoppningsvis med jag och min bror ombord. Om tekniken är med mig (händer ju i och för sig sällan) hoppas jag kunna komma med en daglig rapport både på denna hemsida och på Facebook. Men glöm för allt i världen inte att Island ligger två timmar efter Sverige. Så blir rapporten sen behöver det inte bero på ett allt för vidlyftigt nattrumlande.

 

Tisdag 2 augusti

Då var vi då framme i Islands huvudstad. Vi har dessutom hunnit med att göra stan osäker en hel dag, vilket byns ledning löste genom att skeppa oss med en röd buss till utkanten av staden och sedan gömma hållplatsen för återresan. Men mer om detta senare.

Sagamuseet

Först ska jag komma med ett råd. Om ni ska åka till Arlanda någon gång efter klockan sju en vardagskväll, ta med matsäck. För att kunna köpa något ätbart denna sena (????) timma kan bli svårt. Detta drabbade oss. Eftersom jag är en man som hatar att stressa, och dessutom har dålig erfarenhet av det svenska järnvägsnätet så bokade jag in oss på en relativt tidig tågresa mellan Gävle och Arlanda. Tåget skulle komma fram 19,10 (vilket faktiskt de nästan höll, men då var det ju inte SJ, utan Upplandstrafiken som stod för transporten) och flyget skulle gå 22,20 (även detta gick i tid). Men tanken med detta var ju också att det skulle bli middag på flygplatsen. Men som sagt var, de fyra första restaurangerna stängde klockan sju (eller möjligen i vissa fall åtta, de vägrade i alla fall att ta upp matbeställningar av oss). Den femte restaurangen verkade i alla fall ha öppet, men de ville ha hutlöst med betalt för något förlagat som de kallade skandinavisk tapas. I den sjätte restaurangen (café egentligen) fanns det färdiga mackor, men ingen personal.

När vi kom till den sjunde restaurangen var klockan några minuter över åtta. Jag ryckte tag i en av de anställda och frågade om, nu lite irriterat, om man kunde få något ätbart. Jovisst, sa han och erbjöd en pasta med kräftstjärtar som han slevade upp. Vi betalade käket till en annan ur personalen, troligen lite högre uppsatt. För när vi lämnade kassan såg vi hur han vände sig mot sin kollega och väste, att från och med nu skulle det bara serveras smörgåsar. Och då började jag misstänka kartellbildning. För hur kan en internationell flygplats stänga alla restauranger redan denna tidiga timma en vanlig vardagskväll. I södra Europa kan man ju knappt få en middag innan klockan åtta. Jag undrar vad besökare från exempelvis Portugal skulle tycka om detta.

I väntan på bordningen av planet fick jag dock möjlighet att påpeka det hela, då det dök upp en skäggig intervjuare utsänd från flygplatsen, för att göra en undersökning om folks utnyttjande av Arlanda. Den sista frågan var huruvida man ätit på flygplatsen innan Take Off…

Nåväl, om Arlands matutbud fick en överkorsad pastarätt, så måste jag ge Icelandair fem fullsatta flygplansstolar för deras förståelse för en plågad semesterfirare.. Just denna flight bjöd de nämligen på gratis chips även för oss i ekonomiklass. Och med endast en vattnig pastarätt innanför västen var detta nästan att betrakta som gratis gåslever.

Nu till dagen som timat. Den har innehållit ett stycke jakt på uttagsautomater (på grund av brist på Isländsk valuta i Sverige så hade vi nämligen dykt upp på sagornas ö utan så mycket som en isländsk krona på fickan), jakt på internetuppkoppling (i hotellets egna skrifter och websidor m.m står det att varje rum skulle ha ett internetuttag, vilket visade sig inte stämma… senare uppdagades det dock att internetuppkopplingen var trådlös och säkerhetskoden var en annan än den vi (läs brorsan) förtvivlat försökt med) och som sagt var en jakt efter hållplatser. Det senare var till hop on, hop off-bussen. Vi stannade och fikade vid något som hette Perlan, Reykjavíks svar på Globen, i alla fall utseendemässigt. Dessutom fanns där Sagamuseet, där vi kunde ta del av Islands blodiga historia. Intressant och välgjort.

Det andra stoppet vi gjorde var vid en park som jag glömt namnet på. I alla fall fanns där en botanisk trädgård, där vi strosade medan regnskurarna kom och gick. Däremot struntade vi i stadens zoo med argumentet ”kor har vi sett tidigare”. Men det var efter detta stopp som problemen började. Att säga att Hopp on hopp off är en stor buisness i Reykjavik är att ljuga. Det går nämligen bara en buss i timmen (själva rundan tar edn knapp timme) och när vi kom tillbaka till den aktuella hållplatsen visade det sig att vi missat bussen med några minuter. Att stå och vänta i 55 minuter lockade inte, utan vi bestämde oss att ta en promenad till nästa hållplats, vilken vi alltså inte hittade. Däremot blev vi omkörd av bussen… Så det blev några kilometers promenad till hotellet, tura att det inte handlade om någon större stad. Nu är vi i alla fall ”hemma” igen och det hög tid att börja fundera på mat.

 

Onsdag 3 augusti

Gulfoss

Dagen började med att jag imponerades av Reykjaviks Excursions logistiska organisation. Detta företag erbjuder varje dag ett antal olika rundresor, bland annat klassikern ”Den Gyllene Cirkeln” som vi var inbokade på idag. Dessutom har de hand om flygbussarna. Dessutom utlovar de upphämtning vid hotellen. Detta löser de genom att skicka ut ett antal småbussar, med en kapacitet på kanske 15-20 passagerare. Dessa hämtar upp resenären v id hotellen, oberoende om de ska åka ut till flygplatsen eller på en rundresa. Sedan bär det av till bussterminalen där folk fördelas ut på ett antal större bussar, beroende på var man ska. Detta gjorde att jag snart fann mig hopknycklad på en fönsterplats med kameraväskan i knät. Och helt oförmögen att röra mig, mer än möjligtvis vicka på tårna. Lita på att busstoppen kom lägligt denna dag.

Första stoppet trodde jag skulle vara byn Hveragerdi, där man värmer upp växthus enbart med hjälp av vatten från jordens inre. Det var nämligen så det stod i vårt program. Därför blev jag mäkta förvånad när bussen bara svepte förbi denna by och guiden bara snabbt berättade om verksamheten i byn.

Tydligen hade programmet ändras och webfolket hade inget fått veta. Första stoppet blev istället kyrkan i Skalholt, biskoparnas forna residens. En vacker (och vackert belägen) kyrka som faktiskt var årsbarn med mig, alltså den byggdes 1963. Natt en kyrka från 1963 kan ju inte vara mycket att visa upp, men nu är ju inte detta den första kyrka som byggdes på just denna plats. Tidigare, under biskoparnas gyllene år, fanns faktiskt exempelvis en stavkyrka av norsk modell här, byggd i trä som sig bör. Detta kan ju synas lite märkligt med tanke på Islands tillgång, eller egentligen brist på tillgång, av trämaterial. Men i kyrkans fall kom inte bara modellen utan även träet från Norge. Iskand har ju en gång i tiden tillhört Norge.

Sedan bar det iväg till vattenfallet i Gulfoss. Här mötte vi naturens krafter ordentligt. Det är faktiskt inte Islands största vattenfall, men väl det mest spektakulära. I två etapper dundrar vattnet ner mot kusten. Även fast vi idag hade tur med vädret (= det regnade aldrig då vi befann oss utomhus) blev man lätt fuktig av massvis små vattendroppar som med vindens hjälp förflyttades från vattenfallet till min kropp. Dessutom var känslan att vattenfallet i sig gjorde att vindstyrkan ökade. För ju närmare vattenfallet man kom, desto mer blåste det.

Från Gulfoss var det inte långt till Geysir och dennes Geysirkompisar. Geysir själv lever för närvarande en ganska lugn tillvaro. Tydligen skickar den i genomsnitt iväg en vattenkaskad per dygn. Man tror att detta beror på att ett jordskalv har gjort att en jättesten lagt sig och täppt igen hålet ner till det varmaste vattnet. Men Geysirs granne Stokkur är desto mer aktiv. I genomsnitt var femte minut kastar den kokhett vatten 15-220 meter upp i luften. Rådet till oss som fascinerat följde detta skådespel var att hålla reda på vindriktningen. Annars kunde man få en ofrivillig och ordentligt varm dusch. Doftmässigt var minnet från denna attraktion, en lätt svaveldoft som sipprade upp från jordens inre.

Dagens sista stopp var vid nationalparken Thingvellir, där det första Alltinget (Islands riksdag) höll hov på 900-talet. Men numera är det speciella med denna plats att här möts den europeiska och nordamerikanska kontinentalplattan. Vilket har skapat otroliga klippkonstellationer.

Nu tar vi igen oss på hotellet efter att ha ätit fisk till middag, besökt ett fågelmuseum och dessutom plågats av någon allsång/trubadurafton på en närliggande restaurang (tror jag). De håller dock för tillfället skönt nog klaffen.

 

Torsdag 4 augusti

Dagen började med att en stor, fet, lurvig och rödhårig katt tittade in genom vårt hotellfönster. Nu bor vi i på första våningen och utanför fönstret har vi en rastgård modell mindre omgärdat av ett betongfundament, ett fundament som nu katten balanserade på. Men innan jag hann få upp kameran för att föreviga detta hade katten vigt fortsatt sin klättring uppåt, nu utan hjälp av betongfundament. Om den lyckades med sitt uppsåt att skrämma ihjäl någon av gästerna på tredje våningen vet jag dock inte. Kanske blev misse ett fall för polisen. Det är ju inte alla som är så glada för fönstertittare.

Snaefjaellnes

Dagen avslutades med en fantastiskt tillagad lammfilé som serverades med en rödvinssås, stekta grönsaker och champinjoner samt bakad potatis. Samt kanske den rappaste service jag varit med om på en restaurang. Tack för det restaurang Caruso (faktiskt granne med hotellet, så det var ju krypavstånd till rummet efter middagen). Ni var värda de över 800 kronor ni fick i dricks. Innan ni nu ringer till närmsta psykakut och ber de hämta hem bröderna Nilsson, bör jag väl förtydliga att detta inte ens motsvarar 50 svenska kronor…

Mellan dessa bägge händelser har vi åkt buss. En över 11 timmar lång busstur till Snaefjellnes nationalpark. Och guidade av en osannolik guide. En dam som dessutom var bussens chaufför. Första timmarna gjorde hon sitt bästa för att söva mig. Med en monoton röst höll hon ständig låda på en ganska svårförståelig engelska. Dessutom pratade hon om mycket för mig som resenär helt oviktiga saker. Som att hon minsann hade tänkt följa de isländska lagarna, alltså hon skulle inte köra fortare än 90 kilometer i timmen och dessutom följa reglementet när det gäller raster. Detta fick till följd att hela dagen bestått av raster på 15 minuter, varken mer eller mindre. Dock kan jag i sammanhanget påpeka att det fanns en regel hon troligen bröt mot (jag erkänner i och för sig att jag inte är någon expert på isländsk trafiklagstiftning), och det var mönsterdjupet på däcken. Idag har vi kört på slicks. Fanns det något mönster på däcken berodde det troligen på ojämnt slitage.

Dock var lunchstoppet med fågelskådning det mest rogivande. Jag och min bror anade att det kanske inte skulle vara det ultimata att följa med guiden på hennes visning, så vi gick i förväg ut bland tärnor och trutar. Rundvandringen skulle inledas 20 minuter senare och mycket riktigt. Kanske 25 minuter efter vår avfärd kom vår guide halvspringande ikapp oss. Och med valda delar från vår grupp så där en 25 meter bakom. Vi rådgjorde ett tag, men beslöt till sist att vi hänger på detta tåg, kanske hade hon något specialställe att visa upp. Men vi blev ganska snart akterseglade. Vi hade ju ambitionen att i alla fall ta någon bild. Så vi gav upp och bestämde oss för att fortsätta gå vår egen väg. Det sista vi hörde av vår guide under detta stopp var en uppmaning till gruppmedlemmarna, som nu troligen hade fått upp flåset ordentligt, att snabba på. Troligen var tidsschemat på väg att spricka.

Annars har det varit en fantastiskt dag, med kanonväder (sol och kanske drygt 20 grader som mest) och fantastisk natur. Allt från den fantastiska Snaefjellsglaciären till stranden Djupalonssandur.

 

Fredag 5 augusti

Idag har det varit en dag i den fysiska ansträngningens tecken. Först var det valskådning. Detta kanske inte låter så fysiskt ansträngande, men prova själv med att försöka hålla balansen på en båt som gungar värre än ett badkar i storm, samtidigt som du förtvivlat försöker se någon val och dessutom gör tappra försök att fotografera de fåglar man faktiskt ser. Dessutom ska man helst också försöka undvika att tackla någon medpassagerare överbord (att man själv till detta även ska undvika att tacklas överbord ser jag som självklart). Och sedan utför du dessa övningar i tre timmar. Risk för träningsvärk? Ja, jag tror det. Till slut fick jag faktiskt även se några minkvalar, en av de mindre valarterna. Och även de blygare tydligen. För den där fenan rätt upp i luften som man ser på all reklam för valskådning kunde man glömma. Minkvalarna visar på sin höjd upp ryggfenan och en del av ryggen. Resten av valkroppen stanna under vatten. Men tydligen ska vi vara glada att vi överhuvudtaget såg någon val. Talade senare under dagen med några som gjort en liknande utfärd tidigare i veckan och de hade på sin höjd sett några delfiner. Vilket i och för sig inte jag gjorde.

Efter lunch var det då dags för forsränning, en aktivitet jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag har ju forsrännt en gång tidigare, men det var säkert över 25 år sedan, då med Sotarns forsränning i Vännäs. Vid det tillfället vill jag minnas att vi på sin höjd fick varsin flytväst (förhoppningsvis har jag glömt att vi fick ta på oss en hjälm också…). När det nu skulle forsrännas nerför Hvita älv, blev vi försedda med våtdräkt, speciella skor med samma uppgift som våtdräkten, någon form av vattenskyddande jacka samt hjälm och flytväst. För blöta skulle vi bli. Det utlovades.

Och blöta blev vi. Inte bara på grund av vågorna och de vilda forsarna. Det ingick också ett sofistikerat vattenkrig mellan de fyra gummibåtarna, och jag och brorsan hamnade dessutom i samma båt som en bunt galna islänningar, som hade som sport att kasta varandra över bord. Allt under påhejning av vår guide/båtens skeppare Ingo. Dock lät de mig vara ifred, så jag doppade mig först då vi skulle landstiga. Då måste alla stiga av båten ner i vattnet som räckte mig ungefär till knäna. Detta för att båten måste lyftas i land. Dock lyckades jag halka när jag satt ner stödjebenet och vurpan var ett faktum.

Nu är jag dock lyckligt återbördad till hotellet och kan börja ladda för morgondagens resa till Vestmannaöarna.

 

Lördag 6 augusti

Då tog den då äntligen slut, jakten på en acceptabel bild av lunnefågeln. Men det krävdes att jag fraktade ut på Vestmanöarnas landsbygd och till en av lunnefåglarnas riktiga favorittillhåll här i världen. Och sedan krävdes det en pekande chaufför som visade att där är det.

Dagen har alltså inneburit en sväng till Vestmannaöarna, där det var två stora ämnesområden som avhandlades. Nämligen Lunnefåglar (eller Puffins eftersom vår tur var guidad på engelska) och vulkaner.

Turen gick under namnet Pompeji of the north med hänvisning till att Vestmannaöarna 1973 drabbades av ett stort vulkanutbrott som gjorde att hela ön evakuerades. Och detta vulkanutbrott påverkar än idag Vestmannaöarna. Inte minst lockar utbrottet dit turister, exempelvis som undertecknad. Dock framkom det av vår lokale guide att befolkningen på Västmannaöarna inte var sp nöjda över begreppet Pompeji of the north. Jämförelsen haltar, anser man. Pompeji ödelades ju helt och många offer krävdes. Västmannaöarna lades i och för sig till stora delar under ett täcke av aska, som mest fem meter tjockt. Men ingen dog (om man undantar en hjälparbetare som dog efter att ha blivit gasförgiftad fler veckor efter utbrottet) och nu har staden återfunnit i alla fall en del av sin forna glans. Och nu bussar man turister upp till vulkanens krater samt visar upp en utgrävning av en del av de hus som inte gick att rädda.

En roligare tilldragelse är då lunnefåglarna, min absoluta favorit bland vingförsedda varelser. Det är helt enkelt ett komiskt djur. Man kan bara inte låta bli att le när man ser de flaxa iväg i ett vingtempo modell furioso. Och även när de sitter stilla framkallar de då och då ett asgarv. Tyvärr säger islänningarna att antalet lunnefåglar har minskat de senaste åren, men av detta märktes ingenting på Västmannaöarna. Likt ivriga myggsvärmar sätter de sin prägel på öarna.

När vi återbördats till Reykjavik upptäckte vi att det pågick fest i staden. Och vid en närmare titt upptäckte vi att det var Pridefestival på gång. Uppsluppen stämning i närheten av vårt hotell. Själv sökte vi oss till en restaurang och beställde in en trerätters meny och för första gången smakade jag valkött (kanske inte så politiskt korrekt, men det struntar jag i). Vid bordet intill satt fem eller sex glada islänningar, en styrka som snart skulle utökas med ytterligare två, om möjligt än mer glada islänningar. Och att de var här för festivalen gick inte att ta miste på, inte heller att de var representanter för v ad Pridefestivalen handlar om, nämligen homosexuella. Den ene mannen hade på sig gröna äppelknyckarbyxor och en orange frack med texten Moods of Norway skrivet på ryggen. Den andre mannen var mannen i förhållandet, med helskägg, en svart hatt och ett regnbågsfärgat band över bålen. Dessutom hade han också regnbågsfärgade kalsonger, vilket han stolt visade upp för sitt bordssällskap och därmed också för oss, eftersom vi nu med visst intresse börjat följa händelserna vid grannbordet.

Nåväl, i morgon bär det så hemåt efter en intensiv vecka i Nordens minsta land.

 

Fredag 19 augusti

Idag kastade Radio Västernorrland in handduken. De lyckades fylla ett helt önskeprogram med melodier under temat ”nu är sommaren slut, dags att låsa in sig under åtta månader”. Budskapet var klart. Nu var det tid för att deppa ihop. Inte trevligt att lyssna på för en hårt beprövad herre som firade sin sista semesterdag genom att ratta sin Toyota i riktning mot en lång arbetshöst. Jag kände för att veva ner min ruta och vråla så det hördes ända in till Lars T Johanssons radiostudio. ”Men kom igen nu. Öppna ögonen och titta ut. Solen skiner ju. Och hösten är ju faktiskt en härlig tid.”

För jag vägrar att låta mig nedslås. Vi måste lära oss att leva mer än de fåtal sommarmånader som vi begåvats med. Trots allt är livet så mycket mer än 25-gradig värme och salta bad.

 

Hem