Augusti2017

Tisdag 1 augusti

Idag kom den då till slut. En dag i princip utan sol. I stället med en del regn.

Men som vanligt har jag en utmärkt timing. Mesta delen av dagen har jag nämligen tillbringat inomhus. Så jag har inte mått illa av solbristen. Och regnet har hållit sig borta de gånger vi faktiskt gick ut.

Dagen innehöll nämligen en tripp norrut till en liten stad vid namn Boyle. Där väntade ett besök hos vår värdinna Donnas syster med man och ytterligare avlägsen släkt till oss. Alla intresserade av att titta på dessa svenskarRoligt, men också ganska tungt eftersom Donnas syster lider av en svår cancersjukdom. Men kaffe och lite skratt kan i alla fall skingra mörka tankar ett tag.

Mannen i huset, Arnie, tog också oss karlar med ut på samhället där vi träffade samhällets bilmekaniker (tror jag) som förevisade sitt senaste bilinköp. En veteranbil av märket Pierce-Arrow. Och här handlade det om en modell av vilket det enligt ryktet, bara finns två exemplar kvar i världen. En riktig skönhet.

Vi hann även få en rundtur utanför samhället där Arnie berättade om uppfödning och försäljning av hästar till Japan. En lönsam business, tydligen…

Efter Hooters (jo, faktiskt, fast även detta ställe drevs av en kines) och ett stopp vid en garagesale så återvände vi till farmen nöjda och glada, bara för att få ytterligare besök av nya släktingar, nya diskussioner om kobingo och surströmming samt resor efter Norges kust.



Onsdag 2 augusti

Denna dag gick i kreaturens tecken – och lukter.

Efter frukost så begav vi oss till Ponoka där kreatursauktionen var i full gång En utropare med rejält insmort munläder (tydligen en av Nordamerikas bästa) ropade ut ko efter ko (och en och annan tjur). Vad högsta budet låg på lyckades jag ofta missa, men tydligen låg det mestadels runt eller strax under en dollar per pound. Kreaturen fick gå en sinnrik golgatavandring från de kättar de osålda djuren stod i, via auktionsarenan till den plats där de sålda djuren trängdes.

Då jag glatt kunnat konstatera att jag trots en del yviga gester inte ropat in något kreatur tog vi en sväng genom ett indianreservat, köpte en glass där för att sedan stanna till vid Reynolds fordonsmuseum. En riktigt intressant utställning med många fantastiska fordon.

Likväl som jag aldrig tidigare varit på en kreatursauktion har jag aldrig varit och besökt en Heartland koloni. Heartland är beteckningen på kollonier av människor som ursprungligen kommer  från Tyskland, men precis som Amishfolket nere i USA har de i Kanada bildat ett samhälle i samhället. De har egen skola och det mesta på kolonin, inklusive byggnader, tillverkar de själva. Men när i alla fall jag kopplar Amkishfolket ihop med häst och vagn, handlar det här mycket om modern teknik. Exempelvis såg jag de största jordbruksmaskinerna jag sett. Jag fick till och med själv äran att klättra upp i en av förarhytterna.

På kvällen tog jag mig dock tillbaka till den vanliga världen som jag känner den och tack vare Donnas son Lyndon fick jag se Nordamerikas näst största mall i Edmonton. Avslutade kvällen med en måltid på en av de många restaurangerna som trängdes på köpcentrat. Och naturligtvis avslutade jag dagen med en stek. Även om kombinationen med kokosris och friterade räkor var lite udda.


Torsdag 3 augusti

The big Jamborree starting day. Och som det startade. Med en vacker, glädjefylld och thrillerbetonad parad. Det vackra bestod i otroliga kreationer som paraddeltagarna skapat när de pyntat fordon och sig själva. Det glädjefyllda bestod att det fanns en del humor inblandat i det hela och inte minst alla barn som ned stora ögon kastade sig efter allt godis som paraddeltagarna slängde ut och slutligen det thrillerbetonade. Detta uppstod när ett ekipage bestående av minst åtta par hästar och säkert lika många vagnar skulle svänga in på Camerose Main street, just i det hörn som mitt sällskap hade placerat oss. Här verkade man överskattat detta ekipage svängningsförmåga. Att klara en relativt trång 90-graderssväng med detta långa följe visade sig inte vara enkelt. Framförallt när det till synes bara var första hästparet som jobbade, de andra latmaskarna bara hängde med. Efter ett tag kände jag att risken var överhängande att jag skulle få en häst i mitt knä. Jag – liksom övriga som satt i denna kurva - lyfte rumpan från stolen, tog tag i mina grejor och tog några steg rakt bakåt för att kunna övervaka spektaklet från en något säkrare position. Men efter mycket hovsteppande från hästarna lyckades faktiskt ekipaget att komma in på Main Street utan att något allvarligt inträffade.

Sedan tog vi oss ut till festivalplatsen med en shuttlebuss. Trots att bussen var en klassisk gul skolbuss konstaterade jag snabbt att jag troligen var den näst yngste på denna buss. Brorsan var yngst.

Förutom att få ut våra armband så bestod detta första besök på festplatsen av en fartfylld bullridingtävling, en talangtävling, som visade att det finns stora talanger i Kanada, samt en i mitt tycke bitvis ganska lam skogshuggareshow. Däremellan hann jag prova på en ganska intressant variant av hamburgare samt en turkosfärgad glass. Jag vågar inte ens tänka på vilka färgämnen som ingick i den senare. Efter inmundigandet var hela jag turkosfärgad. Till och med min kamera och nyinköpta hatt hade fått sin beskärda del. Och det gick inte bort utan tvål och vatten.

Efter att vi med skolbussens hjälp kom ner downtown Camrose igen var det matdags. Och gott om restauranger var det ont om så vi valde återigen en kinarestaurang. Denna gång var maten helt OK, men mängden… Brorsans kycklingrätt skulle lätt räckt till en hel veckas matlåda och även jag fick lämna en av mina friterade kycklingbollar. Eftersom det ju faktiskt är semester tackade vi även nej till servitrisens erbjudande om en låda att ta hem resterna i.


Fredag 4 augusti

Regn? Det verkar vara en sak som de kanadensiska vädergudarna inte har fattat. Att när jag har semester ska det vara sol. Framförallt du jag ska utföra någon utomhusaktivitet. Så står det i kontraktet och så ska det vara.

Kanske är det dock så att lagen om att ”är det festival så ska det vara regn” väger tyngre. Verkar vara så i alla fall i Kanada.

Så därför sitter jag här med leran fastkittad på blöta skor medan jag försöker hitta någon form av värme.

Men innan dess hann jag i alla fall konstatera att än kan Willie Nelson även om man ibland funderar över hur gubben egentligen överhuvudtaget håller ihop. Och att risk för oväder kan ställa in en konsert (kanske var det åska jag hörde) och att en av vakterna var lite tveksam att släppa in mig i sällskap med mina halstabletter.


Lördag 5 augusti

Så har jag och vädergudarna haft ett prat. Trots att det både blixtrade och dundrade runt Camrose denna dag, så höll sig regnet i stort sett borta från oss. Någon enstaka droppe kunde vi ju stå ut med.

Men innan vi tog oss ut för dagens övningar på countryfestivalen så hann vi med en tripp till den nästan avsomnade byn Meeting Creek, med igenväxt järnvägsspår, igenbommad järnvägsstation och kornmagsin. Dessutom förvånansvärt många duvor.

Väl på plats på Big Walley Jamboree så fick jag en vakt att be om ursäkt till mig (händer inte varje dag) men detta kvitterades sedan då jag fick medge att en annan vakt hade rätt (jag hade läst en information fel). I övrigt var väl dagen ganska grå, förutom att ett amerikansk komiker/musikerpar erbjöd sig att byta bort Trump mot Kanadas motsvarighet Trudeau. Och då kunde de ändå tänka sig att slänga med McCain. Ganska roligt faktiskt.

Men klockan nio äntrade australiensaren Keith Urban scenen – och då blev det allt annat än grått. På några minuter hände allt.

1.Det blev något som närmade sig sån där gitarrock jag gillar.

2.Folk spräng fram till scenkanten och började hoppa och vråla.

3.Vaktstyrkan fick skrämselhicka.

4.Inte arga, utan skitförbannade, pensionärer gick till verbal (och nästan fysisk) attack mot en värnlös vaktchef.

Även om jag till viss del förstår de förstaraderspensionärer som plötsligt inte såg ett jota och fick ett antal promillefyllda ungdomar (och medelålders) i knät, så var faktiskt även detta ganska roligt.

Urbans scenshow var för övrigt något av det häftigaste jag sett på länge, och den blev inte sämre då han för en låt lämnade den stora scenen och skapade en ny liten scen bara några meter från mig.



Söndag 6 augusti

Idag var det en Def Lepard och en Moterhead. Och i programbladet har en av artisterna en t-shirt med texten Ramones. Bor det en dröm av att vara hårdrocksartist i varje liten countryartist?

Tänk om det vore tvärtom? Hela Metallica dyker upp med Dolly Parton på bröstet. Eller Kiss uppträder i T-shirt med en bild av Garth Brooks. Låter inte troligt.

Idag avslutades då Big Valley Jamboree, mitt livs första country and westernfestival. Sista dagen bjöd väl inte på några höjdare även om Washboard Units var skojiga att lyssna på.

Men när Norman, the busman, återigen i den abonnerade skolbussen (se bild) skjutsat oss från festivalområdet till Swansons rec center, där vi parkerat vår bil, kan jag konstatera att det trots allt varit trevligt med festival igen, det var ju åtskilliga år sedan jag rockade loss i leran på Hultsfredsfestivalen.



Måndag 7 augusti

Passerade Calmar, Falun och Thorsby. Det enda som skvallrade om att vi faktiskt inte befann oss i Sverige (förutom möjligtvis vissa stavningar, men ni vet ju hur folk stavar nuförtiden) var att vägarna var spikraka och att de envisades med att vilja ha betalt med kanadensiska pengar.

I Thorsby påmindes vi förresten om att Kanada har helgdag idag. Orsaken är lite dunkel, försökte pumpa Mervyn på den informationen – men han svarade enbart lite svepande att kanadensarna måste ha en extra helgdag per månad. Men i Thorsby gjorde i alla fall denna dunkla helgdag att stadens enda (mig veterligen) restaurang hade stängt. Och vi som hade drabbats av stora kaffedarren. Men Esso kom till vår räddning. Inköp av kaffe, ett kladdigt wienerbröd som sedan intogs vid infarten till ett vajande kornfält någon mil utanför samhället. Smakade riktigt bra.

Under ackompanjemang av regnskurar sedan lyckades vi ta oss upp till staden Hinton vid Klippiga Bergens fot. Där fick jag börja vistelsen med att leka rörmokare. Mitt försynta påpekande till receptionisten om att det var stopp i vår toalett gjorde inte att någon handy man inkallades. Ej heller fick vi erbjudande om att byta rum. Istället letade hon fram en vaskrensare modell större under disken och satte den i min hand. Och eftersom jag är en händig man (nåja) löste jag problemet och funderar som bäst var fakturan ska skickas.

Vi har även hunnit med en promenad i staden på jakt efter en sjö vi aldrig hittade. På grund av att jag drabbades av akut pissnödighet avbröts sökandet och vi återvände till hotellet. Väl där upptäckte vi att vi faktiskt hade en karta över Hinton bland de broschyrer vi samlat på oss. Men det var så dags då. Ytterligare stadsbesök får vänta till i morgon.


Tisdag 8 augusti

Idag har temat varit vatten. Och detta inte enbart på grund av att kvicksilvret säkert passerat 30 grader idag och ständig vätskepåfyllning blivit ett måste.

Idag startade dagen med att vi tog oss upp till Miete Hot Springs mellan Hinton och Jasper för ett litet dopp i 40-gradigt vatten direkt från Klippiga Bergens varma källor. Om man ville kunde man även välja en iskall variant samt en variant som var mer i stil med vattnet i badhuset hemma. Giorde faktiskt ett försök i den iskalla varianten, men förutom smärtan detta åsamkade min kropp så möttes mina försök av ett hånfullt flin från en skäggig kanadensare så jag återgick till den 40-gradiga varianten.

Efter ett kortare besök i Jasper åkte vi söderut för att kolla in två stycken vattenfall, Sumwapta falls och Athabasca falls. Jämfört med Storforsen i Norrbotten var dessa vattenfall väl ingenting märkvärdigt. Men det är ändå fascinerande att höra ljudet av naturens kraft och se de stora vattenmängderna bråka sig nerför flodfåran.

Nu är vi dock tillbaka i Jasper och har tagit in på vårat hem för det två närmaste nätterna, Lobstick Lodge. Och nu ska jag dricka ett sista glas vatten och sedan ladda för morgondagens bussutflykt.


Onsdag 9 augusti

Med en walesare vid ratten (Dave) tog vi oss idag upp till Maligne Lake, drygt en timmes körväg från Jasper. En fantastkisk vacker sjö, vilken vi sedermera även fick uppleva från en båt som tog oss ut till the Spirits Island (egentligen en halvö) och naturupplevelsen blev bara större.

En upplevelse av mindre positivt slag fick vi när vi åkte därifrån. Någon hade använt en vit bil som motorsåg. Bilen hade i hög fart (det måste den haft) tydligen glömt att ta en av de sista kurvorna upp till sjön. På vägen ner mötte vi både polis och ambulans och även en helikopter verkade vara på väg upp till detta ganska avlägsna ställe. Faktiskt den andra rejäla krasch vi har sett under våra dagar i Kanada (den första var i Camrose). Det är mer än vad jag sett under säkert fem år i Sverige…

Efter turen var avklarad så begav vi oss mot Mount Robson, det högsta berget i den kanadensiska delen av Rocky Mountain. För detta krävdes inte bara att vi lämnade Jasper nationalpark för ett tag, det förde också med sig att vi, för första gången sedan vi landade på Edmonton flygplats lämnade Alberta. Dessutom hamnade vi i en ny tidzon. Vilket ett tag gjorde att GPS:en förvirrrade oss eftersom den var smart nog att räkna ut ankomsttiden i lokal tid. Vilket i sin tur gjorde att vi i princip kom fram samtidigt som vi åkte.

Själva berget är en fotogenisk turistmagnet där de lyckats med att lägga informationsbyggnaden strategiskt så att den kommer med på 90 % av alla turistbilder tagna av berget. En dam vid nämnda turistinformation tipsade oss om ett vattenfall ytterligare någon mil därifrån där man kunde se lax hoppa (om man hade tur). Vi åkte ditåt, missade infarten, hamnade i en gudsförgäten håla vid namn Valemont. Där spanade vi också efter lax (utan framgång), åt falafel respektive kefta, på en diskutabel sylta på stan och återvände mot de tidigare missade fallen. Och där lyckades vi faktiskt fota en och annan hoppande lax.

Dagen avslutades sedan med ett snabbt fotostopp för att föreviga solnedgången över Moose Lake.


Torsdag 10 augusti

Idag tog vi ett av våra sämsta beslut. Men detta följdes snabbt av ett av våra bästa beslut – ever. Men mer om detta senare. Vi tar dagen från början.

Idag lämnade vi Jasper bakom oss och åkte den omtalade ”Icefields Parkway” som går mellan Jasper och Lake Louise. Här bjuds på många möjligheter att stanna och njuta av naturen, utsikten och glaciärlandskapet. Och vi tog många av dessa möjligheter. Men det var två stopp som stack ut framför de övriga. Först var det Columbia Icefield där tyvärr de så kallade adventurebiljetterna, där det ingick en busstur upp på glaciären, slutsålda. I alla fall för de turer vi hade möjlighet att åka. Vi fick istället nöja oss med att ta oss ut på Glacier Skywalk där man bland annat vandrar 280 meter på en ramp gjord av glas. Här ska jag direkt säga att jag blev lite besvikelsen. Inte för naturupplevelsen, det var helt fantastiskt att kunna blicka ut över Sumwapta Valley långt där nere. Men glaset var lite väl repigt, så den där pirriga känslan som jag fick när jag ställde mig på CN Towers glasgolv i Toronto uteblev. Till och min bror, som är ordentligt höjdrädd spräng ut på glasgolvet innan jag hann ta reda på om det fanns någon uppgift om hur mycket rampen skulle tåla.

Parkwayens andra höjdpunkt var stoppet vid Peyto Lake. I denna upplevelse ingick först en kvarts (eller nåt) vandring rakt uppåt (nåja, så var i alla fall känslan), Men sedan kom man upp till en fantastisk utsiktsplats över Peyto Lakes turkosa vatten, några hundra meter ner i dalen. Och lyckades man bara tränga sig förbi alla kineser som stod och tog selfies där så var det så vackert att det nästan gjorde ont. Till och med att det senare besöket vid Lake Louise (”you got tyo go there” har alla häröver som hört att vi skulle göra en tur i Klippiga Bergen sagt) nästan lite avslaget. Möjligtvis då undantaget att beskåda Fairmont Chateau Hotell – hotellet vid Lake Louises strand. Vilken magnifik byggnad som jag antagligen inte har råd att bo i.

Men innan Lake Louise kom de ödesdigra besluten. Eftersom vi inte hade någon koll på Lake Louise la vi (läs undertecknad) på skojs skull in en slumpvis vald adress i GPS:n. Bad choice. Detta gjorde att GPS:n ledde oss västerut på Highway 1, när vi egentligen skulle österut. Inga problem kan tyckas. Men det visade sig att vi kom ut på motorvägen som dessutom var utsatt för ett större vägarbete. Motorvägen (tillsammans med vägarbetet) gjorde att vi inte kunde vända på ett par mil. Och dessutom kunde vi med skräck studera de köer som hade uppstått i motsatt färdriktning. Köer som fick Stockholmstrafiken en fredag eftermiddag att blekna. Det handlade om minst två mil köer som till synes nästan stod stilla.

Till slut lyckades vi i alla fall svänga av till något som benämndes The Field. Tydligen något turistiskt, för byn verkade bestå av en turiststation, ett antal äldre byggnader som företrädesvis var ombyggda till guesthouse samt några restauranger/cafeer. Och det var framförallt restaurangerna som tilldrog sig vårt intresse. Så vi hittade en restaurang med det lockande namnet The Truffel Pig. Och där beslöt vi att stanna eftersom hungern började vara akut. Dessutom tänkte vi att kanske, kanske skulle köerna avta lite om vi åt innan vi styrde bilen mot Lake Louise igen. Där har ni vårt mest lyckade beslut på årtionde. Inte nog med att den beställda pastan smakade gott. När vi åkte tillbaka mot Lake Louise var i och för sig vägarbetet kvar, men alla viftande trafikvakter och långa bilköer som bortblåsta.

Nu befinner vi oss på ett motell i den klassiska skidorten Canmore och funderar över vad som ska hända i morgon. Banff ligger i planerna, men vi har inte riktigt bestämt oss vad vi ska hitta på där.


Fredag 11 augusti

Då är det då äntligen dags att leva lite storstadsliv. Idag vid halv sju-tiden kom vi till Days Inn Northwest i Calgary – hotellet som blir vårt hem de närmaste två nätterna.

Annars började dagen med frukost i det fria vid en damm utanför Banff. Under den efterföljande rundturen till Lake Minnewanka fick vi äntligen se lite wildlife som inte tillhörde ekorrfamiljen. Två getter av något slag kom nämligen lugnt marscherande efter vägen. Och jag har aldrig varit så långt ifrån kameran som denna stund. Det har sina sidor att vara chaufför.

Dagens höjdpunkt i dubbel bemärkelse var färden med Banff gondoler upp på ett jävla högt berg. Av en slump fick vi sällskap upp av killen som jobbade som sous chef på restaurangen uppe på berget. Han kunde bland annat berätta att vår timing var perfekt. Vädret var fantastiskt och luften klar. Tidigare i veckan kunde man inte ens se de närmaste bergstopparna på grund av all rök som låg över Banff på grund av de svåra skogsbränderna i Brittish Columbia. Men denna dag var det alltså klart och utsikten över Banff var otrolig.

Sedan tog vi den gamla Highway 1 in mot Calgary. En intressant resa som bland annat gick genom ett indianreservat. Vi stannade också där ett tag för att beundra den indian till häst som stod och spejade uppe på ett berg vid infarten till reservatet. Då plötsligt brakade helvetet loss. Trodde ett tag att jag skulle  åka dit för felparkering. Två polisbilar med tjutande sirener kom nämligen från Calgaryhållet och körde in på den sidoväg jag parkerat. Men de verkade inte ägna min vackra fickparkering en tanke utan de drog iväg i fjärran. När jag en stund senare hade åkt in på Calgaryvägen igen mötte jag en tredje polisbil, även denne med tjutande sirener, och även denne struntade fullständigt i Nilssons hyrda Jetta.

Sedan blev det alltså en del stadskörning men tack vare min GPS och brorsans research var det inga problem att hitta hotellet och dess parkering. Nu på kvällen har vi för andra gången denna vecka ätit schnitzel till middag. Österrikisk mat verkar vara en höjdare i Kanada. Efter att slagit av en prat med den österrikiska servitören och bjudit in henne till Sverige så avslutades kvällen med att vi satt i varsin fåtölj. Blickandes ut över Bow River och Edgworthy Park ätandes varsin glass. That´s life.


Lördag 12 augusti

Det var väl fasen om vi inte skulle få se lite wildlife tänkte vi. och drog till Calgary Zoo. Och där såg vi både grizzlybjörn, elk och bison. Och som bonus fick jag även denna resa se mina favoriter pingvinen. Humboldtpingviner denna gång.

Fusk, säger ni. En anpassning till realiteterna, säger jag.

Efter zoo-besöket ägnade vi en halvtimme för att försöka lista ut hur man från huvudentrén (och för närvarande den enda entrén) till andra sidan floden. Men vi gav upp, tog spårvagnen ner till centrum och gick på museum. Glenbow museum överraskade. Framförallt var det utställningen under namnet Warriors samt den som handlade om Alberta som fascinerade mig. Sedan betalade vi 18 dollar var för att ta oss 525 feet rakt upp i luften. Och jag fick äntligen chans att stå på ett rent glasgolv (jämför 10 augusti) och blicka ner på livet downunder.

Som väntat fanns det inte plats för oss på tornets restaurang, så vi åkte ner till marknivå, förflyttade oss ett kvarter och hittade Saltik Steakhouse. Restaurangen med världens snabbaste service. Vår kypare kom in med en skål och lite ketchup till brorsan som han skulle användning för när han åt ribs och stripes. En minut senare kom avdukerskan (jo här var det uppdelat minsann, det fanns också en visa vägen till bordet-tjej, en komma med drycken.-kille och en komma med maten-tjej) och försökte plocka undan skålen. Paret vid bordet bakom mig fick dessutom sin mat innan de hade beställt (jo, det var egentligen vår mat). Men gott var det. Inte minst hittade jag en väldigt god veteöl från ett lokalt bryggeri.


Söndag 13 augusti

Vi avslutade Calgaryvistelsen med att besöka olympiaparken. Något som inte visade sig vara så lätt eftersom en större ombyggnad pågick. Vilket i sin tur gjorde att GPS:en gick bärsärk. Men vcäl där blev det lite foto, lite sökande efter minigolfbanan och lite fluktande in bob- och rodelbanan. Sedan var det dag att styra färden mot Skjevelands farm i Ferintosh igen. Men på vägen dit passeradee vi en liten idyll strax norr om Red Deer vid namn Ellis Bird farm. Här fanns fågelholkar i massor, ett besökscentra och ett tehus.

Tyvärr hade vi redan fikat så vi skippade Tehuset. Däremot fick jag syn på två äldre traktorer som studerade noggrant.


Tisdag 15 augusti

Att skiljas är ju att dö en smula och idag, nja egentligen igår, var det då dags att lämna Kanada för det gamla landet som Sverigeättlingen Jerry Bergstrom kallade det. Jerry kan titulera sig borgmästare I Meeting Creek och han är en av de många fantastiska människor jag träffat på denna resa. Vi träffades redan på pigroasten den 29 juli och den sista dagen öppnade han den gamla järnvägsstationen i Meeting Creek (som är födelseorten för Donna och alltså upphovet till våra släktkänningar overthere) för oss. Det var länge sedan det sista tåget ämnade Meeting Creek, men stationen fungerar som någon form av museum för att vi ska minnas den tid som var. Stationsbesöket föregicks faktiskt av en kopp kaffe i en gammal curlinghall. Det var även länge sedan man spelade curling i Meeting Creek. Numera är hallen en mötesplats när gubbarna vill dricka kaffe och slänga lite käft.

Men det var som sagt en lite vemodig dag. Jag (okej då Mervyn) tvättade vår hyrbil, jag (jo, det var faktiskt jag) dammsög den invändigt, Donna lagade hamburgare och en tårta som gjorde att det faktiskt inte spelade någon roll att Icelandsair dragit in de fria måltiderna på flyget, och strax före halv sju på måndagskvällen, kanadensisk tid lyfte planet från Edmontons flygplats. Och återigen visade det sig att returresan tillbaka till vardagen alltid är dubbelt så dryg som den man gör då man flyr vardagen.


Onsdag 16 augusti

Det är väl detta som är jetlag. Vaknar vid ett-tiden efter drygt 12 timmars sömn allt annat än utsövd. Visst jag vaknade redan klockan 11, kastade en blick på klockan och tänkte, detta var ju inte så farligt – och somnade om.

Känslan är att jag måste tänka till och med för att gå. Få se nu vänster fot fram - sedan höger fot. Ja det ska jag väl kunna lära mig...

Nu återstår det att se hur länge detta håller i sig. När jag var över till USA i början av 1990-talet vill jag minnas att jag vaknade klockan 14, två mornar i rad. Sedan var jetlagen ett minne blott. När jag var över till Kanada (Toronto) förra gången så vill jag minnas att jag mådde tjuvtjockt en vecka. Dock har jag inget minne av att jag sov länge på dagarna, utan problemet var en obehaglig överkänslighet. Tror jag drog på mig nåt på flyget. När jag för tre år sedan var till Ecuador kände jag inte av någon jetlag överhuvudtaget.

Nu är det förstås en viss skillnad. Till Alberta skiljer det nio timmar (jag var ju dessutom två gånger inne i British Columbia och där är det ytterligare en timmes skillnad) men till Ecuador skiljer det bara sex timmar.


Torsdag 24 augusti

En vecka och en dag - så lång tid tog det alltså för att min sömn skulle komma in i normal rytm efter Kanadaresan. I morse vaknade jag alltså i normal tid vilket i mitt fall innebär cirka tio minuter innan klockradion börjar spela.






Hem