Halloween

 

Jag klarade mig denna Halloween-helg också. Ingen häxa, trollkarl eller minispöke hittade fram till min dörr detta år heller. Inte konstigt, eftersom hela spektaklet har något form av övernaturligt skimmer över sig vet antagligen de små liven att jag inte hade så mycket att bjuda på. Några torra skorpor och opoppade popcorn lockar inte många godishungriga skellett. Tro mig.

Egentligen är denna vår nyaste tradition, den mest otidsenliga av dem alla. Vad lär vi våra barn egentligen. Att klä ut sig är väl en sak. Det har ungar tyckt om i alla tider. Och att spöka litegrann är ju jätteskoj, även när man passerat puberteten.

Men sedan ska småttingarna ut och tigga. Visst börjar det dyka upp en och annan tiggare runt T-centralen i Stockholm, men förutom det så var det länge sedan vi hade några i de här landet som behövde tigga.

Och det stannar inte vid tiggeri. Får du inte som du vill, så blanda in lite utpressning i det hela. Trick or treat, godis eller bus. Och vem vill att busande ungar ska ta över lägenheten. Bättre då att tömma skåpen på bortglömda godispåsar och halvruttna äpplen.

Men egentligen är det ovan, skrivit lite i en attack av avundsjuka. Tänk om man fått klätt sig i svart och skrämma upp granntanterna när jag var barn.

Nej, dä var den enda fördelen med Alla Helgons Dag att man fick en extra dag ledig från skolan (jag tror till och med att det hände att även efterföljande måndag var ledig, eller studiedag som det hette officiellt).

Men annars bestod helgen av några besök till kyrkogården, där man stelfrusen fick studera hur pappa eller mamma försökte få eld på en gravlykta inköpt på OK. Graven tillhörde någon släkting som jag så vitt jag vet aldrig hade träffat.

Väl hemma igen kunde man genom en sinnrik telefonkedja få fram att lyktskrället slutat lysa bara en halvtimme efter det att vi lämnade kyrkogården. Antagligen slut på fotogen. Bara att lasta in hela familjen i vår Saab 95 igen och åka upp till centralorten igen.

Så kunde det hålla på tills det var dags att åka till skolan igen. Om man undantar mammas goda söndagsstek, så var det inte mycket godis som passerade mitt matintag den helgen.

Så lite spökerier för grannkärringarna kunde vi väl ha fått utföra. De hade ju dessutom, till skillnad från undertecknad, alltid något gott att bjuda på.