Cityakuten

 

Moder natur gör så där ibland.

Plötsligt placerar hon en omotiverad grop eller en sten där det borde vara slätmark.

Och är det något jag lärde mig av min karriär som skogsarbetare är det att ju större fura desto tyngre fall.

Och jag föll tungt. Med en våldsam kraft dråsade jag i backen under vår söndagstur i det stockholmska naturreservatet.

Det var av den anledningen som jag fick ändra mina planer för måndagen. En värkande handled hade tvingat mig att uppsöka Cityakuten, en privat vårdkoloss i de centrala delarna av vår huvudstad. Och jag upptäckte ganska snart att man här jobbade under devisen ” tiden läker alla spår – och allt det andra klarar våra läkare av på två minuter blankt”.

Att jag inte var ensam om att behöva läkarvård så här efter helgen stod helt klart. Enbart för att ta sig in i väntrummet krävdes vassa armbågar. Men för en bufflig norrlänning beredde det inga problem. Jag fick tag i en nummerlapp och sedan även en ledig stol.

Sen följde väntan.

Efter en dryg timme fick jag äntligen komma fram till ”kundmottagaren”, i det här fallet en sköterska som snodde mig på 250 kronor och meddelade frankt att jag skulle få vänta minst två timmar på att få komma in till doktorn. Ville jag inte gå ut i det vackra vädret?

Självklart. Jag hade liksom inte rest till Stockholm för att sitta i ett överfullt väntrum och läsa Metro. Då var en capuccino på Kafferepet mycket mer lockande.

Efter en timma och 55 minuter var jag tillbaka i väntrummet och nu hände nåt fantastiskt. Jag blev uppropad nästan direkt, mest beroende på att det var många andra som passade på att njuta av solen.. Och de hade inte druckit kaffet lika snabbt som jag.

Skönt, tänkte jag, bara för att bli hänvisad till ytterligare ett väntrum. Betydligt mindre den här gången. Och med betydligt äldre tidningar. Ny väntan. 40 minuter senare föses jag av en sköterska in i ett undersökningsrum. Vilket naturligtvis bara renderade i en ny väntan. Jag undrar om det ingår i den svenska läkarutbildningen att låta patienterna svettas i undersökningsrummet ett tag först, bara för att skaffa sig lite psykologiskt övertag. Och härinnne finns det inte ens gamla tidningar att läsa. En tavla där namnen på kroppens ben står uppräknade, till råga på allt på latin, är ju inte så uppiggande.

Precis när jag hade tänkt stoppa ut huvudet och efterlysa personal, så kommer en läkare, som på ett tidsbesparande sätt lyckas knacka, öppna dörren och presentera sig (endast efternamnet) under loppet av en halv sekund. Sedan genomför han en undersökning, som aldrig kan ha tagit mer än en minut. ”Vi röntgar” säger han och jag finner mig snart sittandes i väntrummet igen. Mer väntan. Sedan följer röntgen (5 minuter), ny väntan (20 minuter), in i undersökningsrummet, ny väntan, läkaren dyker upp, men vänder i dörren, han ska titta på plåtarna, ny väntan (6 minuter) samt en ny läkarkontakt, den här gången säkert tre minuter, då han förklarar att vi nog inte behöver gipsa. Klart så, handleden läggs om och innan jag vet ordet av var jag på väg ut på gatan igen. Fem timmar efter det att jag dök upp på mottagningen. De 250 kronorna jag betalade var antagligen en hyra som läkarmottagningen tar ut för de stolar jag frekventerat.