Ariel


Efter gott och väl en halvtimmes idogt kickande, flödande, chockande och misslynt suckande small den igång. Min kompis ögon lyste. Kanske var det några lyckotårar, eller så var det bara sommarsolen som gjorde sig påmind.. Han fick vänta 17 år, men nu kunde han äntligen glida (?) fram på sin Ariel VB av 1955 års modell.

Det hela började på våren 1982. Vi var 18 år, och hade nyligen tagit körkort. Själv hade jag nöjt mig med en vanlig B-variant, men min kompis, vi kan kalla honom Per, eftersom det var det namn hans föräldrar gav honom, passade på att skaffa sig mc-kort, när han ändå var i farten.

I den kaotiska tid som gymnasieåren innebar hade nämligen Per en dröm. Att en gång få äga och köra en engelsk motorcykel av äldre märke. Antagligen var denna dröm ärftlig. Hans far hade flera gånger berättat om tiden då han ägde en Triumph. Inte minst om en resa under några regniga sensommardagar, mellan den västerbottniska hemorten de dryga 50 milen rakt norrut till Muodoslompolo, vid finska gränsen. En resa som antagligen var ett rent helvete, men som alltså födde en dröm.

Vilket för oss tillbaks till 1982. Per hade fått korn på en hoj av märket Ariel. Den stod undanställd i en lada någonstans i Västerbottens inland. Den var i och för sig fungerande, men i behov av en rejäl upprustning. Ett perfekt objekt för Per med andra ord. Här skulle renoveras…

Under denna period kom våra samtal gång på gång in på engelska motorcyklar och renoveringar av sådana. Det ska direkt medges att mitt intresse för motorcyklar var ganska ljumt, och när det gäller att skruva i motorer kan jag hänskjutas till kategorin analfabeter. Jag trimmade inte ens min moped, och det var inte enbart av laglydnadsskäl. Jag kunde det helt enkelt inte.

Men jag lyssnade och lät mig fascineras. Över drömmen, över lidelsen och över äventyret.

Så gick det som det ofta går. Gymnasiet tog slut och livet tog vid. Drömmen kanske inte falnade, men den blev i alla fall nerprioriterad av verkligheten. Arieln, som numera var nerskruvad till minsta beståndsdel, hamnade i lådor hemma hos Pers föräldrar. Visst kom det en del pikar från oss kamrater, men vi trodde nog lite till mans att Arieln var ett avslutat projekt.

Men plötsligt sprätte drömmen till liv igen. Arieln skickades tillbaks till landet där den en gång byggdes och där hade Per etablerat kontakt med en viss mister Jones, en motorcykelrenoverare som levde på att uppfylla folks drömmar.

Visst, det tog sin tid, men efter dryga tre år dök den upp hemma i Västerbotten igen. Den vackraste skapelse som någonsin har rullat på två hjul.

Det var alltså av den anledningen vi hade samlats i ett västerbottniskt garage den här dagen i juni 1999. Och det låg nästan något sakralt i luften då Per mullrade i väg med Arieln. Så visst kan drömmar gå i uppfyllelse.

Även om det ibland kan ta 17 år…