Januari2009

Måndag 12 januari

För en vecka sedan dog min mor. Man försöker finna tröst i meningar som ”Det var skönt för henne att hon slapp plågas mer” och ”att ligga som vårdpaket på ett äldreboende är inte värdigt en aktiv människa som min mor”. Men ändå… Det känns tungt, emellanåt faktiskt mycket tungt.

Min mor dog den 5 januari, exakt 50 år efter dagen då mamma och pappa gifte sig. Ibland kan jag tänka att detta inte är en slump. Pappa tyckte helt enkelt från sin himmel att det var en bra dag att återförenas med sin följeslagare genom livet.

Samtidigt kommer jag ihåg den där vackra vårkvällen veckan efter det att pappa dog. Klockan hade nog passerat tio. I det kaos som rådde försökte jag slå ihjäl några timmar framför TV:n. Morsan var på väg i säng, men plötsligt dök hon upp i TV-rummet och bad mig komma ut i köket. Hon pekade ut genom köksfönstret och sa ett enda ord ”titta”. Och jag såg. Cirka 15 meter från köksfönstret hade en ståtlig havsörn slagit sig ner. Den satt på en sten, så lugnt och stilla och blickade ner mot skogsbrynet. Det var en mäktig syn. Den satt där säkert upp emot fem minuter innan den majestätiskt seglade iväg mot himmelen. Vi såg hur fågeln gled bort ner mot byn, för att till slut försvinna ur vårt synfält.

Varken före eller efter har havsörnar varit vanliga gäster vid min föräldragård. Tvärtom. Detta var en unik händelse.

Ibland tänker jag att inte heller detta besök var en slump. Det var min fars sista hälsning till oss. Han hade återvänt till sitt kära Bergnäs, för att en sista gång låta blicken vandra över ägorna. Detta är en trösterik tanke. Precis som när det gäller guldbröllopsdagen, den 5 januari 2009. Dagen då mina föräldrar återförenades.

Nekrolog mamma

Nekrolog pappa

Minnesord över far


Onsdag 14 januari

När jag blickar ut från mitt fönster ikväll får jag en glimt av vinter. Det började snöa vid femtiden och nu har det lagt sig ett vitt täcke på asfalten och nyponbuskarna har fått en sådan där vacker kristallook. Men trots löfte om lite kallare väder, så vet jag, vis av erfarenheten, att denna vinterkänsla snabbt kan förbytas i något som mer kan kännas som en uppgiven höstkänsla.

Så var det exempelvis i söndags. Jag åkte då tillsammans med min syster från ett vintrigt (om än inte alltför snörikt) Västerbotten till ett Stockholm drabbat av mildväder. Men ännu på söndagskvällen fanns ett några centimeter tjockt snötäcke på gräsmattan utanför syrrans hus. På morgonen efter skulle jag åka upp till Gävle för att påbörja arbetsveckan. Den tidigare nämnda gräsmattan var då inte bara snöfri. Jag svär på att den var grönare än vad den brukar vara under högsommaren (då brukar i och för sig den dominerande färgen vara brunt…). Deprimerande för mig, och troligen också deprimerande för mina slalomåkande syskonbarn. Vintern hade ju börjat så bra, men tack gode gud för konstsnö.


Lördag 17 januari

Det är bara att erkänna. Jag har gått in i den gråa medelåldern. Den rockande ungdomstiden är för länge sedan försvunnen. Den där tiden då jag i alla fall hade lite koll. Allt detta borde ju jag lärt mig leva med nu. Det är trots allt drygt 15 år sedan som jag konstaterade att jag blivit för gammal för Hultsfredsfestivalen. Men ändå…

Insikten ovan slog mig då jag ikväll varvade dagens diskande med att titta till en av alla dessa galor som sköljer över oss vid den här tiden av året. P3-guldgalan delade ut priser till årets bästa musikartister i populärgenrarna. Och trots att det var fem nominerade i varje klass, så var den enda artist jag var bekant med i de klasser jag såg (tre stycken) Frida Hyvönen. Och henne kände jag till enbart på grund av att hennes far var min lärare på mellanstadiet. Men lite tröst i bedrövelsen fann jag, då jag från min diskho hörde att Håkan Hellström tydligen tog hem kvällens sista pris. För fasiken – han har ju varit med i allsång på Skansen. Och det så många gånger att han nästan kan sätta på sig epitetet folkkär.

Musik – och mitt något mossiga förhållande till denna konstart, har förresten varit temat för dagen. För första gången sedan mycket tidigt 1990-tal har jag nämligen köpt en musikmaskin idag. De jättemaskiner som var allenarådande på 1980-talet är numera ett minne blott. Nu är det compact som gäller och i akt och mening att införskaffa en sådan gav jag mig ut till Valbo köpcentrum. Det fina med detta köpcentrum är att elektronikhandlarna ligger på rad. Siba och El-giganten är närmsta grannar och ett par hundra meter bort ligger Onoff. Så därför kunde jag i lugn och ro kolla utbudet. Till slut hittade jag en billig maskin på Siba som verkade lovande. Jag hade nämligen egentligen bara ett krav på musikanläggningen. Det skulle kunna gå att koppla en skivspelare till den (jag har ju en del vinylskivor, men dessa har jag inte kunnat spela på över åtta år). Detta krav dryftade jag också för en säljare modell yngre på Siba. Jag fick till svar en mycket förundrad blick. Antagligen funderade han först på vad egentligen det där jag tjatade om, vinyl, var för något. Sedan undrade han nog varför just han skulle drabbas av denna stofil och slutligen försökte han titta bakpå butikens musikmaskiner om det fanns någon med det där typiska rödvita analoga uttaget som han trodde sig veta att en skivspelare kräver. Naturligtvis fanns inte det. Att det på den maskin jag hittat faktiskt stod att den hade ett analogt uttag tog han ingen notis om, trots att jag påpekade de. Till slut hänvisade han mig till grannen, El-giganten, vilka skulle ha ett större utbud. Nu hade jag ju redan varit inne där och upptäckt att Mellandagsrean hade grävt stora hål i deras lager och istället gick jag mot Onoff. Där hade jag nämligen sett att de faktiskt hade skivspelare, vilket ju borgade för att det fanns en god chans att de faktiskt visste hur man skulle koppla dessa till högtalare och förstärkare.

Och mycket riktigt. I och för sig hade väl inte den säljare jag fick tag på där heller kommit upp i min ärevördiga ålder, men han såg i alla fall ut att ha upplevt den tid då vinylplattan fortfarande kunde konkurrera med modernare och digitalare medium. Och han hittade också snabbt en apparat med samma typ av analoga ingång som den där Siba-maskinen hade. Strunta i den där röd- och vita kontakten var hans budskap. Det finns ju andra kablar, bara skivspelaren har en särskild funktion (jo, denna kallades nåt, med någon konstig förkortning). Och då är det bara att koppla spelaren till det analoga uttaget…

Så nu sitter jag och lyssnar på julmusik (lite i senaste laget kan man tycka) på en nyinköpt Sony Mikrostereo. I och för sig 1300 kronor dyrare än den där maskinen på Siba och, ser jag nu, 400 spänn dyrare i än om jag köpt motsvarande anläggning på nätet. Men ibland är en kunnig hjälp genom teknikdjungel värd ganska mycket. Och jag har nästan bestämt mig att efter nästa löning blir det ett inköp av skivspelare. Troligen på Onoff.


Söndag 18 januari

Jag har nu varit Toyotaägare i nästan två år nu och fortfarande dyker nya finesser upp. Idag var jag till OKQ8 för att med hjälp av deras automattvätt skölja bort den ytan av saltsmuts som var ett ganska trist minne av min resa till Västerbotten. Det var väl fjärde gången som jag automattvättade bilen och aldrig tidigare har det varit några problem med backspeglarna. Visst har jag varit där och tittat huruvida de skulle gå att fälla in, men kommit till slutsatsen att det går inte. Men som sagt var, de verkade ju inte vara i fara under tvätten.

Därför var det en smärre chock för mig när jag satte mig i bilen efter avslutad tvätt. Både vänster och höger backspegel var nämligen intryckta mot dörren. Svärande gick jag ut och undersökte skadorna och då upptäckte jag att det var inga problem att vrida tillbaks speglarna. Och jag förstod att meningen var nog att man skulle själv vrida in dem innan tvätt.

Något jag kanske borde tänka på nästa gång. Men frågan är ju förstås om jag kommer ihåg det. Idag glömde jag till och med att ta av radioantennen. Istället fick jag kasta mig in i tvätthallen när automaten redan startat. Och innan jag lyckades skruva loss antennen (som tur var en ganska lätt manöver) hade jag fått bilder från filmen ”Vi hade i alla fall tur med vädret” uppspelade för mitt inre.


Tisdag 20 januari

En äldre dam i Malmö har sparat all reklam hon fått i brevlådan under ett år och kommit fram till att hon under detta år fått 67,2 kilo. En annan dam av något yngre modell och boende Älvsjö har räknat ut att hon väntat på försenade pendeltåg i sammanlagt nio dygn på lika många år.

Har vi för lite att göra eller är det helt enkelt så att vi bara är enbart så där extra långsinta. När en svensk blir förbannad så ältar denne det i flera decennier om det så behövs. Men kanske den enkla förklaringen är att det bor en liten statistiker i oss alla.

Jag har ju själv tillsammans med att enbart mellan 20 och 25 procent av cyklisterna i Umeå använde cykellyse en mörk novemberkväll och att man riskerar att bli överkörd av en gävlebo i genomsnitt en gång varannan månad. Men nu talar vi ju om vetenskapligt bevisade fakta.


Onsdag 21 januari

Bättre sent än aldrig. Nu har jag totat ihop en bildsida om Lissabon efter mitt besök där i början av november. Samtidigt har jag uppdaterat lite fakta (framför allt invånarantal och valutakurser) när det gäller de andra resmålen.


Fredag 23 januari

Igår pinglade det plötsligt till i min mobil precis skulle gå till eftermiddagskaffet. På andra sidan etervågen befann sig en representant för Forsbergs blomsterhandel. Det hade kommit ett blommogram till mig var budskapet. Skulle jag vara hemma snart? Svaret på denna fråga var naturligtvis nej. Jag hade ett par timmar kvar på min arbetsdag och sedan hade jag en klipptid som väntade. Men jag gick med på att de hängde blommorna på handtaget till min lägenhetsdörr.

När jag kopplade ner samtalet började jag fundera. Att jag får blommor tillhör minsann inte vanligheterna, men nu hade det alltså hänt. Äntligen en hemlig beundrarinna var en tanke som hann passera mitt vid detta tillfälle ordentligt kalufsbeklädda huvud. Att det skulle dröja 45 år…

När jag efter friseringen anlände till min lägenhet hade jag väl sansat mig något, men besvikelsen var ändå stor när det inte hängde några blommor på dörren. Men vid sjutiden ringde det på dörren och en dam från Jetpak lämnade liksom i farten över blommorna och innan jag ens hann säga tack var hon på väg nerför trappan.

Någon hemlig beundrarinna var det förstås inte tal om (visst är jag emellanåt en drömmare, men framför allt är jag en realist), utan istället handlade det om att mina arbetskamrater visade sitt deltagande med min sorg efter min mors bortgång.

Och det är ju gott nog, beundrarinnan får snällt vänta…


Lördag 24 januari

Är tekniken verkligen bättre numera, eller är den bara annorlunda. Jag vill minnas en tid innan reklamkanalerna tog över, då hockey-VM sändes i SVT, inga reklamavbrott gjordes i pausen och Lars-Gunnar Björklund just gått över till Tipstjänst. Jag gjorde upptäckten att för att få en närmare idrottsupplevelse kunde man stänga av ljudet på TV:n och istället lyssna på kommentatorsljudet från radion. På något sätt lyckades radioprataren genom sin svada få bilderna på dumburken att verka mer levande. Och detta var ändå före Lasse Granqvist tid.

Men detta tillhör en svunnen tid. Och det beror inte på att radiopratarna är sämre nu, tvärtom. De pratar för fort. Av en ren slump, och tack vare en vilja att testa min nya stereo lyckades jag idag ratta in radioutsändningen från semifinalen i bandy-VM, samtidigt som bilderna rullade på TV:n. Och det visade sig att ljudet från radion var kanske två sekunder före TV-bilden. Och så säger de att ljudet är långsammare än ljuset…

Varför är det på detta viset??? Jag misstänker ju den digitala tekniken, men vad vet jag.

Skillnaden märker man också om SVT har direktsändning av samma evenemang som Eurosport. Med den enda skillnaden att det då är SVT som avgår med segern.


Måndag 26 januari

Hells Kitchen. En amerikansk kock svär, hånar och sågar några kock-wannabees jämns med fotknölarna. Tuff ledarstil, säger vissa uppskattande. Personligen anser jag att om denna person verkligen är så kolerisk som han framstår i programmet (vilket jag i och för sig tvivlar på) borde han, om inte spärras in, så i alla fall sättas i samtalsterapi.

I en annan reklamkanal (kan i och för sig vara samma, jag har lite svårt att hålla isär dem emellanåt) har de en svensk snickare som går under epitetet ”den arge snickaren”. Han ägnar programmet till att läsa lusen av lata och inkompetenta hus- och lägenhetsägare. Detta verkar vara hela programmets affärsidé. Och även Sverige har haft en svärande kock. Dessutom hur många smaskiga rubriker har inte idoljuryn fått, då de fått förhoppningsfulla, men dessvärre inte självkritiska, ungdomar att ta till lipen

Jag undrar när smaklösa förnedringar av medmänniskor blev det mest lukrativa på TV-programmarknaden. Jag är ju så pass gammal att jag kom ihåg då en knappt hörbar svordom i TV kunde skapa tittarstorm. Och de flesta av oss kommer väl ihåg den upprörda debatten som följde efter det första programmet av Robinson. Ett program som sett i dagens ljus, var rena söndagsskolan.

Så jag funderar på vad de ska hitta på för att toppa det hela. Just nu är det ju den japanska formen av förnedrings-TV som börjar vinna mark. Och nu ska ju Robinson väckas till liv igen. Det är inte helt utan bävan (och lite nyfikenhet) som jag funderar på vad de då hittar på.

I denna tid är det skönt att veta att det fortfarande produceras harmlösa kvalitetsprogram som ”På Spåret” och den nya favoriten ”Mästarens Mästare”.


Tisdag 27 januari

Börjar dagen med att man sliter av skosnöret vet man att det kommer att bli en tung dag. Börjar dagen med att man sliter av skosnöret är egentligen det enda vettiga man kan göra att ringa och sjukskriva sig, masa sig tillbaks till sin säng, dra täcket över huvudet och stanna där till man fram på eftermiddagen känner sig redo att beställa en hämtpizza på närmaste pizzainrättning.

Jag gjorde inget av ovan nämnda (förutom då att slita av skosnöret) så därför sitter jag u efter tio timmars tufft arbete med tungt huvud och sinande krafter och funderar om jag kanske inte börjar bli sjuk. Och allt bara beroende på ett skosnöre som höll allt för dålig kvalitet.


Onsdag 28 januari

Kommer ni ihåg de 8/8 2008. Dagen då det verkade som alla giftaslystna skulle knyta hymens band.

Nu ska vi lägga ytterligare ett ödesmättat datum på minnet, nämligen den 12/12 2012. Det är nämligen då som vår jord ska gå under. I alla fall om man får tro de som tolkat mayafolkets läror. Tydligen har någon mayaprofet förutspått detta, och mayafolkets kalender slutar just denna dag. Hittade förresten en ödesmättad sida om detta, en sida som mer än annat skulle behöva en korrekturläsare som i alla fall är lite familjär med det svenska språket. Den stapplande svenskan gör sidan underhållande, men kanske inte av den anledning skaparna har haft för avsikt.

Och medan ni andra kollar in denna, så gör jag mig redo att möta mitt öde. Jag tyckte de på sidan talade om överlevande…


Fredag 30 januari

Under en magisk timme igår kom tre av varandra oberoende kvinnor på jobbet fram till mig och uppskattande konstaterade att jag hade klippt mig, och det blev ju sååå bra. Det är klart att en gammal kärlekstörstande ungkarl som undertecknad sög i sig riktigt ordentligt av dessa positiva omdömen av min frisyr.

Sett från min synvinkel var det bara ett fel med det hela. Det var en hel vecka sedan jag klippte mig… Och min arbetsplats är inte större än att min och ovan nämnda kvinnors väg korsats otaliga gånger under denna vecka.

Så jag ägnade stora delar av gårdagen till att fundera varför dessa komplimanger till min frisyr kom just igår. Hade jag kanske kammat mig på morgonen…? Eller kanske var det just detta jag hade glömt under mina morgonbestyr…? Här bör jag väl konstatera att mina mornar är full med rutiner som jag sällan eller aldrig avviker ifrån. Problemet är bara att min vakenhet, eller rättare sagt brist på vakenhet, gör att jag inte har en aning om exakt hur dessa rutiner ser ut.

Men kanske var förklaringen helt enkelt den att dessa kvinnor inte var så oberoende som de vid första anblicken kunde verka. De kanske helt enkelt hade träffats i lönndom och smidit lömska planer om att detta var dagen de skulle göra den där Nilsson förvirrad.


Lördag 31 januari

Det är skillnad på snö och snö. Och det är också skillnad på var den där snön befinner sig.

Jag tillhör ju de som anser att är det vinter ska det vara snö, gärna riktigt mycket snö. Därför är det riktigt trevligt att studera de vita gräsmattorna utanför mina fönster.

Men börjar man tänka på sin kylslagna bil, blir tankarna genast lite mörkare. I och för sig kan ibland ett snötäcke på framrutan vara riktigt bra. Vid gynnsamma tillfällen gör nämligen detta att det inte lägger sig någon is på rutan. Alltså är det bara att borsta av snön och sedan glida iväg mot nya mål.

Men om temperaturläget har varit växlande, alltså först snöfall och sedan några dagar med mildväder som följs av minusgrader blir det problem. Sker dessutom det fler temperaturväxlingar innan man förstår att man måste plocka bort snön står man inför ett problem. Ett flera centimeter tjockt lager med grovkornig snö har formligen frusit fast på bilens rutor, motorhuv, bagagelucka och tak.

Så var läget idag. Med en djup suck började jag bearbeta snön med en isskrapa och en snöborste. Mitt i detta arbete så gav min isskrapa med Björklöven-logga upp (i och för sig kanske symptomatiskt med tanke på hur det går för mitt favoritlag för närvarande). Men med rätt nivå av ilska kan man försätta berg. Så med en halv isskrapa och många svordomar lyckades jag rensa rutorna och jag kunde styra min bil ut mot Valbo köpcentrum, bara för att upptäcka att den skivspelare jag hade satsat på var slutsåld (gick dock att beställa). Så det enda jag fick med mig från köpcentrumet var ett par skosnören. Antagligen var värdet av dessa skosnören ungefär detsamma som värdet av isskrapan.


Hem