Färdtjänst

Egentligen är det ett konstigt land, Färöarna.

En resa dit är som att resa tillbaks till svenskt 1800-tal. Men ett 1800-tal där den modernaste tekniken gjort sitt intåg.

Vi hade färdats den sista kilometern på något som knappast kan kallas väg. En stenig kostig är väl kanske den rätta benämningen.

Det var jag och Vágars turistinformatör. Eftersom de hade kört sönder färjan ut till fågelön Mykines bjöd hon mig på en privat guidning som tröstpris.

– Här slutar vägen, säger hon, och blickar ut över Nordsjön. Men där, på andra sidan berget ligger byn Gásadalur.

— För att ta sig till någon farbar väg måste de sju invånarna vandra över fjället, förklarar hon vidare och pekar upp mot 500-meterstopparna vi har på vår högra sida.

Själv minns jag vandringen jag hade gjort några dagar tidigare från Torshavn till Kirkjubøur. En vandring över ett hälften så stort berg som hade fått mig att ångra att jag slarvat med vinterträningen.

– Det var meningen att den här vägen skulle byggas vidare med en tunnel, fortsätter min guide. Vägen började byggas nerifrån Bøur redan på 1960-talet, men som synes har de inte kommit längre. Och nu är det väl tveksamt om det nånsin blir en tunnel.

Tala om långbänk. Plötsligt verkar inte svenska vägverket så illa längre.

Men det är här den moderna tekniken kommer in. För en helikopter har det funnits råd till. Så nu kan byborna, om lusten att lämna byn blir för stark, beställa luftburen färdtjänst.

Men nu är inte de sju invånarna i Gásadalur de enda som bor lite avsides på Färöarna. I alla fall inte med svenska mått mätt. Ett land som består av 18 bergiga öar, har mycket emot sig när det gäller att bygga en fungerande infrastruktur. Och fråga mig inte hur, men färöingarna har verkligen lyckats.

Trots emellanåt vedervärdiga vägar, så går det att ta sig ut till i stort sett varenda del av landet med buss (utom då förstås Gásadalur och andra byar som ligger i väglöst land). Och mellan nästan varenda liten kobbe pendlar färjorna.

Och skulle inte dessa möjligheter räcka, har vi ju alltid helikoptrarna. Dessa tjänstgör som ett slags Färöarnas inrikesflyg. Och att se landet uppifrån kan ju inte vara helt fel. Landet tåls nämligen att ses. En karg skönhet som emellanåt får mig att tappa andan.

Ett tips. Åk till Saksun. En by som bara måste vara Guds gåva till mänskilgheten. Med kyrka, museum och fiskevik. Men nästan utan bofast befolkning.